Dags att myndigförklara svenskarna

Åke Wester odlar druvor och gör vin av dem. Tydligen gör han det dessutom ganska bra. Vin verkar vara Åkes passion (han är egentligen pensionär sedan många år) och antagligen är besökarna på hans vingård lika passionerade för smaker, mat och dryck som han.

Att detta skulle hota folks hälsa är svårt att se. Folkhälsoargumentationen är väl mest någon slags rationalisering för att det egentliga syftet - att pådyvla folk sin egen privatmoral - känns över måttan unket.

Fackföreningsrörelsen vill avskaffa värnskatten

För någon månad sedan skrev jag om värnskatten här på bloggen och utmanade ett par socialdemokratiska bloggare. Det visade sig att jag och hedersknyffeln Erik Laakso hade en viss samsyn på området.

En av mina andra favoritsossar, Niklas Nordström, tyckte att det där var lite festligt och bad oss skriva en liten PM om värnskatten, med vinkeln fackförbundens syn på det hela.

Nu på morgonen presenterade vi våra resultat för en liten skara borgerliga riksdagsledamöter, regeringsmedarbetare och representanter för facket.

Det visade sig att jag faktiskt hade haft en fördomsfull bild av fackets hållning i den här frågan. Inom ramen för projektet intervjuade vi TCO, Unionen och SACO och det visade sig att alla de tre är kritiska mot regeringen för att man inte har tagit tag i att avskaffa värnskatten, som ju skulle vara tillfällig.

Alla fakta talar för att skatten gör större skada än nytta och Unionens Peter Hellberg kallar regeringen och Anders Borgs sätt att hantera frågan som "populistisk". Man vågar helt enkelt inte sänka skatten för "de rika".

Den argumentation fackförbunden baserar sin hållning på är främst att värnskatten är en straffskatt på utbildning och flit och att den därför hämmar landets ekonomiska utveckling och hindrar folk att arbeta sig till rikedom, vilket är en orättvisa relativt dem som har pengar med sig från början.

Vår slutsats är att kommer att krävas ett rejält omtag om skattepolitiken där värnskatten är en del OCH att tjänstemannafacken mycket väl skulle kunna vara initiativtagare till ett sådant omtag.

Det var verkligen kul att jobba tillsammans med Erik om detta och jag tror att det är på sin plats att varna för framtida blocköverskridande rackartyg från oss!

---

Den socialdemokratiska demonbloggaren Sven-Erland Västros verkar nästlat sig in på seminariet och har redan hunnit skriva om det.

Gårdsförsäljningen är bra för alla

För någon vecka sedan skrev tre borgerliga riksdagsledamöter en lustig artikel på SvD Brännpunkt. Deras slutsatser att en halv deciliter öl per år och svenskt skulle resultera i fyrtio tusen miljarder sjukdagar fick nog många att dra på mun.

Idag bemöter Jessica Polfjärd (M) och Helena Lindahl (C) de tre nykterhetsmissionärernas grundlösa påståenden, och kompletterar med vad gårdsförsäljningen skulle kunna innebära för turismen.

Landsbygdsliberalismen var nyckel till de frihetsreformer som gjorde Sverige rikt

Har du någonsin funderat över var det var som gjorde Sverige rikt? I början av 1800-talet var vi ett av världens fattigaste länder och fram tills för några decennier sedan var vi ett av världens rikaste.

För den som använder historien som politiskt propagandaverktyg kan förklaringen sitta i mer eller mindre smakfulla hänvisningar till alltifrån den nordiska människans biologiskt betingade ädelmod till arbetarrörelsens förmåga att strejka sig till tillväxt.

För den som ser historien mer värderingsneutralt kan förklaringarna sökas i de politiska och ekonomiska reformer som genomfördes i mitten av 1800-talet. Jag brukar hylla Johan August Gripenstedt med jämna mellanrum här på bloggen och det gör jag rätt i, om jag får säga det själv.

Gripenstedts politiska mod och slagkraftighet var nyckelfaktorer i att avreglera finansmarknaderna så att utländskt kapital kunde lösgöra stora strukturresurser inom landet och frihandel mellan Sverige och andra länder var en lika viktig del.

