(C) måste skruva upp nivån

För några år sedan erbjöds jag som företagare möjligheten att gå en utbildning hos något som kallades "Företagsakademin". Det hela var del av något EU-program. Det var alltså Europas skattebetalare som betalade kalaset. En på det hela taget meningslös aktivitet, som merparten av alla andra liknande program. Om man från politiskt håll vill gynna företagandet är det ju enklare att från början bara ge sjutton i att sno så mycket av företagarnas pengar, kan man tycka. Det är dock en annan diskussion.

Det hela gick hursomhelst ut på att man skulle skriva affärsplan och i grupp sitta och diskutera hur vårt företagande kunde bli bättre. Fler än hälften av de deltagande företagen upplevde samma "problem". De tyckte sig vara bra på det de gjorde, men saknade fart på säljet. Några hade provat, och andra försökte få tag i, en säljare, för att lösa problemet. I samtliga fall utan särskild framgång.

Jag tror mig förstå varför: Säljet är ryggraden i varje affärsverksamhet. Säljer du inte, är du ingen affärsman. Är du ingen affärsman, är du helt enkelt inte någon vidare företagare.

Jag kommer att tänka på det ibland när Centerpartiet analyserar vikande resultat. Inte sällan får man höra att folk inte förstår hur bra vi egentligen är, eller att media behandlar oss dåligt.

Alla som kastat sig ut i företagandets osäkra värld, och överlevt, suckar över sådant. Vi vet att det aldrig finns några ursäkter. Säljer du inte, så gör du inte rätt. Orättvist? Kanske. Det är ändå ditt förbannade ansvar.

Att branschkollegor och samarbetspartners med liknande förutsättningar går bra medan den egna verksamheten går dåligt är hemskt. Sådant prövar vår självkänsla på brutalaste sätt och det finns två sätt att reagera. Antingen riktar man blicken inåt och gör upp någon slags plan om hur man kan bli bättre, eller så tittar man sig omkring och börjar anklaga omgivningen.

Det sämsta tänkbara sätt att hantera det problem att man känner sig omsprungen är att börja ställa krav på att andra ska stanna. För det första är det en inte helt lätt förhandling att få till. För det andra gynnar det på sikt ingen i branschen.

Annie Johansson var tydlig med detta på presskonferensen igår, med anledning av valanalysens resultat: Det är inte Moderaternas fel att Centern går dåligt. De tar stor plats och är det parti som förknippas med Alliansen allra mest, men det faktum att Moderaterna är skickliga behöver inte hindra att vi också är det.

Det finns en hel del att göra i Centerpartiet. Valanalysen markerar bland annat att många upplever en brist på ledarskap inåt. 2006 blev Maud mer minister än partiledare. Förslaget att införa en vice partiledare är därför följdriktigt, men våra problem löses inte med en enkel organisationsförändring.

Alla är överens om att vi måste bli bättre på att "sälja", men som nästan hälften av alla som gått "Företagsakademin" kanske begripit, så är inte säljet någonting man liksom kan "koppla på". Det måste vara en naturlig och integrerad del av affären.

Den viktigaste faktorn i all kommunikation är trovärdighet. Det spelar ingen roll vad du säger eller hur mycket pengar du lägger på att få säga det, om folk inte tror på det. Nyckeln till trovärdighet är konsekvens. Att hålla samman en budskapsplattform är en stor del av kruxet, såväl över tid som över Centerrörelsens hela bredd. Folk måste känna igen sig i Centerkommunikationen, oavsett om den kommer från Krokom eller Kronoberg, från ett statsråd eller en valarbetare.

Man kan heller inte säga en sak en dag och motsatsen en annan.

Allt detta kräver att vi en gång för alla (eller åtminstone för en ganska lång tid) diskuterar igenom vad Centerpartiets värderingar egentligen är, så att vi har ett gediget gemensamt principbatteri att luta oss mot. Valanalysgruppens förslag om extrastämma och att vi där ska anta ett idéprogram är därför mycket klokt.

Jag hoppas att det blir av och ämnar delta i idédebatten fram tills dess högst aktivt!

Valanalysen att ladda ner

Här finns den omtalade eftervalsanalysen.

Centerförnyelsen kräver mod och integritet

Häromkvällen lyssnade jag till ett föredrag med Karin Söder, denna fantastiska krutgumma! en av de saker hon sa var att politik ibland handlar om att fatta obekväma beslut. Något som kräver mod och integritet.

