Politiken och näringslivet SKA kommunicera

För ett par veckor sedan skrev jag om hur de nya ministrarna utsätts för en övernitisk, eller åtminstone felriktat nitisk, granskning.

Det som händer nu mot Moderaternas nya partisekreterare, Sofia Arkelsten, är orättvist och faktiskt ganska osmakligt.

Orsakerna till varför denna storm kring Sofia äger rum är huvudsakligen två.

Dels är det ett uttryck för frustration hos den granskande mediakåren, över att inga av de nya ministrarna kunde uppbåda tillräckligt tryck för att de skulle kollapsa och kasta in handuken.

Dels är det också fråga om ett allvarligt missförstånd om näringslivets roll. Möjligen har det att göra med att den samlade journalistkåren överlag håller sig med vänsteråsikter, som ger synen på näringslivet och dettas förhållande till politiken.

Att politiken och näringslivet kommunicerar är inget konstigt. Tvärtom är det mycket viktigt! Hur olika politiska beslut påverkar företagens möjligheter att leva och verka måste in i bedömningsmodellerna och det enda sätt på vilket detta kan ske är genom kommunikation.

Shell är ett oljebolag och sådana älskar miljövänstern att hata. Icke desto mindre är oljebolagens verksamheter livsviktiga för samhällets funktionssätt. Att Sofia Arkelsten deltar i samtal med sådana för miljön och energiförsörjningen så viktiga företag är inget som kan ifrågasättas. Inte heller att de pröjsar flygplåten för hennes medverkan i seminariet. Kritiken mot det är infantil.

Ibland frambärs att så kallad "lobbying" är något skadligt och ska lagstiftas emot eller regleras på olika sätt, men då avses som regel BARA näringslivets kommunikation. I så fall måste även LO, IOGT-NTO och Astma- och Allergiförbundets kontakter med politiker stoppas eller regleras på samma sätt.

Jag gillar Sofia, för hennes kompetens, men också för hennes integritet. Hon är en nya tidens politiker och en gigantisk tillgång för riksdagen, Moderaterna, Alliansen och Sverige. Drevet mot henne saknar alla proportioner och jag bara hoppas att hon inte tar allt för illa vid sig. Debatten handlar faktiskt på inget sätt om henne och definitivt inte om hennes viktiga och väl utförda arbete.

Stureplanscentern ikväll

Glöm inte Stureplanscentern ikväll!

Tunnelbanepoliserna åtalas

I vintras utspelade sig en trist episod med två uppenbarligen till yrket synnerligen dåligt lämpade poliser som med hot och trakasserier tvingade en privatperson att radera bilder.

Anledningen till att bilderna togs i förstaläget var ett tveksamt ingripande från nämnda poliser mot en misstänkt tjuvåkare i tunnelbanan. Av allt att döma kände även poliserna att det ingripandet var tveksamt, eftersom de var beredda att bryta mot en serie lagar och regler för att undanröja bevisen.

Privatpersonen/fotografen visade sig dock vara både rådig och klok och gav sig inte i första taget. Med hjälp av expertis lyckades han återskapa bilderna och nu kan man läsa i tidningen Journalisten att de båda tunnelbanepoliserna åtalas.

Åtalet är ett litet men viktigt steg i en lång vandring som den svenska polisen har att anträda för att återupprätta förtroendet bland stora delar av befolkningen.

Nackskottsvänstern hymlar (tydligen) inte

En god vän uppmärksammade en liten filmsnutt som visar vänstern från sin mindre aptitliga sida. Tydligen uppskattar man den politiska metoden "nackskott" så mycket att man gärna skanderar om det. Att "döda borgarbarn" är ett annat upplyftande tema för talkören.

Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna ställer grupp mot grupp (dock utan att göra anspråk på att vilja ha ihjäl dem, ska sägas till deras försvar), så visar våldsvänstern sina kort.



För den som är nyfiken på att höra mer om extremvänstern rekommenderas vårt avdelningsmöte nu på tisdag kl 1830 på Republik, då Anders Hjemdahl från Upplysning om kommunismen talar.

SD's fasad visar sprickor

Sverigedemokraterna har gjort ett hårt jobb i att försöka spackla över de osmakligheter deras parti förknippas med. Att partiet demonstrerade FÖR "lasermannen" när det begav sig är nog svårsmält för de flesta av deras 5,7 % väljare om man frågar dem.

