Gamlingarna mot Prussiluskorna 1-0

Det handlar om synen på människor. Så kan man sammanfatta konflikten mellan folkhälsa och individhälsa. Det tidigare perspektivet är logiskt för socialister (och kanske konservativa), eftersom medborgarna har ett egenvärde för staten. I syfte att uppnå sina mål kan staten ta sig rätten att åsidosätta medborgarens egen vilja och ålägga henne förhållningsregler och pålagor efter behag.

Som liberal borde det omvända perspektivet råda och även om vi inte är där ännu så är dagens besked om att folk som bor på äldreboende ska kunna fortsätta att leva som myndiga människor, fastän de väljer att bo utan trösklar, mycket välkommet.

IOGT-NTO protesterar naturligtvis och avslöjar med detta sin sanna natur.

De försöker oftast framstå som att de inte är några extremister, utan mest bara vill balansera något som de upplever vara ett samhällsproblem. Så är de inte. IOGT-NTO är en farlig sekt, moralimperialister vars lust för frihetsinskränkningar saknar begränsningar. Att ge dem inflytande är att öppna dammluckorna till en moralpolisstat där allt som gör människor till människor till slut kommer att vara förbjudet.

Aftonbladet gnuggar in arbet(S)föraktet

Häromdagen skrev jag om Aron Lunds något märkliga Randanalys, men fördjupade inte resonemangen nåt vidare värst. Jag kommer att tänka på detta och behovet av ett sådant fördjupande resonemang, när jag läser kommentarerna till Tobias inlägg på Stureplanscenterbloggen, i vilket han delar med sig av sina erfarenheter och tankar vad beträffar så kallade skitjobb.

Jag och Tobias är kollegor sedan många år och jag vet att han, liksom jag, har haft flera "skitjobb", att vi båda lärt oss enormt mycket av att ha dem och att vi inte hade varit där vi är idag utan dessa viktiga erfarenheter. Plus - inte helt oviktigt - man kunde försörja sig hjälpligt på dem, medan man utvecklade säljbara skills att gå vidare med.

Björn Fridén, tidigare Alliansfrittbloggen, skriver på Aftonbladet ett inlägg med en rubrik som antyder att vi i Stureplanscentern är aningslösa pundhuvuden som inte fattar hur det är ejenkligen.

Det är väl kanske hans jobb att försöka få politiska motståndare att verka så osympatiska som möjligt. Det är väl definitivt hans jobb att söka vrida debatten till att handla om något annat än Wanngårds nedsättande uttalande om folk som hon inte anser ha tillräckligt fina jobb...

Jag tycker att det politiska samtalet mer ska handla om vad man vill och förklara varför det är bättre än alternativet. Dels för att politikens kvalitet blir bättre av att alternativen kämpar om vad som är bäst, istället för att försöka få motståndaren att framstå som dålig. Dels av personliga skäl: jag skulle aldrig stå ut med att ägna mig åt sådan destruktivitet.

Jag tror dessutom att frekvensen av "skitjobb" är högre i Stureplanscenterns medlemskårs cv:n än i Aftonbladets ledarredaktions.

Vad har då detta med Atlas Shrugged att göra? En hel del faktiskt. Jag vet inte om Björn Fridén har läst boken (han ska få den av mig i julklapp), men Aron Lund (som antagligen inte gjort det och som inte heller kommer att få någon julklapp av mig) verkar tro att det handlar om att vissa människor liksom är ädlare än andra och därför förtjänar fördelar relativt de som är onda, lata och har dålig hy.

Jag läser boken på ett helt annat sätt. (För tredje gången just nu.)

För mig handlar det om en inre kamp som jag utkämpat hela livet och som konkretiseras av bokens gestalter. Varje dag ställs man inför situationer där man måste välja mellan att resonera som Dagny eller hennes bror James.

Dagny är 100% ärlig mot sig själv, möter motgångar genom att rikta blicken inåt och tänka vad hon kan göra för att lösa situationen. Kavlar upp ärmarna och gör det som hon vet att hon måste göra, även om det är jobbigt.

James skyller ifrån sig, kräver subsidier och "rättvisa" som i bästa fall är högst subjektiv och ofta mycket orättvis.