En typ av obekväma beslut är ibland att tvinga sig själv att ta ställning mellan motstående värden. Mitt förslag i sådana besvärliga ställningstaganden är att prioritera det ställningstagande som kan lutas mot principer.

Om vi menar allvar med decentralisering och att återföra makt från överhet tillbaka till medborgaren får vi inte darra på manschetten när det plötsligt handlar om sådant på kort sikt kanske missgynnar det egna särintresset oavsett om detta är den bransch i vilken man verkar eller i den landsända man bor.

Om man protesterar mot att staten ska gå in och rota i den egna kommunens görande och låtanden, kan man inte samtidigt kräva att samma stat ska gå in i en annans och rumstera, även om detta på kort sikt skulle gynna den egna kommunens ekonomi.

Den som kompromissar med möjligheterna att på bästa möjliga sätt driva centeridéerna, för att man själv eller kompisen behöver ett jobb, borde släpas bakom en massey ferguson.

Politiken måste byggas på principer och idéerna finns i vår stora Centerrörelse. Det är egentligen bara att låta dem komma fram och inte vara rädd för dess konsekvenser. Jag hörde på radion i morse att valanalysgruppen föreslår en extrastämma 2012 för att fastställa ett nytt idéprogram. Det är antagligen det allra viktigaste av allt det vi måste göra: att tillsammans diskutera, utveckla och fastställa de idéer som håller Centerpartiet samman!

Läs även Magnus Andersson.

Media: SvD, DN, Aftonbladet, SR.

Centerns framtid - det handlar om ansvar

I morgon (fredag) kl 10 presenterar valanalysgruppen sitt resultat. Jag är övertygad om att analysen kommer att vara bra, eftersom den görs av synnerligen dugliga människor under ledning av Annie Johansson.

Oavsett vad rapporten kommer fram till är det viktigt att den tas på blodigt allvar. Inte som att "det tar vi till oss" och "måste bättra oss", utan att ansvariga verkligen konfronteras med just ansvaret. Inte för att några huvuden nödvändigtvis måste rulla, men för att vi ska kunna lära oss någonting av våra misstag.

Det finns säkert många orsaker till att varför man misslyckades, men ansvariga bör ha en bättre förklaring till hands än att det är "medias fel" eller att "väljarna inte förstod hur bra vi egentligen är".

Vi står inför stora utmaningar och det kommer att krävas förändringar, gilla det eller inte. Det krävs också att vi tillåter oss att tänka fritt och nytt när det gäller precis allt. Inget är heligt - ingen är helig.

---

Update: Annie Johansson sammanfattar några av tankarna i en debattartikel på Expressens Sidan 4 idag och ger i den vår avdelning en skvätt beröm! :-)

(S)-topp uppmanar AB att skriva mer positivt om (S)

Hans Hoff sitter i Socialdemokratiska arbetarepartiets partistyrelse. Han är sålunda inte vem som helst, utan en person som har stort inflytande över partiet och som i hög grad delar ansvaret för den politik (eller brist på densamma) som skjutit Socialdemokratin i marvatten.

På det allra värsta sossepampsmanér är felet naturligtvis någon annans. I dag ger samma Hans uttryck för något som ger syn för sägen att behovet av förnyelse, såväl politisk som organisatorisk, måste anses akut.

Bara att uppmana en tidning att börja skriva bra om egna intressen ligger långt bortom anständighetens gräns. Att dessutom göra det i full offentlighet är så vansinnigt osmidigt att man måste börja fundera på om artikelförfattaren är "felmedicinerad". Att på detta sätt dessutom göra sig osams med partiets allra viktigaste mediakontakter på kuppen är inget mindre än utomordentligt korkat.

Mer vänsterterror än islamistisk dito

Just nu står Jimmie Åkesson i talarstolen och ljuger. Den allra lägsta, men också sorgligt effektiva, politiska kommunikativa metoden, är att utnyttja människors rädsla för det okända. Ta fasta på små antipatier mot grupper, bejaka, stimulera och mata sådana känslor tills de väcker sig starkare än förnuftets motkraft.

Om man bryr sig om säkerheten mot terrorism, borde man också bry sig om fakta i frågan. Den islamistiskt motiverade terrorn är (lyckligtvis) mycket liten i Europa. Den är t ex mycket mindre än vänsterextremistisk terror. Den är problematisk inte bara för att den är 40 gånger större; rättsväsendet lyckas inte lagföra särskilt många av dem. Möjligen eftersom man i debatten överdrivit de läskiga musselmanernas förmodade nedärvda benägenhet till våld och terror och därför nedprioriterat annan hotfull extremism.