Flera företrädare och många av deras väljare är säkert ärliga när de säger att de inte är rasister, men Sverigedemokraternas politik utgår från ett monumentalt felslut: att människor är representanter för grupper, snarare än individer.

Sverigedemokraten Kent Ekeroth deltog igår på SVT Debatt och inledde sin medverkan inte helt utan finnes. Han lyfte sitt partis vilja att stävja våldsbrottsligheten och fördömde med kraft malmöskjutningarna. Väl så.

Ekeroth började dock ganska snabbt trassla in sig så som man gör när man bygger sin politik på förhållanden som inte riktigt stämmer överens med verkligheten.

Det slutgiltiga lustmordet på sin egen trovärdighet kom då han som argument mot P3-snubben hävde ur sig att "NI" kastar sten mot poliser. Vilka "ni"? P3-medarbetare? Nä, självklart menade han folk med annan bakgrund än köttbullesvensk.

På så sätt legitimerar han ju implicit attacker mot människor enbart på grundval av deras grupptillhörighet. Illa. Jävligt illa. :-/

___

Läs även Johan Ingerö på temat.

___

Fredrik Segerfeldt var befriande oresonlig i samma program om frihandelsmotståndet i den till "rättviserörelse" illa förklädda socialister.

Det är svårt att veta om folk är socialister för att de inte fattar företagande, eller om de inte fattar företagande för att de är uppfyllda av socialistiskt klassdravel, men om inte H&M fokuserade på full lönsamhet i fattiga länder skulle de inte finnas där. Om de inte tänkte på full lönsamhet skulle de inte finnas alls.

Hans Tilly vill skriva lagarna OCH vara ordningsmakt, domstol och bödel.

Hans Tilly tar ofta till orda, idag på SvD Brännpunkt, och kritiserar möjligheterna till gästarbete i Europa. Han har vid flera tillfällen tidigare antytt att han och fackföreningsrörelsen står över lagen. De ägnar sig åt rättsvidriga blockader, som de också stämts för. Nu verkar Hans Tilly, att döma av argumentationen i artikeln, också göra anspråk på ordningsmakten.

De brott som begås då folk utsätts för bedrägerier, som t ex att utlovad ersättning inte utbetalas, är mycket allvarliga och ska beivras å det bestämdaste. Av polis och åklagare. För att så ska kunna ske är en förutsättning att det faktiskt är tillåtet att vistas, jobba och konkurrera i ett land. Annars kan folk inte gå till polisen med mindre än att själv minst riskera att bli utkörda.

Byggnadsarbetareförbundet representerar i debatten ofta det jag tycker allra minst om med vad facket har blivit: en maktinstitution utan markkontakt, oproportionerligt gynnade i lagstiftningen och (delvis därför) enormt resursstarka.

Miljökrångel driver jobb ur landet

Idag skriver Svenskt Näringslivs miljörättsexpert, Nicklas Skår, på debattsidan i Dagens Industri (ej på nätet ännu). Ämnet är det onödigt krångliga och rättsosäkra regelverk som kringgärdar tillstånd och tillsyn på miljöområdet (med viss råge) och som drabbar folk och företag på de märkligaste sätt.

För att vi ska kunna minska våra utsläpp krävs investeringar i ny, bättre och mer miljövänlig och mindre energikrävande teknik. För att få göra dessa förbättringar krävs i de flesta fall tillstånd enligt Miljöbalken, något som i vissa fall funkar finfint, men som också alltför ofta lämnar företagen i ett flerårigt limbo.

Riskerna blir onödigt stora för företag som måste ge sin in i dylika miljöprövningsäventyr, med följd att detta driver investeringarna till andra delar av världen där miljöprövningen går fortare och är mer förutsebara.

Allt annat lika finns det ingen anledning att riskera en långdragen och osäker process för t ex en ny pappersmaskin i Sverige när man lika gärna kan göra det i Finland. Inte för att det är något fel på Finland, men det vore ju kul med lite fler arbetstillfällen i Sverige också...

Det är en klockren centerfråga att ta tag i Miljöbalkseländet. Här har vi ett dubbelpipigt problem laddat med företagande och miljö. I ett och samma slag kan vi förbättra förutsättningarna för såväl företagsklimatet som klimatet i stort.

Magnus Andersson blir kommunalråd i Solna

En av de hårdast kämpande kandidaterna i detta års val var utan tvekan Magnus Andersson. Att han är politiskt både vettig och skicklig och dessutom en utomordentligt trevlig person att ha med att göra, gör inte saken sämre.