Dessa reformer var inte lätta att driva igenom. Gripenstedt tog hårda strider mot framförallt adeln som helst ville försvara sina privilegier och inte alls var särskilt sugna på konkurrens av rika britter, holländare och tyskar som såg investeringspotential i Sverige.

Att dessa marknadsliberaliseringar kunde komma till stånd måste också till viss del tillskrivas ett synnerligen viktigt intellektuellt förarbete. Utan en tillräckligt bred uppslutning för liberalismens idéer hade reformerna inte varit möjliga att genomföra.

I städerna, bland de intellektuella, spreds liberalismens idéer. Förlängningen av upplysningen och de senaste rönen kring naturrätt och marknadskraften diskuterades på akademierna och bland de privilegierade, kan man tänka, men i en kontext där 97% av befolkningen levde på landet och fick sin utkomst från lantbrukssektorn var ärligt talat de storstadsintellektuellas röster ganska svaga.

Martin Ådahl, chef för tankesmedjan FORES, har författat en synnerligen intressant skrift om den svenska landsbygdsliberalismens betydelse för de för Sveriges ekonomiska utveckling så viktiga reformerna.

Skriften bjuder på många intressanta insikter och lägger viktiga pusselbitar i förståelsen för vår moderna politiska historia. De Frisinnade/liberalerna var från början en ren landsbygdsrörelse och innan den partistruktur som råder idag etablerades tog sig landsbygdliberalismen uttryck i flera olika politiska rörelser. De Frisinnade och liberalerna nämndes ovan, men det fanns också de som kallades nyliberalerna, centern, statsekonomerna och Lantmannapartiet, som alla utvecklades i olika riktningar, men som var viktiga för befästandet av landsbygdsliberalismens ideal.

Valet av liberalismen som bärande idé för landsbygdens folk var för tiden på inget sätt självklart. Andra bonderörelser hamnade i konservativa och bakåtsträvande hållningar, men som Martin Ådahl skriver: "Att den svenska landsbygdsliberalismen kom att dominera 1800-talet var därför resultatet av en intensiv debatt där modiga och framsynta ledare vågade tala om ideal och principer."

Smaka på det... Ideal och principer. Jag tror att det är lika viktigt nu som då, om kampen ska vinnas mot de krafter som naggar friheten i kanten.

Gnäll inte på vänstern, greker

Maria Ludvigsson är ny på Svenskans ledarsida och levererar idag en artikel som verkligen sätter tonen.

Rapporteringen kring Grekland och krisen har varit en smula märklig. Möjligen beror det på den svenska journalistikens vänstervinkling på det mesta. Det kanske är helt enkelt svårt att förstå att den situation som grekerna hamnat i inte är kapitalets, västvärldens eller någon annans fel. De har konsekvent röstat på vänsterpopulister som lovat allt åt alla och till slut funkar det inte längre.

Någon måste helt enkelt baka kakan som så frikostligt fördelas av politiker som är snela. I Grekland bakas det inget, man är fullt upptagen med att kasta sten på polisen och vandalisera banker.

Lika lite som våld och hot förmår skapa värde, lika lite är Vasilis Zahos tårar giltiga som valuta för att betala de skulder som han och hans landsmän dragit på sig.

Som Margaret Thatcher en gång sa: "The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money."

Och problemet med Grekland är - som Maria Ludvigsson skriver - inte vänsterpopulisterna, sådana finns det alltid, utan att ingen högerliberal satte ned foten och hade modet och den kommunikativa förmågan att förklara att man faktiskt måste skapa mer värde än vad man sätter sprätt på.

Storbritannien var mycket illa ute på 70-talet. Galopperande inflation, en föråldrad industristruktur, massarbetslöshet och allmänt elände. Margaret Thatcher ändrade allt. Precis allt. Trots att hennes medicin var besk, lyckades hon förklara dess nödvändighet för en majoritet av britterna och Storbritannien vändes från en uträknad krisekonomi till ledande i Europa med en löftesrik framtid för miljontals britter som annars skulle levt i arbets- och hopplöshet.