DN har en bra figur på detta idag.

Centern ska driva förnyelseagendan

Centerpartiets partisekreterare, Michael Arthursson, skriver idag en debattartikel i GP och menar att Centerpartiet ska på sig ledartröjan för förnyelse i Alliansen.

"Människor måste få bestämma mer själva. Få bättre förutsättningar att förverkliga sina drömmar. Vi har inte klara svar på alla frågor. Inte heller färdiga lösningar på alla problem. Men Centerpartiet tar på sig ansvaret att vara Alliansens förnyelseparti"

Till det säger jag HELL YEAH! :-)

Update: Albin Ring Broman bloggar också.

Birros rullstolshistoria

Historien med Marcus Birro och den falskeligen rullstolsbundna flickan slår verkligen alla rekord!

Jag fattade i ärlighetens namn inte vad det var som Birro blev så upprörd över. Han hade på inget sätt utsatts för något brott, eller ens försök till brott, även om det var det som implicerades i hans välbeskällda krönika.

När det sedan visade sig att det hela var en tv-inspelning för ett nytt humorprogram på TV 3 ställdes allt på ända och lämnar såväl Birro som en stor del av de engagerade nättyckarna med långa ansikten och neddragna brallor! :-)

Aftonbladet har nu lagt ut filmsnutten, varvid Birros tolkning av situationen framstår som oändligt kuriös... Uppmaningen att aldrig lita på små flickor i rullstolar, som ber dig om något, förefaller mindre aktuell än att aldrig be göteborgare med stora NK-kassar om hjälp med något.

Flickan försöker prata med Birro, efter det att densamma "hjälpt" henne med väskan, på klingande stockholmska, men Birro svarar inte utan försvinner iväg. Var det då han liksom blev lurad?

De "skumma öststatstyperna" var antingen produktionsteamet, eller så hade de inget med flickan att göra.

Komiskt och tragiskt på samma gång.

Centerframgångar? Sätt igång och jobba då!

De senaste opinionsundersökningarna har alla pekat på samma sak. Det går inte så bra för Centerpartiet. Och särskilt konstigt är det inte. Vi säger ju ingenting! Var är våra statsråd i debatten? Var är riksdagsmännen? Enstaka puffar av goda idéer blossar upp här och var, men ensamma hugskott når aldrig upp till agendan.

Det kanske är så att man inväntar valanalysgruppens resultat som ska presenteras på fredag. I några månader har en mycket kompetent sammansättning av människor analyserat valresultatet och kommit fram till ett svar på hur vi ska rikta in arbetet framöver för att nå större framgångar hos väljarna. Bra. På fredag kanske vi kan börja jobba igen, OK?

Maud Olofsson gjorde en ofattbart stark valrörelse. En kämpainsats som gav resultat. Upphämtningen inför valet var magnifik och mycket imponerande. Det visar också att väljarstödet i hög grad samvarierar med mängden blod, svett och tårar som investeras, tillgångar som alla delar av Centerrörelsen äger och som vi alla måste vara beredda att lägga in.

Redan på valnatten sa Maud att, även om upphämtningen var fantastisk, så började vi från en för låg nivå - vi hade en stadigt vikande opinionssiffra ända sedan valet 2006. Det innebär i klartext att vi måste jobba så hårt som vi gjorde inför valet HELA TIDEN (åtminstone nästan). Vi kan inte vila oss i form fram till juni 2014; den valrörelsen började den 20 september förra året!

Den som inte förstår det, eller ännu värre, förstår det, men är för bekväm för att göra det som behövs för att lyfta Centerpartiet till de nivåer vi är nöjda med, borde ärligt talat göra något annat och släppa fram de krafter som är beredda att kavla upp ärmarna och göra jobbet!

Igår skrev Niklas Svensson i Expressen att ett "myteri" väntar i Centerpartiet. Ett riktigt kvällstidningsord, kan tyckas, för att beskriva något så naturligt som att man för en diskussion om vem och vilka som är mest lämpade att leda ett parti, men jag tycker att medias fixering vid partiledarfrågan är något överdriven.

Partiledarfrågan ÄR naturligtvis intressant, men ledningen vid sidan om partiledaren är faktiskt lika viktig! Partistyrelse och verkställande utskott, partisekreterare och organisationen under honom eller henne. Centerstatsrådens kommunikativa förmågor och insatser är livsviktiga och som det ser ut nu funkar det inte.