Det är därför mycket glädjande att kunna gratulera honom till de goda förhandlingsresultaten med övriga allianspartier i Solna: Magnus blir kommunalråd!

Alla centerpartister (och andra med för den delen) borde låta sig inspireras av Magnus enormt hårda och målmedvetna arbete. Det är nämligen så att det lönar sig emellanåt. :-)

Möte med Stureplanscentern på tisdag

Efter en välsmakande valseger för Centerpartiet i Stockholm tar en del stureplanscenterpartister nu plats i de demokratiska församlingarna.

För min egen del är jag omåttligt stolt över det diplom jag fick i brevlådan för ett par veckor sedan, som förklarar att jag är ersättare till ledamot i Sveriges Riksdag! :-)

I och med att vi går framåt i Stockholms stad, och även numer ingår i majoriteten, finns det goda möjligheter att fler stureplanscenterpartister kommer att bli tillfrågade om hedersamma och viktiga uppdrag i kommunens olika nämnder och styrelser.

Det är också dags att dra igång talarkvällssäsongen.

Det talades en hel del i valrörelsen om Vänsterpartiet och huruvida de fortfarande är kommunister eller inte. Hur det är med den saken kan vi gärna lämna därhän, men kommunismen som ideologi, vad den innebär och de brott mot mänskligheten som begåtts i dess namn är viktigt att diskutera.

Den som kanske kan allra mest om ämnet (inte minst för att han själv har tillhört den yttersta vänstern) är en av grundarna till föreningen Upplysning om kommunismen, Anders Hjemdahl.

På tisdag nästa vecka (26/10) kommer Anders till stureplanscentern för att tala.

Vi träffas kl 1830 på restaurang Republik.

Som vanligt är alla välkomna oavsett partitillhörighet. Vi ses!

Latare än amerikaner

Läser med viss förskräckelse på Elisabeth Thand Ringqvists blogg om en rapport från den ansedda konsultfirman McKinsey om hur vi jobbar i världen.

Det visar sig att vi européer är jäkligt mycket latare än amerikaner. Svenskar jobbar chockerande 9 veckor mindre än genomsnittsamerikanen. Så är också BNP per näsa 80 000:- lägre än i USA... Inte så konstigt.

Stureplanscentern fyller 4 år!

Goda vännen Anders W Jonsson skriver varmt på sin blogg om vår centeravdelning.

Verksamheten går i huvudsak ut på att träffas och lyssna på en intressant talare och därefter diskutera kring de ämnen som talaren tagit upp ur ett ideologiskt perspektiv. Det är inte sällan utvecklande samtal som väcker tankar som ibland växlas ut i ställningstaganden i sakfrågor och som - inte helt utan framgång, ska sägas - sprids genom debattartiklar och annat.

Det är fullt begripligt att Socialdemokraterna inte gillar att se hur andra partiet växer genom att nya avdelningar blommar upp. Det i kombination med önskan att så split i centerrörelsen, och på så vis söka försvaga oss, verkar ha utmynnat i en aggressiv strategi att från insändarsidor och på andra ställen försöka sprida nidbilder om Centerpartiet i allmänhet och Stureplanscentern i synnerhet.

Vi är vana på att svara på frågor i ämnet, så om du som Centerföreträdare någonstans runt om i vårt avlånga land vill veta mer om verksamheten i vår avdelning, tveka inte att droppa ett mail till mig eller Christer.

---

Nästa möte planeras att äga rum den 26:e oktober. Mer info kommer inom kort!

---

Läs även Sundsvalls Tidning om att Centerpartiet kan bli den stora vinnaren, under förutsättning att förnyelsen fortsätter. (Via Emil Källström)

Nous devons travailler un peu plus longtemps

Vad har Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman gemensamt?

I en tid då människor blir allt friskare, lever allt längre och då allt fler jobb i strukturförändringens Europa handlar om intellektuella tjänster, kan det tyckas naturligt att vi jobbar lite längre än vad vi gjorde då jobben utfördes mer med kroppen.

Personligen tänker jag jobba tills de bär ut mig med fötterna före. Kanske inte lika långa dagar som nu och kanske inte med sådant jag tycker är tråkigt. Men jag räknar med att mitt företag kommer att ha nytta av mina erfarenheter långt efter den gräns då LO bestämt att vi är för gamla för att bidra.