En avgörande skillnad, förutom det att Dagnys förhållningssätt bygger välstånd och att James bryter ner det, är att man faktiskt på ett rent personligt plan mår jäkligt mycket bättre av att försöka vara mer som Dagny. Åtminstone gör jag det. (Både själsligt och materiellt.)

Det är inte alltid man lyckas, men ingen påstår att man måste vara perfekt.

Och Björn Fridén och eventuellt andra som har fördomar om Stureplanscentern välkomnar jag varmt till besök på något av våra möten. De är öppna för alla och det är gratis.

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om "skitjobb", som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.

Så här kommenterar jag där:

Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till...

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna "skitjobbsdebatt" kan man väl konstatera att Karin Wanngård - och hennes syn på arbete - förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

---

Läs även Erik Laakso, Johan Westerholm, Edvin Alam, Helen Törnqvist, Leines blogg, Claes Krantz och Den hälsosamme ekonomisten.

Jag älskar CUF!

Det finns inget annat politiskt ungdomsförbund som är lika bra som CUF. De människor, den intellektuella nivån, de kommunikativa förmågor, och kanske framförallt, den integritet och principfasthet de uppvisar saknar motstycke.

Det började med Fredrick Federley som tog förbundet från att vara något av en innebandyförening till en intressant politisk kraft som väckte intresse ända in i opinionsbildningens finrum.

Magnus Andersson lyckades inte bara fylla Fredricks skor, utan också växla upp tempot i dem. Få politiker imponerar på mig som Magnus Andersson och jag är fortfarande förbannad på Centerpartiet i Stockholms län som inte satte Magnus högre på riksdagslistan. Såhär med facit i hand är det ju kanske på sätt och vis tur att det inte blev så, eftersom Magnus verkar göra ett strålande jobb som kommunalråd i Solna och som invald i kommunala sektionen, med allt vad det innebär för den interna opinionsbildningen i Centerpartiet.

Nu är det dags för Magnus att lämna över och valberedningens förslag är ingen mindre än Hanna Wagenius. Politiskt/filosofiskt är det inte många som slår Hanna på fingrarna. De klassiskt liberala principerna ligger bergfast, slagna som räls av Reardenmetall, på syllar från Härjedalskt kärnvirke.

Hanna har gjort sig känd långt utanför det politiska föreningslivets kretsar med sitt starka engagemang för viktiga frihetsfrågor.

Som om inte detta vore nog har Ingrid Lundqvist bestämt sig för att utmana Hanna. Även hon en stabil liberal, vilket bådar för en idédriven debatt där liberala värden blir den måttstock mot vilka de båda kandidaterna sträcks.

Grattis CUF som säkrar en intressant fortsättning på äventyret och grattis Centerpartiet som har världens bästa ungdomsförbund!

---

Läs även ÖP, LT och DN.

Arbetsföraktet monumentalt

Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta över Socialdemokraternas nya gruppledare i Stockholms uttalande om att unga inte ska "tvingas" ta skitjobb. Som exempel nämns "säljare".

Heja.

Avskaffa semestertvånget

Johan Norberg petar med vått finger i den svenska folksjälens öra, när han adresserar det som tiotusentals svenskar går hela året och längtar efter: semestern. Men med ett synnerligen gott syfte; det saknas förståelse för hur välstånd skapas och hur vi egentligen fick råd att ha ledigt med full betalning. (Ledtrådar: marknadsekonomi, produktivitetsutveckling och tillväxt)

Den fackliga mytbildningen vill få oss att tro semester är något som någon ger oss. Som man genom demonstrationer och blockader tvingat fram. Detta är naturligtvis nonsens. Semester är en ersättning, precis som lön. Om du jobbar 52 veckor för en viss ersättning, eller 47, måste du ändå jobba för det värde ersättningen motsvarar.

Oavsett hur semesterlagen ser ut är det ju liksom inte jultomten som betalar din lön när du inte jobbar. Det är du själv som betalar för din semester, oavsett om du vill ha den eller inte.

Jag tycker att Mikael Persson har en klar poäng i att semester är något som kan regleras i avtal.

Kan vi vara överens om att det kanske behövs lite förändring snart?