Eskil Erlandssons insatser för gårdsförsäljning är en politisk och moralisk guldgruva, men kommuniceras inte i tillräcklig grad. Kring jordbrukspolitiken i EU finns unika möjligheter att söka mandat hos och hämta kraft i en engagerad opinion för reformer till mer av frihandel, mindre snedvridning och bättre djurskydd.

Andreas Carlgren verkar göra allt för att göra alla till lags, men som resultat att ingen riktigt gillar det han gör. Miljörörelsen är inte bara en falsk älskarinna, den är också omöjlig att tillfredsställa. Det spelar ingen roll vad man gör, de kommer alltid att kräva mer. Det är deras jobb. Det fåniga är att Carlgren samtidigt ÄR en mycket kompetent miljöminister och gör många saker helt rätt. Men det är det ingen som vet och ingen kommer heller att veta det, så länge man låter Naturskyddsföreningen mäta framgången.

Anna-Karin Hatt har en av de känsligaste portföljer någon som kallar sig liberal kan ha. IT-frågorna, och dess Europapolitiska brandfacklor, kräver stor kompetens och ett politiskt handlag utöver det vanliga. Det finns också häri naturligtvis enorma möjligheter för den som lyckas. Men hittills har jag inte sett Anna-Karin ta plats i den debatten på att sätt som övertygar.

Enskilda riksdagsledamöter kan ta initiativ och sticka ut, men även om några lysande undantag finns, så förblir de flesta av våra invalda hopplöst anonyma. I kommunpolitiken finns både idéer och arbetsförmåga, men det finns mycket mer att göra. Ut bland folk och företag och driv dialog, jobba aktivt med pressen och utmana!

Vi måste helt enkelt ut på banan! Om man hellre sitter i värmestugan och tänker att saker var bättre förr, får man lämna över skridskorna till någon som faktiskt vill ut och kämpa. Basta.

---

Läs även Mikael Jonsson, Peter Olsson, Magnus Andersson och Christian Ottosson.

Syndikalisten Fridolin vrider (MP) till vänster

Min bild av Gustav Fridolin är att han har varit en bra politiker. Även om jag inte delat hans ideologiska övertygelser till någon del, så måste man ändå respektera intellektuellt hederliga politiker som kämpar för det de tror på. Trovärdigheten fick sig dessutom en rejäl puff uppåt i och med Fridolins val att lämna politiken innan han lät sig korrumperas av den.

Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.

Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är - eller åtminstone var tills nyligen - syndikalist och medlem i SAC, ett "fackförbund" som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.

I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen "oroas för att den offentliga sektorn inte är större". Man undrar vem han har talat med...

I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?

Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.

---

Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan...

Stor frihetsvän talar på nästa SC

Nästa torsdag kommer Gunnar Hökmark (M) och talar för oss i Stureplanscentern. Gunnar representerar för mig den typen av Moderat som prioriterade frihetens principer framför allting annat. Ganska långt ifrån de Nya Moderaternas galopperande pragmatism.

Förra gångens talare, Niklas Nordström (S), skickade dessutom med en fråga till Gunnar som kommer att öppna frågestunden efter anförandet: "Vad tänkte du valnatten 2002 och trodde du någonsin att Moderaterna skulle kunna ladda om och komma igen?"

Väl mött nästa torsdag (27 jan) kl 1830 på Republik.

Fler bostäder i Stockholm

Med denna eftermiddags premiär för exploateringsnämnden måste man väl anse att den kommunpolitiska debuten för min del är begången. Det viktigaste beslutet som fattades idag var antagandet av årets verksamhetsplan för exploateringskontoret. En mäktig lunta med riktlinjer för stadens utveckling.

Den enskilt mest angelägna uppgiften för alla oss som på ett eller annat sätt arbetar med exploateringsfrågorna, tycker jag är att möjliggöra ett utökat bostadsbyggande. Redan i år ska vi enligt verksamhetsplanen anvisa platser för flera tusen lägenheter och under mandatperioden är målet 15000.

När det gäller planering av nya hus, bostadshus och andra, blir det ofta en del klagomål. Och med viss rätt. Vem vill ha lastbilar, lyftkranar och byggdamm hemma på sin gata? Man måste dock höja blicken ibland och se fördelarna.

För det första måste alla de som behöver någonstans att bo i Stockholm få en rimlig chans att skaffa ett hem som passar dem. För det andra finns det stora fördelar med förtätning för de redan bosatta.