I Frankrike protesteras det nu ymnigt mot en nödvändig reform. I det land där rätten till färsk baguette är fäst i lag, har folk fyllda 60 ansetts berättigade att ägna dagarna till att företrädesvis mumsa i sig färska baguetter (gärna med anklever och marmelad). Och göra allt möjligt annat som fransoser gör. Spela Boule, hinka vin, låta bli att borsta tänderna eller kanske ett parti pingis... Lite vad som helst, egentligen. Utom att jobba.

Nu monterar den Franska högerregeringen ned välfärden genom att föreslå att folk kanske skulle kunna tänka sig att jobba till de blir 62. Alltså lika gamla som exempelvis Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman.

Med risk för att framstå som ond ända in i själen, måste jag tillstå att min sympati för de franska protesterna är begränsad.

Centerseger i Helsingfors!

Albin Ring Broman rapporterar på plats från ELDRs (den europeiska gruppen för liberala partier) kongress i Helsingfors om hur svenska Centerpartiets förslag att göra datalagringsdirektivet frivilligt nu antagits.

Glädjande och imponerande. Heja Albin och Lena Ek! :-)

___

Läs även Annie Johansson om saken.

"Marknaden är den största skapelsen på jorden"

Björn Wahlroos är en frisk finsk fläkt som - till skillnad från de flesta av hans svenska kollegor - inte får stora skälvan när ekots reporter kräver svar på dumma frågor. Det verkar efter vad jag förstår troligt att han tar över rodret på Nordea, något som antagligen kommer att vara mycket bra för alla inblandade.

Svenska näringslivstoppar har en benägenhet att uttrycka sig mycket försiktigt, och alltid liksom förhålla sig till den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen, för att inte skaffa sig fiender i vår otillbörligt mäktiga arbetarrörelse.

Björn Wahlroos intåg i den svenska ekonomirapporteringen kan definitivt bidra till ändring. I ett mycket inspirerat tal idag i Stockholm förklarar han att han inte är någon tråkig socialist, att marknaden är det största, det viktigaste i mänskligheten.

Han tror på fria marknader, och detta på synnerligen god teoretisk och praktisk grund i egenskap av mångårig ekonomiprofessor och näringslivstopp. En (om än mot sin vilja) superstjärna. :-)

Per Ankersjö blir borgarråd

Så var det klart. Centerpartiet ingår i majoriteten i Stockholms stad och vår distriktsordförande Per Ankersjö blir stadsmiljöborgarråd! :-)

Följdriktigt efter våra ganska signifikanta valframgångar. I Stadshuset går vi från ett till tre mandat och goda vännen och ordförandekollegan i Stureplanscentern Christer Mellstrand blir ersättare.

Jag noterar också att Moderaterna fortsätter att rida spärr mot förgubbningen genom att utse Regina Kevius och Anna König Jerlmyr till stadsbyggnads- respektive socialborgarråd! Lika delar imponerande och glädjande.

SvD, SVT,

Forskare drar ner brallorna på LO

En doktorsavhandling från Örebro universitet har kartlagt LO's invandrings- och invandrarpolitik och slutsatserna är inte nådiga.

LO har för vana att bete sig svinaktigt mot allt och alla för att försvara sina intressen. De har fått hållas tack vare det långvariga Socialdemokratiska maktinnehavet. Något som nu förhoppningsvis kan ändras...

Läs även Fredrik Segerfeldt.

Toppbetyg till Annie Johansson

Idag var det debut för Annie Johansson som ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet i riksdagens ekonomiska debatt. Och vilken debut hon gör! Så oerhört imponerande.

Talet var bra, framförandet mästerligt, hanteringen av oppositionens invändningar rent genialisk!

Detta är en politisk ledare att räkna med för framtiden. :-)

Se hennes anförande på SVT Play. Läs även kommentarer från Skånskan och Expressen.

___

Update: Missa inte heller Annie Johanssons Newsmillartikel om budgeten.

Moderaternas arbetsmarknadspolitik suger!

Jobbskatteavdraget är mycket bra. Inget annat kan sägas om det. Det är en frihetsreform som dessutom minskar kilarna mellan bruttoutbetalaren och nettomottagaren, minskar företagens kostnadsutveckling och ökar incitamenten att söka jobb bredare och djupare.

Men någonstans där stannar det. Jag angrep vid ett stort antal tillfällen den förre arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin, för dennes undlåtenhet att adressera de stora strukturproblemen på arbetsmarknaden.