Säga vad man vill, men Centerpartiets frontfigurer har onekligen blivit mycket bättre på att ta plats i debattmedia. Bra jobbat!

För ett par veckor sedan var det Anna-Karin Hatt som outade sin kandidatur till... tja, en hel del. Idag slår Kristina Jonäng på den stora trumman i SvD.

Utan att recensera Jonängs idéer idag kan man ju ändå ställa sig frågan varför hon inte gjorde allt detta när hon under 2009 och 2010 var ytterst ansvarig för Centerpartiets strategi?

Under den perioden fattades strategiska beslut som har lett oss fram till var vi är nu: 4%. Jag tror ärligt talat att det inte är MER av den medicinen som behövs...

Och ännu en polisskandal...

Läser hos goda vännen Anders W Jonsson en tragisk historia om hur poliser vållar en människas död genom fördomsfullhet och uselt omdöme.

Det är väl ingen större risk att de skyldiga kommer att ställas ansvariga för det, för så går det tydligen inte till i Sverige.

Det måste till en monumental förändring av det svenska rättssystemets sätt att arbeta...

Skrammel från tomma tunnor om Annie och Rand

Läser en något märklig sågning av Annie Johansson, Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, i UNT genom ledarskribent Aron Lund.

Anledningen är Annies lästips på bloggen. Synnerligen väl valda lästips för folk som av en eller annan anledning söker förstå liberalismen, kan jag tycka.

Johan Norbergs, Till världskapitalismens försvar, kom i en tid då Attac ledde agendan, globaliseringsmotståndet mer eller mindre var norm och det på inget var någon självklarhet att frihandel var något bra. Att, som Lund, kalla den "oförarglig" är ett märkligt ordval. Menar han att den är bra, men meningslös? Eller dålig, men harmlös?

Mycket kan man kalla den, men inte fan är "oförarglig" det första ord man kommer att tänka på... För mig är det ett centralt verk som vände debatten. (Läs även När människan skapade världen som jag tycker är ännu bättre!)

Lund har starkare synpunkter på Nozick och hans oerhört intressanta bok Anarki, stat och utopi. Titeln till trots behöver läsning inte betyda att man landar i strävan efter något av de tre, men boken sätter fingret på de centrala tankarna kring naturrätten och tar Locke till nästa nivå.

Oavsett vilka slutsatser man drar av Nozicks diskussion måste den väl ändå anses mycket intressant för alla som vill utforska liberalismens filosofiska fundamenta?

Värst av allt är enligt Lund dock tipset om att läsa Ayn Rand. Och Lund är långt ifrån ensam. Gemensamt för Randkritiker verkar dock vara förmågan att missförstå Rand. Kanske är det till och med så att man inte gjort några allvarligare försök att läsa Rand? Min gissning är att det senare gäller Aron Lund. Att läsa OM en bok på wikipedia och att faktiskt läsa den kan vara en jäkla skillnad, vet du.

Men det behöver inte betyda att DU ska göra samma misstag.

Och Världen Skälvde är en fantastisk läsupplevelse och den nya svenska översättningen är riktigt bra. Det som slår en är hur chockerande aktuell den känns, fast den skrevs på 50-talet.

Med undantag för att alla röker, och att ingen hört talas om växthuseffekten, finns det något på varje sida, i varje stycke, som skulle kunna vara hämtat från dagens debatt och verklighet.

Om du inte har läst boken: gör det snabbt! Snart kommer filmen och förstör dina egna bilder av Dagny och Hank, Ragnar och Jim, Wayne-Falklands hotell och Hamiltonbilen.

---

Här är en recension i SvD. En svensk webbplats om boken.

Läs även Stig-Björn Ljunggren om Lunds utfall mot Annie och Wall Street Journal om Rand, med anledning av filmpremiären.

Strandparken och tennishallen

De senaste dagarna har vi som är ledamöter i exploateringsnämnden fått en hel del mail om tennishallens vara eller icke-vara i Kristinebergs strandpark. Anledningen var att det fanns ett ärende om en tidig markanvisning till dagens nämndsammanträde.

Efter att ha diskuterat frågan på vårt alliansgruppmöte förra veckan kom vi fram till att vi borde köra detta ett varv till innan vi fattar beslut. Ärendet drogs därför tillbaka.