Med fler människor i närområdet finns också ett större kundunderlag till det lokala näringslivet, vilket gör att fler lokala butiker och andra företag kan finnas. Alla de som tycker att det var tråkigt när grannskapets apotek lades ned, kan se fram emot goda chanser att ett nytt öppnar i takt med att fler grannar flyttar in.

På samma sätt kan inflyttning göra att det finns underlag för mer lokal kommunal service. Bibliotek, t ex. En kanske ännu större fördel är ju att vi blir fler som betalar kommunalskatt, så att den inte behöver vara lika stor för var och en!

Magnus Andersson på SvD Brännpunkt

Läs Magnus Anderssons utmärkta Brännpunkt.

Sandvikscentern tar ett rejält snedskär

Precis när vi i Centerpartiet baxat igenom förbudet för kommuner att konkurrera osunt med det privata näringslivet ser jag att Sandvikscentern kräver skapandet av ett kommunalt byggbolag!

Meningen ska vara att tillgodose ett antal företags lokalbehov och en stilla fundering är väl att marknaden ändå är bäst på att analysera och tillgodose sådana behov?

Tänk om ett (eller fler) av Sandviksföretagens affärsidé är just att bygga smarta lokaler anpassade efter Sandviksföretagens behov? Ett kommunalt bolag riskerar då att med kraft av skattebetalarnas pengar konkurrera ut en privat verksamhet.

Om Centerpartiets representanter i Sandvikens kommun nu ser en lucka på marknaden står det dem fritt att kliva av politiken och starta ett bygg- och/eller fastighetsbolag själva.

Riskera gärna dina egna pengar, men en mild rekommendation med grund i Centerpolitiken vore att låta de redan hårt rådbråkade Sandviksbornas plånböcker vara i fred.

Drakstadscentern börjar ta form

Förändringar sker i det stora och det lilla. Till den förra kategorin hör nog händelserna i Tunisien. Folket reser sig och kastar ut en tyrann och diktator och val ska hållas inom två månader. EU och Sverige bör ställa upp med precis all hjälp Tunisiens interimsstyre önskar för att kunna genomföra valen på ett riktigt sätt. (Läs ständigt skarpa Anders Bolling om saken.)

En kanske något mindre, men välkommen, förändring skedde i och med att Sundsvall efter många års obrutet socialdemokratiskt styre äntligen kastade ut det gamla ledarskapet och röstade fram Alliansen som tillsammans med Miljöpartiet kunde bilda majoritet.

Tyvärr tvingades man kompromissa bort ett par viktiga saker, t ex försäljning av det kommunala bostadsbolaget, vilket hade kunna ge utrymme för en sänkning av Sundsvalls alltför höga skatt. Menmen... Man kan inte få allt. Om koalitionen nu lyckas bra så kommer Sundsvallsborna känna att det faktiskt finns andra än Socialdemokrater som kan styra kommunen.

För att Centerpartiet ska kunna ha en roll att spela i detta krävs att nya krafter kommer in i politiken. Hans Forsberg är kretsordförande i Sundsvall och har tagit initiativ till en ny typ av avdelning - Drakstadscentern - som har vår avdelning Stureplanscentern som förebild.

Meningen är, liksom för oss, att ta tillvara människors intresse för politik och att diskutera stort och smått över ett glas gott. Det är inte helt lätt att finna sig tillrätta i ett parti som ny och en avdelning som träffas under något lättsammare former med ett gemensamt intresse för de stora frågorna, kan vara en bra väg in.

Förutom att erbjuda en bra plattform för dessa samtal skapar man också en väg in i politiken och Centerpartiet för den som känner att man vill gå vidare och börja försöka förverkliga det man i diskussionerna kommer fram till.

Stort grattis och lycka till, säger jag till Drakstadscentern och det trevliga gäng jag fick äran att träffa och tala inför igår!

Heja Jonas Sjöstedt!

I Vänsterpartiet utspelas nu en spännande maktkamp om det framtida ledarskapet. Min favorit är utan tvivel Jonas Sjöstedt.

Jonas är socialist och det är inte mycket av hans ideologiska övertygelser som jag själv delar, men genom att vara intellektuellt hederlig, oerhört kunnig och retoriskt skicklig, lyckas han utmana på ett sätt som även kan få den mest inbitne liberal att ställa sig obekväma frågor.

Med honom vid rodret för (V) kommer den svenska debatten antagligen bli mer ideologisk. Något jag skulle tycka vore bra!