Jag måste erkänna att jag närde ett visst hopp för den nya ministern på området, Hillevi Engström. I Dagens Industri intervjuas Engström och beskeden är inte bara nedslående, utan direkt upprörande!

Hon ser det som sin främsta uppgift att - håll i dig nu - "uppfostra företagen i socialt ansvarstagande". Ja, du läste rätt.

Hon säger också att "det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb". Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar... Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.

Företag har EN uppgift och EN uppgift BARA: Att tjäna pengar till sina ägare. I samma sekund som man viker från det målet försvinner deras existensberättigande (liksom långsiktiga möjligheter att faktiskt existera i en global konkurrens).

Statskritiken måste vara maktoberoende

I en mycket intressant intervju i Dagens Opinion med Aron Etzler skjuter många tankar fart.

Alla idéburna rörelser riskerar för eller senare att fastna i formen. Allt man kämpat för och emot riskerar liksom att bränna fast en skärmbild av en verklighet som inte längre gäller. Det är ett tillstånd som präglat den så kallade arbetarrörelsen en längre tid i varierande grad.

Politik är ju alltid att vilja något. Det kan ofta vara en ganska odefinierad utopi som företrädesvis kommuniceras implicit genom att kritisera tingens tillstånd idag, men det är likväl att vilja något annat än det som är. En relevant färdväg mot det man vill måste utgå från var man är, vilket ställer krav på just verklighetsbeskrivningen.

Vänsterpartiernas kommunikation i årets valrörelse utgick i hög grad från en undermålig sådan verklighetsbeskrivning. Folk kände nog inte helt och hållet igen sig i det elände som vänstern beskrev.

Även om jag - liksom Aron Etzler - tycker att vi som vill ha ett friare samhälle (såväl ekonomiskt som socialt) har haft bättre fart i idéarbetet får vi nu inte tappa greppet. Vi som ägnar oss åt frihetlig opinionsbildning slits mellan att kritisera vår regering för att inte vara tillräckligt liberal, samtidigt som vi vill försvara den mot ett annat regeringsalternativ som skulle vara ännu sämre ur ett liberalt perspektiv.

Att kritisera staten, men samtidigt försvara de partier som förvaltar den, är en inte helt okomplicerad manöver. Icke desto mindre är det nödvändigt att hitta vägar att göra det...

Läs även Fredrik Segerfeldt.

Heja Liberaldemokraterna!

Liberati startades för två år sedan och hoppade rakt in i den svenska debatten. Många av liberatisterna är goda vänner och ideologiskt har de sökt påverka politiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet helt i min smak.

Utfallet från valet måste dock betraktas som en besvikelse för de liberala krafterna i Folkpartiet. Till skillnad från vad 99% av alla partiaktiva hade gjort, så tar liberatisterna konsekvenserna av händelseutvecklingen fullt ut. De lägger ner. Och skapar nytt.

Liberaldemokraterna är ett nytt intressant och spännande projekt (de kallar sig inte ännu ett parti), vars utveckling kommer att vara mycket intressant att följa. Vi har med all önskvärd tydlighet anat sprängkraften i vågmästarpositionen i svensk politik. Både höger och vänstersidan skulle bli betydligt bättre av att tvingas förhålla sig till liberala medborgerliga rättigheter på ett tydligare sätt.

Man ska naturligtvis inte underskatta uppgiftens komplexitet. Icke desto mindre finns en signifikant väljargrupp med frihetliga värderingar som knappast kan känna sig sedda av något parti i Sveriges riksdag idag.

Vargas-Llosa är inte socialist - Svänstern imploderar

Komiskt var det, igår, när delar av den (åtminstone påstått) intellektuella vänstern vrider sig i konvulsioner över att en liberal författare får detta års litteraturpris.

Det som gör det särskilt smärtsamt är kanske att Vargas-Llosa är så ruskigt bra. Jag menar, tänk att en författare som förstår OCH lyckas beskriva förhållandet mellan makten och människan med sådan skärpa inte är socialist? Identitetskriiiiiis!

Hanna Nordenhöks märkliga artikel igår med gissningar om att författaren antagligen är jättejättedålig på genus ledde till fniss.

America Vera-Zavala skriver en text som åtminstone håller någorlunda ihop, även om tesen att det hela skulle vara som ett (jävla?) skämt för alla latinamerikaner känns aningen långsökt. Americas analys verkar utgå från antagandet att alla intellektuella latinamerikaner är socialister. Något som torde vara vederlagt av alla som läst årets nobelpristagare.