Mot varandra står två olika värden. Å ena sidan finns möjlighet att skapa ett fantastiskt stadsrum, en park mot sjön som öppnar för rekreation och andningspauser, och som släpper himmel och hav långt in bland husen.

Å andra sidan behöver folk någonstans att spela tennis.

Det är en nöt att knäcka och det har varit många turer fram och tillbaka, men ibland kan utmaningar vändas till möjligheter och samarbetsklimatet mellan såväl majoritetens partier som mellan politiken och förvaltningen är verkligen mycket god, så förutsättningarna saknas inte.

Återkommer i ärendet, som också uppmärksammas i DN.

OBS! Du "får" inga pengar av Borg

Expressen har idag en idiotisk löpsedel, som visar att man inte förstår hur ekonomin fungerar.

Socialismens retorik utgår från myten om den statiska ekonomin, alternativ något slags jultomteteorem, enligt vilket samhällets alla resurser kommer någonstans ifrån - oklart var - och sedan fördelas av den snälla farbror finansministern.

Mot bakgrund av det har jag nyheter till Expressen och andra intellektuellt lata förståsigpåare som inte tar ens det mest grundläggande steg för att förstå hur ekonomi fungerar, men som anses sig berättigad att tycka en massa saker ändå:

STATEN HAR INGA EGNA PENGAR! ALLA PENGAR SOM MEDBORGARNA "FÅR" HAR STATEN EN GÅNG TAGIT FRÅN MEDBORGARNA!

Resurser skapas av människor. Folk och företag som producerar, gör affärer, slipar affärsmodeller, säljer bättre, utvecklar och växer.

Alla företagare som i förrgår satt och skickade månadens skatter kan bara sucka i ett uppgivet leende och mumla "vem är john galt?".

---

Läs även:

Den hälsosamme, Tokmoderaten, Böhlmark, Radikalen, Christian Ottosson och Röda Malmö.

SvD, DN, Aftonbladet, SvD igen.

Stämmoombud till Åre

Stämman i lördags skulle ju även välja ombud till stämman i Åre i höst. Viss dramatik föregick det beslutet, då CUF ville ingå i den ordinarie representationen. (Tobias Gillberg var föreslagen som ersättare.)

Antalet ombud som ett distrikt får skicka utgår från antalet kommuner i distriktet och eftersom Stockholm bara är en kommun får Stockholmscentern bara skicka 5 ombud. Att jämföra med t ex Stockholms län som får skicka 30, fastän man representerar ungefär lika många väljare som Stockholms stad.

Länet låter som vanligt ålder gå före skönhet när de väljer sina ombud. Av de 30 fick inte en enda från CUF plats. Detta är lika trist som korkat om man vill framtidssäkra centerpolitiken. Dessutom har CUF jobbat hårt och smart och betytt oerhört mycket för det goda valresultatet i både staden och länet, så de förtjänar verkligen att få vara med på riktigt. Mer än många andra.

De utmanade Bengt Hansson som var föreslagen av valberedningen och efter en liten debatt klev Bengt upp i talarstolen och deklarerade att han tyckte att CUF hade en poäng i detta och därför avstod sin plats, så att Tobias Gillberg fick den. Snyggt och stort av Bengt som med detta vann stor popularitet i Stockholm, ett distrikt som han är ny i, trots gedigen bakgrund i Centerrörelsen som bland annat mångårigt kommunalråd i Vaxholm.

Övriga ombud blev Per Ankersjö, Abir Al-Sahlani, Stina Bengtsson och Gustav Andersson.

Som ersättare valdes bland andra undertecknad.

Stockholmscentern: bort med systemmonopolet

I går (lördag) höll stockholmscentern stämma. Motioner skulle behandlas, styrelse och ombud till stämman i Åre i höst skulle väljas.

En hel del riktigt viktiga frihetliga motioner blev antagna och det är med stor glädje man kan konstatera att stockholmscentern numera till allt större del är riktigt liberalt orienterad. Detta manifesterades på flera sätt, inte minst i Per Ankersjös inledningsanförande som fastslog att vår liberalism varken är kall eller hård.