Ohly har inte varit någon lysande vänsterpartiledare och det vittnar också siffrorna om. Jag förstår precis varför. Lars Ohly har en debatteknik som antagligen fungerar jättebra när han eldar de egna hemma på café marx. Han vevar liksom igång sig och får upp ett momentum, en rörelseenergi, som säkert blir oemotståndlig för den som tycker precis likadant, men som blir oerhört obehaglig för alla andra.

Skillnaden kunde inte vara större mot Jonas Sjöstedts resonerande och sympatiska stil.

Aftonbladets Lena Mellin skriver att Josefin Brink kan stå som segrare när Jonas och Ohly har golvat varandra. En analys som helt och hållet rasar samman när Jonas Sjöstedt nu förklarar att han inte utmanar Ohly. Ett drag helt i Sjöstedts anda, som släpper trycket ur konflikten och samtidigt lägger allt ansvar i Ohlys knä.

Josefin Brink är på inget sätt någon dålig kandidat! Hon är en högst duglig politiker (om än liksom de flesta i sitt parti spritt språngande galen) och med sin färgstarka uppenbarelse skulle hon utan tvivel kunna locka många väljare till Vänsterpartiet. Kanske till och med fler än med Jonas Sjöstedt som partiledare.

Det är dock heeelt olika väljare Brink och Sjöstedt tilltalar. Något som kommer påverka Vänsterpartiets inriktning, handlingsutrymme och roll i samverkan med andra partier. Viktigt för den samlade vänstern är trovärdigheten som regeringsalternativ. Som tänkbar minister i en vänsterregering sopar Sjöstedt banan med såväl Ohly som Brink.

Det skulle också bli synnerligen besvärligt för ett redan svårt skadeskjutet Socialdemokratiskt Arbetareparti med en sådan lysande stjärna som närmaste konkurrent...

Drakstadscentern i morgon

Stureplanscentern får en systeravdelning i Sundsvall i form av Drakstadscentern och i morgon kväll är det möte. Precis som för vår avdelning vill man arrangera talarkvällar och annat och verkligen fokusera på de stora tankarna, snarare än var cykelstället ska stå.

Ett lovvärt initiativ tycker jag, som ibland kan bli lite less på det stundtals ganska platta innehållet i den svenska politiska debatten.

Det är till och med så hedrande att självaste undertecknad blivit inbjuden att tala i morgon om vår avdelning, hur den startade och hur den lyckades så bli så pass välkänd.

Jag kommer även beröra politiken i stort, Centerpartiets utmaningar och möjligheter, samt lite om hur jag tror att den politiska framtiden kan komma att se ut.

Det hela äger rum på Allstar Bar på Storgatan i Sundsvall och drar igång kl 19.

Precis som hos oss är - vad jag förstår - alla välkomna, oavsett partitillhörighet eller ideologiska övertygelser.

Hoppas vi ses!

Karin Söder och choklad

Missa inte Stockholms Centerkvinnors evenemang nästa vecka med intressanta föredrag av bland andra ikonen Karin Söder!

Talar gör också riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani och Stockholms Centerkvinnors ordförande Stina Bengtsson.

Efter anförandena blir det samtal och chokladprovning...

Alltså, onsdagen 19:e januari, kl 1830 på Centerpartiets riksorganisation på Stora Nygatan 4.

Anmäl dig senast den 17:e på fejjan eller maila Stina Bengtsson.

Domen mot Hedman är absurd

Principiellt är sexköpslagen mycket tveksam. Två vuxna människor borde äga full rätt att på frivillig grund ha sex med varandra av vilken anledning de själva finner lämpliga.

OM det skulle visa sig att en sexköpslag ändå skulle lösa stora problem med brottslighet förknippad med människohandel och annat kan man tänka sig att kompromissa med principen, men det finns inget som tyder på att så är fallet.

Magnus Hedman fälldes idag i Svea hovrätt till dagsböter för sexköp och det kniviga i detta är att det ju inte går att styrka att Hedman (eller någon annan) faktiskt har betalt någonting för något överhuvudtaget.

Hos Damon kan man läsa utdrag från domen och det framkommer att rätten anser det så troligt att folk med mycket make up och som talar "engelska med kraftig brytning" är prostituerade, att den som har för avsikt att ligga med någon som stämmer in på den beskrivningen riskerar att dömas för brott.

Samtidigt som polisen lägger resurser på dessa moralbrott får huliganer kasta sten på kvinnor (som antagligen också har kraftig brytning) utan att någon bryr sig.

---

Läs även Jan Söderqvists newsmillartikel om jakten på Magnus Hedman.