Greklands problem kan bara lösas genom att grekerna börjar skapa igen. Om man vill hjälpa dem på något sätt är varje åtgärd som kan återinföra stabila institutioner som säkrar marknadernas funktionssätt guld värda. Våldsamma demonstrationer och vandalism, understödda av europafacket (fram till nyligen lett av svenska Wanja Lundby-Wedin) är det inte.

Bloggroll

Kära bloggläsare!

Min bloggroll börjar bli ett dåligt samvete. Flera av de jag länkar till har förlorat sin aktualitet och det finns säkert ett stort antal som jag borde ha där i stället.

Vilka bloggar läser ni och vilka bör jag ha i min bloggroll?

Valberedningens blickar bör riktas mot Solna

För ett par månader sedan skrev IT- och regionminister Anna-Karin Hatt en artikel på DN Debatt. Själv var jag inte helt entusiastisk över den artikeln och orsakerna var två: Hatt exkluderar en stor mängd (framförallt nya) centerpartister, och därmed mig, genom att ta avstånd från sådan liberalism som orienterar sig kring företrädesvis negativa rättigheter.

Artikeln var i mitt tycke dessutom övermåttan tom på ställningstaganden. Det känns som att Hatt, som i grunden är en skarpare och långt mer engagerad idépolitiker än vad artikeln ger uttryck för, medvetet hållit tillbaka spetsiga formuleringar (mot andra än sådana som tycker som jag) för att inte stöta sig med den medlemskår som man behöver ha med sig för att ta plats i partistyrelsen och uppdrag däröver.

Skillnaden mot Magnus Anderssons debattartikel idag på samma sida är stor. Med grund i Centerpartiets idéhistoria tar Magnus oss med på en resa som ger en indikation på vart vårt parti bör vara på väg. De viktiga citaten är för många för att listas här - läs hela!

Världen är stadd i ständig förändring och den som inte går framåt går bakåt. Inte bara partiledaren, utan större delar av partiets ledning, måste vilja, våga och kunna driva på den idépolitiska utvecklingen på ett sätt som tar tillbaka Centerpartiet till politisk relevans som Axel Pehrsson Bramstorp gjorde 1936, Torbjörn Fälldin 1976 och Maud Olofsson 2006. Alla med helt olika sakpolitiska uttryck, anpassade till sina epoker, men baserade på Centerpartiets grundläggande värderingar om framförallt rätten till självbestämmande.

Ingen av ovanstående gjorde dessa små mirakel genom att sitta i båten av rädsla för att stöta sig med någon.

Vem som än ska leda Centerpartiet måste det vara någon som med fötterna i vår stolta mylla kan höja blicken staka ut en politisk riktning som gör Centerpartiet intressant även för andra än oss själva.

Mitt hyllande av Magnus Andersson här på bloggen börjar nästan ta sig lite löjliga proportioner, men fan vad han är bra! Det är en sak att som minister och en tippad partiledarersättare ta plats på landets viktigaste debattsida, men en helt annan att göra det som kommunalråd. Det krävs både att artikeln är mycket bra och att man har förmågan att få DNs debattredaktör att inse det.

Centerpartiets valberedning bör ha det i minnet när de funderar på hur partistyrelsepusslet ska läggas.

---

Vänner och andra om (C) och Mauds annonserade avgång: Hannes Hervieu, Mikael Andersson, Tokmoderaten, Micke Persson, Alltid rött alltid rätt, Sebastian S, Röda Berget, Christian Ottosson, Lotta Jonsson, Joel Falk, Projects by Helena, Kjellberg och Fredrick Federley på SvD, Brännpunkt.

10 år för friheten och för (C)

Maud avgår i samband med stämman i Åre i höst. Om detta kan och bör man skriva en hel del, men det viktigaste är detta:

I 30 år hade Centerpartiet sakta men säkert jobbat sig bort från såväl politisk relevans som väljarstöd. Maud Olofsson satte ned foten och genomförde ett monumentalt förnyelsearbete, som dessutom gav resultat. Under hennes 10 år som partiledare lyckades hon föra Centern in i 2000-talet OCH till två valsegrar.