Flera motioner antogs som understryker det som jag tycker är Centerpartiets viktigaste mission: perspektivskiftet i synen på relationen mellan staten och medborgaren.

Min favorit är nog den om att avveckla systembolagets försäljningsmonopol för alkoholdrycker. (Mer om motionerna på Stureplanscenterbloggen.)

Förändringar gjordes också i distriktsstyrelsen. Abir Al-Sahlani valdes till 1:e vice ordförande och jag själv blev efter några år som ersättare vald till ordinarie ledamot. Stureplanscenterns ordförande Christer Mellstrand blev också invald i styrelsen som ersättare.

Så med en något mer junior, men också mer marknadsliberalt sinnad styrelse än kanske någonsin tidigare, står Stockholm redo att möta den synnerligen spännande framtid som Centerpartiet står inför.

Christer är öppen i SvD

Min gode vän Christer Mellstrand, avdelningsordförande i Stureplanscentern, är öppen om att han tycker att det är dags att byta partiledare redan nu och han är - till skillnad från alla andra -öppen om vem han vill se som partiledare.

Det ska dock sägas att det inte finns något avdelningsbeslut på detta, även om jag tror att många i vår avdelning håller med.

I det mörka rummet samlas vi

Per Gudmundson spär möjligen på konspirationsteorierna om Stureplanscenterns misstänkta inflytande över Centerpartiets utveckling, när han beskriver möteslokalen som ett mörkt rum, men trevligt är det att läsa! :-)

---

Läs även Karl Malmqvist om vår kväll med Johan Norberg.

Jag är beredd att jobba häcken av mig för Maud!

Mot bakgrund av de senaste dagarnas diskussion om ledarskapet i Centerpartiet kommer idag Skops senaste opinionsundersökning som ett stänk påminnelse av situationens allvar. I den hamnar vi under 4%, för andra gången sedan valet.

För att lugna mina nerver skulle det sitta fint med lite öppenhet kring hur vi ska kunna vända detta. Jag älskar ju Maud och det hon gjort för Centerpartiet, men det finns ju gränser för hur mycket vi kan backa utan att man gör några förändringar. Vi måste nog inse att läget är så funtat att sådana kommer att behövas.

Maud själv säger att hon sitter så länge hon tycker att det är "kul", men jag tror att den öppenhetslinje, som vi alla är överens om att Centerpartiet ska följa, kräver någon slags prognos över ledarskapets förväntade lustkänslor framöver. Vill Maud Olofsson leda oss till ett succéval 2014?

Kommer ett positivt besked därom är jag beredd att jobba häcken av mig. För Maud. Men, och det är ett stort men, förändringar måste ske. Förändringar vad beträffar politikens inriktning, partiets organisation och ledarskapets bemanning.

Alltså stora och riktiga förändringar. Inte bara ord på papper, utan riktiga i handling, manifesterade i tuffa beslut och benhårda markeringar som visar att det menas allvar.

Partiledaren måste visa att hon är beredd att göra en make over av sitt ledarskap. "Kill her darlings", tänka fritt och nytt. Byta ut de flesta av sina nuvarande medarbetare och även, om inte alla, så i alla fall flera av de statsråd som nu förknippas med och driver på i den riktning som håller på att föra oss in på grunda vatten.

---

Läs även unga och kloka Hannes Herviue om saken.

Öppenhet är tillämpad liberalism

För liberalismen är det ju så att det är lätt att vara för frihet för människor när de använder sin frihet till att göra sådant vi gillar, men principen gäller ju faktiskt även när friheten används till annat.

Det är på samma sätt lätt att vara för öppenhet när den används till sådant som gynnar våra egna agendor, men ska vi vara ett öppet parti måste ALL öppenhet välkomnas.

Anna-Karins DN Debattartikel var ett uttryck för stor öppenhet och den öppenheten berömdes också av alla oss som hade synpunkter på innehållet.

Abir Al-Sahlanis uttalande i går var också ett uttryck för öppenhet. En öppenhet som är viktig, för att den söker diskutera oerhört angelägna saker för Centerpartiets framtid.

Detta kan man gilla eller inte gilla, men ska vi vara ett öppet parti finns inget utrymme för hemliga planer, konspirationer och paranoia.