Oacceptabel nonchalans från polisen

Helgens stora samtalsämne, artikeln i Sydsvenskan om stenkastning mot en invandrarmamma, väcker starka känslor och många tankar, t ex hur inkompetent, nonchalant och illa fungerande polisen kan vara.

Upprepade och systematiska trakasserier är ganska allvarligt i sig. Stenkastning är oacceptabelt våld och måste beivras. Den slöhet med vilken kriminalkommisarie Göran Schön möter Sydsvenskans frågor är häpnadsväckande och ett tydligt tecken på att saker och ting inte står rätt till med polisen.

Vad ska barnen tänka och tro, när huliganer får kasta sten mot deras mamma och vråla otidigheter, utan att polisen ställer ner kaffekoppen? Att gadda ihop sig i gäng med minsta gemensamma etniska nämnare för att skydda varandra blir på något sätt en följdriktig reaktion. Långt ifrån rätt och med oacceptabla konsekvenser, men fullt begripligt.

Det finns en massa projekt som ska adressera problem som man förknippar med integration, t ex "Centrum mot rasism", och tänker att resurserna istället borde läggas på att säkra rättsstatens funktion.

Centerliberalerna är en intressant diskussion

Det här med sammanslagningsdiskussionen är ganska intressant. Inte så mycket för att jag tror att någon sammanslagning kommer att äga rum, men för att det verkar öppnas många samtal kring det liberala innehållet i Folkpartiet och Centerpartiet. Något som antagligen gynnar den svenska liberalismen oavsett diskussionernas utfall.

En fråga där Centern och FP står på olika sidor i Stockholm är stadsbyggnadspolitiken. Medan Folkpartiet faktiskt gick till val på att förbjuda höga hus, har Centerpartiet på senare år med viss emfas drivit på för utveckling av staden för att kunna välkomna folk och företag. Nu senast av distriktsordföranden, tillika stadsmiljöborgarrådet, Per Ankersjö.

En annan god Centervän är Anders W Jonsson som berör det hela på sin blogg och hänvisar till Nils G Åslings intressanta Newsmillartikel som bland annat tar upp ett par tillfällen i den svenska politiska historien där center- och folkpartister hamnat på olika sidor i liberala strider.

Hursomhelst är detta intressanta diskussioner och de båda ungdomsförbundsledarna ska ha heder för att ha öppnat debatten!

---

Läs även Karl Malmqvist, Johan Pettersson, Annie Johansson och Emil Källström.

C + FP = Möjligheter + Risker

Efter Liberal Debatts temanummer om sammanslagning mellan de båda liberala partierna talas det en hel del om det ute i stugorna. Och visst skulle det finnas fördelar med bilda en större enhet, som på allvar skulle kunna utmana Moderaterna om initiativet och agendan.

Förutom de stora svårigheterna att få det hela till stånd, finns det också många risker med det. Det finns inga garantier för att de som nu röstar på respektive parti automatiskt går över till det gemensamma. När tidigare kärnväljare väl är ute och rör på sig, kan de hamna någon annanstans.

Sammanslagningen kommer inte att vara friktionsfri och tjäbbel och oklarheter om vad som är det gemensamma partiets politik kan driva väljare till alternativ som känns tydligare och därmed upplevs som säkrare val.

Risken är att det istället för två små liberala partier finns ett litet liberalt parti.

Det råder dessutom stor osäkerhet om vad som kommer att vara det gemensamma partiets ideologiska inriktning. Liberalismen rymmer ganska mycket och det är redan nu kamp inom våra respektive partier mellan klassisk liberalism och socialliberalism.

Om faran är framme segrar det senare och viktiga klassiskt liberala frågor som avtalsfrihet, proportionerliga skatter och avskaffande av statliga monopol får stryka på foten, till förmån för socialliberal acceptans av semisocialistiskt klaffsande i den politiska konsensussörjan.

Hellre då ett tydligt socialliberalt parti, som kan tilltala en och annan flyende socialdemokrat och miljöpartiväljare som inte kommer överens med elallergiker och flygförbud, och ett klassiskt liberalt parti som på allvar kan föra medborgarnas kamp mot statlig övermakt.

---

Läs även Adam Cwejman och Magnus Andersson på Newsmill, som också kommer att diskutera saken på ett evenemang arrangerat av Ohlininstitutet, Sofia Nerbrand, Hanna Wagenius, Per Ankersjö och Emil Källström.

Jag skriver i Liberal Debatt

Det senaste numret av Liberal Debatt har tema sammanslagning mellan de båda liberala partierna. Själv skriver jag om Centerpartiets och Folkpartiets likheter och skillnader, betraktat från ett medlemsmöte.