När vi som gärna vill se en radikalare reformagenda från Alliansen jagar på Centerpartiet får man aldrig glömma att det faktiskt är Maud som har tagit oss till ett läge där vi ha en plattform att jaga på ifrån.

Sanna Rayman, Expressen, SvD, SVT Rapport, DN, Aftonbladet.

Alkofobi grumlar siffersinnet

Politik driven av någon slags metafysisk övertygelse blir ärligt talat sällan särskilt bra. Man tvingas använda de politiska koderna för att förvanska fakta.

Ett vanligt exempel är invandringsmotståndet. När fakta inte stöder den egna övertygelsen om invandrares medfödda uselhet, tvingas man tillgripa andra medel.

Konsensus och mittfåran är en tacksam position, eftersom folk som inte läser på så mycket tenderar att lägga sig någonstans i mitten. Om det inte går att få hunden att vifta på svansen, så får man helt enkelt vifta på hunden. Om man målar upp en arena där invandring är den ena storheten och stängda gränser är den andra kommer de allra flesta tycka att det senare är ganska konstigt. Kan man istället få konflikten att handla om "massinvandring" blir den egna hållningen relativt sett lättare att fördra.

Dessa retoriska konstruktioner är inte helt lätta att granska, eftersom ingen direkt kan säga i siffror vad som skiljer "massinvandring" från helt vanlig invandring. En språklig sanningsförskjutning och kanske inte 100% intellektuellt hederligt, men det är väl lite så det funkar.

Siffror som däremot går att värdera är de som gårdsförsäljningsmotståndarna använder i sina försök att få gårdsförsäljning att framstå som helvetets förgård. I går skrev tre borgerliga riksdagsledamöter på SvD Brännpunkt om detta. En av den är tyvärr en Centerpartist, Per Lodenius, vars blogginlägg om just gårdsförsäljning jag kommenterade häromdagen.

Brännpunktsartikeln är ett tragikomiskt lustmord på vett, sans och sanning. Genom sin alltigenom vetenskapliga analys har de tre nykterhetsivrarna kommit fram till möjligheterna att köpa med sig produkterna från tillverkningsstället kommer att leda till 2,3 miljoner sjukdagar och 4400 fler fall av misshandelsbrott.

Hur man kan vara säker på att precis 27273 liter mer öl kommer att säljas genom gårdsförsäljningen framgår väl inte exakt, men om vi utgår från att det stämmer innebär det alltså en ökning med 0,5 cl per vuxen svensk. ( => 2,3 miljoner sjukdagar... joråsatt)

Och man räknar om det till Euro blir det 400 000 000 000 nya våldsbrott.

---

Läs även Den Hälsosamme Ekonomisten som också ställer sig tveksam till förhållandet 5000 sjukdagar per liter alkohol.

Tunnelbanekonspirationen avslöjad!

Kära vänner!

Det är med stor ödmjukhet jag nu gör denna kungspudel. Folkpartiet i Stockholms läns landsting, genom Lennart Rodin, har avslöjat Stureplanscenterns hemliga agenda: vi vill ha en utbyggnad av tunnelbanan. (Upplockat från Twitter via @gustavandersson)

Japp. Sant.

Till saken hör förvisso att hemlighetsmakeriet var helt ofrivilligt från vår sida. Det är bara så att Centern tydligen inte alltid är så jäkla bra på kommunikation.

Vi vill ha tunnelbana, mer tunnelbana, bättre tunnelbana, mer service i tunnelbanan (på marknadsmässiga grunder), ökad turtäthet, tryggare och fräschare tunnelbana och gärna förtätat bostadsbyggande i anslutning till tunnelbanesystemet.

Nu tycker jag att vi vänder blad.

---

Se även SvD om hur vi i vår förslagenhet tydligen även lyckats dupera (M) i frågan.