---

AB1, AB2, SVT, Tokmoderaten, Politikerbloggen, Helen Törnqvist, SR.

Är liberalism utan prefix "hård och kall"?

Centerpartiets valanalysgrupp fastslog ju vikten av stor öppenhet och det är väl på sätt och vis nu dessa ord sätts på prov när nu Abir Al-Sahlani öppnar fönstret (på ett mycket kärleksfullt sätt) och säger vad hon tycker.

Anna-Karin Hatts DN Debatt igår väckte många tankar om Centerpartiet, framtiden och hur det ska ledas framöver. Utan tvivel måste den artikeln anses vara startskottet för den partiledardiskussion som nu verkar blossa upp.

För den som är intresserad av de tankar som jag och några andra centerpartister gav uttryck för i den artikelns efterföljande lilla debatt rekommenderas varmt kvällens möte med Stureplanscentern, då självaste Johan Norberg ska tala för oss på O-baren.

Det finns ju då liksom chansen att känna efter om han (och andra som gillar marknadsekonomi) är så "hård och kall" som socialliberalerna verkar tro... :-)

---

Johan Ingerö i Aftonbladet skriver fint om att Maud har varit en lysande Centerledare. Jag håller med... :-)

Partiledarbyte? Räkna bakåt...

OK, låt oss vara fullständigt tydliga om en sak: Maud Olofsson har varit en fantastisk partiledare för Centerpartiet. Den resa som gjorts är imponerande och oerhört betydelsefull. Från att ha tappat väljarstöd i val efter val i 30 år lyckades Maud omdefiniera bilden av Centern och vända trenden till succcévalet 2006.

Det stora förtroende hon åtnjutit hos väljarna har dragit upp våra siffror mer av vad vi själva skulle klarat av. Insatsen i valrörelsen var magnifik och leveransen i tv-debatterna monumental.

Jag tror också att det var vettigt att ha henne på stockholmslistan eftersom många uttryckte en vilja att "rösta på Maud". Att det gick så bra för oss i Stockholm är sålunda delvis hennes förtjänst.

Hon har försvarat friheten föredömligt på flera sätt och SAAB-krisen kanske är det främsta exemplet. I en storm där oppositionen krävde ett totalt öppnande av statskassans dammluckor, påhejat av facket som i traditionell LO-anda anordnade pilkastningstävlingar mot Mauds porträtt (sic) och med allianskollegor tysta som möss, ställde sig Maud upp och gjorde det som var rätt!

Nu har vi haft samma partiledare i 10 år och ingen är partiledare för evigt. Goda vännen Abir Al-Sahlani har räknat bakåt och har kommit fram till en slutsats som låter mer dramatisk än vad den är: Vi behöver välja ny partiledare redan i höst.

Ska vi ha en ny partiledare 2014 måste den personen få en rimlig chans att forma partiet och politiken efter sitt huvud.

Ordinarie stämma 2013 blir för nära inpå valet. Idé- och tankearbete måste få ta lite tid, inte minst eftersom vi är en stor och bred rörelse, i vilken alla måste få tycka till och det kommer att krävas en hel del diskussion. För att vi ska ha en politik som upplevs relevant av väljarna kommer den att kräva ett och annat skarpt ställningstagande och utan en rejäl förankringsprocess kommer vi inte dit, utan riskerar att fastna i något slags allmängiltigt gulligull i mittenkletet bland alla andra.

Extrastämman 2012 då? Då är det ju meningen att vi ska fastslå den nya politiken som utvecklingsgrupperna arbetar med. För det första måste ett sådant arbete få ta vår fulla uppmärksamhet i anspråk. För det andra spelar ju partiledaren en viss roll för möjligheterna att förklara och bära fram olika delar av den nya politiken, varför den bör utformas med dess främsta kommunikatör i minnet. Och då måste vi ju veta vem det är.

Då landar vi i Åre, september 2011. Inget konstigt, inget dramatisk.

Vem blir då nästa? Det finns många fantastiska kandidater, men någon som har integriteten och modet att granska kalendern och säga som det är åker definitivt upp ett par pinnhål. Öppenhet, liksom! :-)

Jag har inget emot socialliberaler, men...