Slutsatserna är att det egentligen är ganska lika, men att vi når vår gemensamma ideologi från olika håll. (Och möjligen av olika orsaker.)

Här finns texten att läsa i sin helhet.

---

Adam Cwejman lyfter även frågan på sin blogg och uppmanar till funderingar och diskussioner på ämnet.

Varför är småföretagares rättigheter oviktiga för Moderaterna?

I Expressen kunde man häromdagen läsa om hur ett litet företag på Gotland håller på att krossas under fackets stöveltramp.

Hur kan man tycka att det är i sin ordning att ett litet måleriföretag som fungerar bra, på vilket de anställda trivs och som bara vill jobba på och göra ett bra arbete för sina kunder, utsätts för sådana övergrepp som Colorelit måleri AB i Visby utsätts för av målarfacket?

Ingen på företaget önskar kollektivavtal. Ingen av de anställda är med i facket. Det finns inget problem för facket att "lösa", förutom det att företaget och deras anställda inte tycker att det kollektivavtal som målarförbundet vill påtvinga företaget (och de anställda) är särskilt bra.

Trots det hotas företaget av åtgärder som i praktiken gör det omöjligt att leva och verka.

Målarettans starke man anser sig ha "ett uppdrag" av samhället att tvinga företagen på knäna. Anledningen? Målareförbundet ska "medverka till en socialistisk samhällsutveckling".

Det får de väl göra, om de tycker att det verkar bra, men problemet är att de har otillbörligt stora maktmedel i sina händer för att göra det. Det är inte OK att blanda sig i företags verksamheter på vilka ingen önskar deras närvaro. Än mindre utsätta dem för blockader och annat som förstör deras möjligheter att finnas.

Att facket - i många stycken en socialistisk relik från en mörkare tid - resonerar som de gör är visserligen beklagligt, men kanske inte så förvånande.

Att Moderaterna, ett parti som åtminstone inte uttalat är socialistiskt, driver samma linje genom arbetsmarknadsminister Hillevi Engström är direkt stötande.

---

Man kan uttrycka sitt stöd för Colorelit på facebook.

---

Update: I Hela Gotland kan man läsa mer om "konflikten".

Fettskatt fel på alla sätt

Centerpartiet är federalistiskt till sin natur. Det byggs underifrån och alla distrikt är jämfört med andra partier ganska självständiga. Det finns utrymme att forma sin egen politik och det blir sällan något tjaffs från centralt håll.

Detta är en stor tillgång och ger förutsättningar till en utvecklande interndebatt, samtidigt som den lokala demokratin sätts i första rummet. Det finns också nackdelar i och med att det kan uppstå oklarheter om vad som är Centerpartiets politik.

Något som antagligen kanske inte kommer att bli föremål för lika mycket debatt som krishantering är det Centerpartistiska kommunalrådet i Uppsala, Stefan Hannas, utspel om att överviktiga ska betala högre skatt.

Att förslaget är våldsamt icke-liberalt och därmed oförenligt med vad jag tycker är Centerpartiets ideologiska kärna kan vi för ett ögonblick lämna därhän. Jag funderar mer på hur Stefan Hanna tycker att det hela ska fungera rent praktiskt...

För det första ska någon alltså bedöma vad som är hälsosam rondör? En politiskt tillsatt fettnämnd, kanske? Detta är bara det första praktiska problemet. Var drar man gränsen? Det är ju inte så att alla överviktiga blir sjuka och att alla smala är friska? Dessutom är ju människor olika...

Man måste också inse att incitamenten till fusk är gigantiska. Ska man i sin deklaration fylla i sin BMI? Om det är så att det blir mycket högre skatt vid högre BMI blir nog frestelsen väldigt stor att fylla i en lägre.

En gigantisk kontrollapparat kring detta måste byggas upp och en särskild fettpolis inrättas. (Fepo?)

För att inte skattesubjektet ska kunna hävda ändring i vikt sedan deklarationen krävs kontinuerlig vägning, förslagsvis en gång per månad. Hos Fepo.

Man kan även tänka sig oanmälda kontroller då Fepo gör hembesök med måttband om fredagkvällarna. Radar upp familjen, informerar om vilket midjemått Staten önskar för sina undersåtar och även hjälper familjen till en hälsosammare livsstil genom att konfiskera olämpliga livsmedel.

Eller så låter man människor ta ansvar för sitt eget liv!

---

Update: Magnus Andersson tar till orda i frågan på SvD Brännpunkt.