Fattigdomsdebatten är en importprodukt

Goda vännen Anders W Jonsson har uppmärksammats i media för Centerpartiets välfärdsgrupps förslag om att fördubbla barnbidraget för ensamstående föräldrar. Jag är inte odelat positiv. För det första är debatten om barnfattigdomen delvis baserad på den felaktiga föreställningen att den onda kalla hööögerregeringen ska ha genomfört en politik som gör barn fattigare. Genom att svara på vänsteroppositionens problemformulering riskerar man att bekräfta den bild av verkligheten de försöker sprida.

För det andra förhandlar man bort förklaringsmodellen till det högst allvarliga problem att folk, barn, är fattiga, när man indikerar att lösningen stavas bidrag. Det egna ansvaret skjuts åt sidan och det är kollektivet, staten, någon annan som förväntas lösa problemen.

Sakine Madon skriver i Expressen om detta och föreslår istället att pengarna ska användas på ett sätt där de inte behöver filtreras genom föräldrarna. T ex att skolresor och sådant ska genomföras utan att föräldrarna ska skjuta till pengar. Möjligen är det klokare, eftersom anledningen till att vissa människor är fattiga är att de konsekvent fattar pundiga ekonomiska beslut för sig själva och för sina familjer och antagligen skulle hanskas med det ökade barnbidraget med samma finess.

Man ska förvisso komma ihåg att barnbidragsförslaget är en liten del i ett större paket där trösklarna in till arbetsmarknaden och egen försörjning står i fokus, och sett som det kan det väl vara värt att prova, men det är lite synd att alla kloka centerförslag ställs i skuggan bakom en bidragsrubrik.

Intressant nog är denna debatt på inget sätt unik för Sverige. I många välmående länder används begreppet som ett politiskt slagträ för att begränsa människors friheter. Via bloggen Wodinaz ser jag att både BBC och Der Spiegel skriver om barnfattigdom i Storbritannien respektive Tyskland på ett synnerligen bekant sätt.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har "barnfattigdomen" blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.

Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).

Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.

(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)

Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.

Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa "efter behov" som är lösningen.

Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.

Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.

Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.

Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.

Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.

Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.

Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Världens godaste brännvin från Norrtälje?

Per Lodenius, Centerpartistisk riksdagsledamot från Norrtälje i Stockholms län, skriver idag på sin blogg att han inte gillar gårdsförsäljningsutredarens slutsatser.

Frågan är om Per Lodenius skulle gillat något som helst utredningsresultat som hade tillåtit gårdsförsäljning. Vid sidan av sitt politiska engagemang är Per nämligen även aktiv i IOGT-NTO och sitter i förbundsstyrelsen och har tidigare förklarat att han inte tycker att gårdsförsäljningen ska tillåtas.

Synd, kan man tycka. I Norrtäljetrakten finns två mycket intressanta företag, vars framtid i hög grad beror på om regelkrånglet som kringgärdar försäljningen av deras produkter kan minskas.

Norrtelje brenneri som (bland annat) tillverkar förstklassigt brännvin enligt den stolta roslagstraditionen och Skebo Bruksbryggeri, ett mikrobryggeri som är med och tävlar med kvalitetsledande Nynäshamns Ångbryggeri och Sigtuna Brygghus. (Även dessa i Stockholms län, nota bene...)

Gårdsförsäljning skapar förutsättningar för utveckling i hela landet i en högintressant sektor där svenska odlare och skickliga bryggare, brännare och vinmakare tar fram produkter som konkurrerar med kvalitet. Dessa fantastiska företagare öppnar dörrar för svensk matkultur i sitt segertåg över världen och planar vägen för annan livsmedelsexport.

---

Läs även Per Ankersjö om gårdsförsäljning på SvD Brännpunkt häromdagen, plus replik.

Grattis Hanna, grattis CUF, grattis Centerrörelsen, grattis Sverige och grattis världen!

Tja, vad säger man... Hanna Wagenius! :-)

Sparande skapar egen trygghet

Att ha en slant på banken är oerhört värdefullt. Det handlar om mer än bara den tekniska förmågan att kunna hantera en oförutsedd utgift - vetskapen om att man kan klara sådant ger ett inre lugn och större självförtroende. Man känner sig starkare och mer oberoende av sin arbetsgivare, sina kunder och statens så kallade trygghetssystem.