Anna-Karin Hatt, region- och IT-minister, och av många tippad som en tänkbar efterträdare till Maud Olofsson skriver idag på DN Debatt en artikel som gör mig besviken. Kanske framförallt eftersom jag har sett henne som en mycket skarp och ideologiskt stringent centerföreträdare.

Problemet är inte att Anna-Karin inte tycker samma saker som jag, Centerpartiet är mycket brett till sin natur och vår interndebatt är en del av det som gör vårt parti intressant. Mitt problem är snarare att viktiga principer om friheter även för marknader avfärdas som i förbigående utan djupare motivering än att den skulle vara "kall och hård".

För det första håller jag alls inte med om den värderingen av temperatur och konsistens, för det andra visar den grunda motiveringen prov på en av två saker: antingen delar Anna-Karin marxismens syn på frivillighetsbegreppet, eller så ägnar hon sig åt intellektuell lättja. I inget av fallen blir jag särskilt imponerad.

Artikeln deklarerar också Anna-Karins kandidatur till partistyrelsen, vilket är mycket positivt. Det är skönt att vara med i ett parti i vilket man öppet och ärligt berättar vad man vill och om man är beredd att axla ansvar. Fram tills nu hade jag faktiskt sett Anna-Karin som en helt naturlig partistyrelsekandidat, men efter dagens artikel är jag inte lika säker. Partistyrelsen måste representera hela centerrörelsen från bromotståndare till äganderättsaktivister, men då bör den ju också bestå av just sådana som har olika och tydliga ståndpunkter.

Anna-Karin slätar i sin artikel ut varje uns av politisk tydlighet och uttrycker mest en hållning lättast beskriven som att Centerpartiet liksom är för allt som är bra och emot allt som är dåligt. En urvattnad, fantasilös och politiskt helt ointressant deklaration.

Jobbjägaren har en viktig poäng

Jag såg tv-programmet "jobbjägaren" på kanal 5 häromdagen och har funderat en del på det. Programmet har fått en del starka reaktioner och många har reagerat på programledaren Julia Rosqvists ansats att "alla kan få ett jobb".

Vänstern hoppar naturligtvis igång. I deras värld kan det egna ansvaret naturligtvis aldrig vara avgörande, eftersom människor inte är individer lika mycket som klasser som antingen utnyttjar eller utnyttjas.

Verkligheten är naturligtvis långt mer komplex än vad en polariserad debatt härom kan rymma. Det finns helt enkelt en väldigt massa orsaker till att man inte får ett jobb i dagens Sverige. Vad som är intressant med jobbjägaren är att man belyser problemet på individnivå istället för som traditionellt anonyma kluster i vilka personliga egenskaper liksom inte riktigt räknas.

Själv har jag provat på arbetslöshet och det är ingen rolig historia. Först har man fått sparken någonstans ifrån, vilket i sig kan ge självförtroendet en rejäl knäck. Sedan ska man sitta och lyssna på någon handläggare på arbetsförmedlingen som inte har en aning om vad mitt yrke går ut på och som i värsta fall också tycker lite synd om en.

Sedan har vi detta med a-kassan. Att få pengar utan att uppleva att man förtjänat dem är inte helt problemfritt. Att leva på nåder av andra förorenar själsligt och varje gång de livsnödvändiga silverpenningarna kommer in fastnar ett nytt placklager som kostar energi, trubbar sinnena och förstör initiativkraft.

Samtidigt som man behöver sin självkänsla mer än någonsin för att kunna förklara för någon att han eller hon faktiskt bör anställa dig.

Jobbjägaren är i första hand ett tv-program och inte en samhällsfunktion och visst är det en grov förenkling att "man kan bara man vill", men oavsett vad man tycker om det så lyfter det fram en viktig sak: att varje arbetslös är en människa med sina unika egenskaper - och issues - och att man ibland måste jobba med dessa för att ta sig vidare i livet.

---

Läs även Bintan, Helgavonpitbull, Lisa Magnusson, Aftonbladet, som på ledarplats inte gillar att man tillskriver den enskilda individen något ansvar.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.

Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.

I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.

Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.

Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.

De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.

1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.

Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var "fackliga organisationer". Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare...

Möjligen visar detta också "arbetarrörelsens" problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.

LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.

Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.

---

Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!