Svensken har överlag väldigt lite sparat. Tvärtom är vi skuldsatta upp över öronen. När vi får en slant över är det vanligare att man åker till Thailand eller köper platt-TV, än att man sätter in dem på banken. Möjligen är det ett uttryck för ett samhällssystem där vi inte skulle skapa vår egen trygghet, utan lita på staten? I så fall är det hög tid att tänka om.

Annie Johansson skriver om detta på DN Debatt idag och föreslår ett grundavdrag för avkastningen på sparandet. Detta är ett steg i rätt riktning och jag skulle vilja gå ännu längre: Man borde kunna spara upp till en viss nivå skattefritt. Alltså, förslagsvis får alla svenskar dra av upp till säg tusen spänn per månad av sin inkomst om de sparar pengarna.

I takt med att den svenska ekonomin växer och behöver stramas åt vore det vettigt att komplettera det naturliga flödet från konsumtion till investeringar som kommer genom räntorna, med en reform som sätter även låg- och medelinkomsttagare på trygghetstågets trappsteg.

---

Om sparandets värde har jag skrivit tidigare.

Vänsterpartiet och demokratin

Jag vet inte om det är en slump, men under en period har det känts som att debattklimatet från vänstern har hårdnat. Kanske är det ett uttryck för någon slags baksmälla efter valförlusten, eller så är det bara att man liksom tröttnat att föra debatten på en anständig nivå?

En lirare som kallar sig dödsmaskinen verkar både kul och vettig på många sätt, men förordar (på twitter för någon vecka sedan) politiska strejker utifall att regeringen driver en politik som LO inte gillar. (Dödsmaskinen är vad jag förstår vänsterpartist.)

Alltså: En folkvald riksdagsmajoritet fattar ett beslut. LO svarar med att starta konflikt med en massa företag som inte har ett smack med saken att göra. Dessa företag, deras ägare och alla som jobbar där drabbas. Potentiellt mycket hårt. Fruktansvärt orättvist, orätt på så många plan och synnerligen tveksamt ur demokratisynpunkt.

De senaste dagarnas debatt om lämpligheten att fira globaliseringens seger över protektionismen är ett annat exempel. Några är förbannade över timbros fest, med den påstådda anledningen att protesterna urartade i kaos då polisen inte lyckades hantera situationen på toppmötet i Göteborg för 10 år särskilt bra.

Situationen uppstod eftersom ett gäng våldsamma galningar valde att skita i de demokratiska spelreglerna. Det är också ett val att acceptera deras metoder. Allt för den goda saken...

Flera bloggar som jag följer uppmärksammar nu en skön vänsterpartist som till skillnad från många av sina "kamrater" inte hymlar om vad han tycker om meningsmotståndare. Det här med att acceptera oliktänkande har väl liksom inte varit vänsterns starka sida genom åren, men denna snubbes svada tar det hela till en ny nivå.

Det är ju väldigt komiskt att en sådan jävla eparevolutionär kan sitta på kammarn och runka klasskamp till den milda grad att det sprutar mordhot och otidigheter på det där viset, men i ett större sammanhang är det kanske inte lika kul.

Igår stod det att läsa i tidningen att en fjärdedel av Sveriges unga inte tycker att demokratin är särskilt viktig. Mot bakgrund av det kanske Vänsterpartiet har en bättre framtid än vad jag tidigare trott.

Tunnelbanan del i ny stadsbyggnadsdoktrin

Idag står det att läsa i SvD om att det råder oenighet inom Alliansen i Stockholm om tunnelbanans utbyggnad. Socialdemokraterna vill gärna ta plats i frågan och erbjuder möjlighet till "förutsättningslösa diskussioner" över blockgränserna.

Man ska ha i minnet att Socialdemokraterna i opposition nu liksom är för allting som kostar pengar och tunnelbana kostar en jäkla massa pengar.

Jag tror att man behöver se Stockholms infrastruktur och stadsbyggnad på ett sammanhållet sätt. Vi behöver bygga fler bostäder och vi måste planera för tillväxt. Stockholms näringsliv ska ha goda möjligheter att utvecklas utan onödiga hinder.

Tunnelbanan är inte alltid superkul i rusningstrafik, men den sväljer väldigt stora trafikvolymer och klarar belastningstoppar på ett helt annat sätt än andra trafikslag. Den är också mycket miljövänlig. Med ökad kapacitet i tunnelbanan får vi undan en massa trafik från gatorna, vilket skapar utrymme för cyklar, bilar och bussar att ta sig fram.

Med en bra politik för tillväxt ökar också möjligheterna även till dyrbara investeringar, som exempelvis utveckling av tunnelbanan.

Jag tror att vi - som en del i en ny sammanhållen politik för tillväxt i Stockholm - behöver föra in en effektivitetskomponent i prissättningsmodellen för exploateringar. Exempelvis borde "Fill-in" (förtätning), och nyexploatering med hög densitet (i den mån luckor finns), i närhet till tunnelbanesystemet stimuleras genom en generell, lättbegriplig och rättssäker nedsättning av köpeskillning/tomträttsavgift för exploatören.

Det finns säkert många aspekter av detta och frågan behöver stötas och blötas med förvaltningens experter (och förhandlas i Alliansen), men jag lovar att återkomma i frågan.

---

När det gäller tunnelbanan tror jag att det vore att stort misstag att inte låta den koppla an till nya Karolinska. Nu när vi bygger landets finaste sjukhus måste vi göra det lätt för folk att ta sig dit!

Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt "mördade färre" (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.

Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.

Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att "hårda tag mot knarkarna" både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.

Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.

Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.

Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. "Kriget mot narkotikan" går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Globaliseringens seger ska firas ordentligt

På twitter pågår en hätsk diskussion om Timbros fest till globaliseringens ära.

Vänstern är upprörda för att polisen skötte sig dåligt i samband med göteborgskravallerna och anser det därför olämpligt att fira globaliseringens seger.

Polisen skötte sig verkligen fullkomligt miserabelt i Göteborg. Katastrofalt dåligt. (Som väldigt mycket som sker genom statens försorg i Sverige.) De var totalt oförberedda på att hantera de våldsamma kravaller som vänsterextremisterna jagade upp.

Men de verkar ha lärt sig läxan och verkligen blivit mycket bättre på att hantera dylika situationer. I valrörelsen -06 var Centerpartiet hårt ansatta av vänsteraktivister som hotade och vandaliserade. Polisens agerande kring dessa händelser var mycket imponerande. Utan att trappa upp aggressionsnivån, lyckades man i samtliga fall som jag blev vittne till desarmera situationerna på ett förtjänstfullt sätt.

Man kan väl inte säga säkert att de tragiska händelserna i Göteborg aldrig kommer att upprepas, ordningsmakten kan återigen ställas inför en ny typ av våldsamma hot som man inte lyckas möta på ett tillfredställande sätt, men polisen HAR verkligen blivit mycket bättre på just detta.

Nu är jag inte säker på att vänsterdebattörerna gör vänstern och globaliseringsmotståndet någon tjänst när de försöker styra över samtalet till att handla om polisens agerande i Göteborg snarare än själva globaliseringen, men det är nog skönare för dem att få prata om det istället för globaliseringsmotståndets totala kolapps.

---

Update: Jag insåg nog innerst inne när jag skrev inlägget att jag gick i fällan: att låta debatten att handla om polisens agerande i Göteborg, snarare än den bokstavligt talat livsviktiga globaliseringens effekter.

Fredrik Segerfeldt är uppenbarligen lite smartare än jag och skriver om vad det egentligen handlar om:

"Att hundratals miljoner människor slipper käka grus tack vare den ekonomiska tillväxt som kommit i globaliseringens spår är i mina ögon en långt mer central händelse än några uniformerade testosteronutbrott eller framstressade felaktiga beslut hos en polischef."