Dagens krönika i Aftonbladet av Martin Ezpeleta lockar dock inte till skratt. Man vet inte i vilken ände man ska börja. Det hela är så hårresande oförskämt, förljuget och propagandistiskt. Som tur är gör Johan Norberg jobbet åt oss. Med sedvanlig skärpa.

Läs Johans Newsmillartikel här. När du ändå är inne på Newsmill kan du även läsa litteraturkritikern Jens Christian Brandt om Vargas-Llosa och den svenska vänsterns knäppa kritik och Mae Liz Orrego Wennicks artikel på samma tema.

Amar Bhidé i Stockholm på måndag

Amar Bhidé är antagligen världens ledande entreprenörskapsforskare. Att lyssna på vad han har att säga borde vara av högsta intresse för alla som är intresserade av att få fart på företagandet.

På måndag har man chansen. Kl 15 på IVA, Grevturegatan 16 i Stockholm, föreläser Amar från sina två senaste böcker, The Venturesome Economy och A Call for Judgement.

Mer info om seminariet och anmälan hittar du på ESBRIs webbplats.

Vargas-Llosa ett lysande val!

Glädjen är stor här på kontoret. Lika oväntat som välkommet kungjordes nyligen att årets nobelpris i litteratur går till den fantastiska författaren Mario Vargas-Llosa.

Johan Norberg intervjuade för ett par år sedan Vargas-Llosa i tidningen Neo. Mycket läsvärt! Liksom Vargas-Llosas böcker (av vilka jag har läst en, ännu så länge, men övriga åkte nu snabbt upp ett par pinnhål på nattygsbordet).

Moralismen måste besegras

Jag stör mig något alldeles vansinnigt på den "granskning" som de nya ministrarna nu får utstå. Christersons lägenhetsaffär var inte snygg. Det är inte konstigt att just den frågan diskuteras och det säger jag inget om.

Men allt detta om någon rökt braj någon gång i sin ungdom, kört för fort eller rena moralfrågor skulle jag aldrig någonsin vilja svara på! Vad har liksom det med saken att göra?

Det är som att samhällskroppen har för trånga underkläder.

Den stora humanisten Winston Churchill räddade genom skicklighet, hårt arbete och beslutsamhet världen från nazismen. Det är därför beklämmande att tänka att denna politiska hjälte antagligen aldrig hade kunnat inneha ett offentligt uppdrag i Sverige.

Churchills högljudde och mustaschbeprydde motståndare, däremot, var både vegetarian och nykterist med båda händerna på täcket och hade antagligen inte haft några problem i kvällstidningarnas granskningar.

Ökad professionalism behövs i Centerpartiet

För första gången i världshistorien noterar vi i Stockholm nästan lika stort väljarstöd som övriga landet. Bra för ett parti som gör anspråk på att ha en politik för hela Sverige. Den goda Centerpolitiken är precis lika god var än i landet man bor. Att värna företagandet och miljön är viktigt överallt.

I år har vi i Stockholmscentern varit fler valarbetare och hårt arbetande kandidater än kanske någonsin tidigare. En hel del nya medlemmar har snabbt kommit in i arbetet och vårt system med certifierade valarbetare har fallit mycket väl ut!

Jag vågar påstå att kvaliteten på C-representanterna i valstugan och på andra ställen generellt sett var högre än genomsnittet i år.

Detta arbete gav också resultat: vi går framåt nästan en procentenhet i Stockholm!

Det finns dock inget utrymme för att luta sig tillbaka. Inte i Stockholm och inte i någon annan del av landet. För att våra valarbetare och kandidater ska ha möjlighet till goda resultat i nästa val krävs en total uppryckning av Centerrörelsen som helhet.

Vi behöver höja nivån i den interna debatten. I vår avdelning - stureplanscentern - driver vi på i den riktning som vi tycker att Centern ska ta och möts sällan motargument av någon högre kvalitet. Vi måste ju diskutera framtidsfrågorna på ett konstruktivt sätt om vi ska ha förutsättningar att kunna stå enade i hela partiet om en gemensam politik i de viktigaste frågorna.

För att det ska komma till stånd behövs kanske utbildningsinsatser (T ex i samverkan med Studieförbundet Vuxenskolan), möjligen någon typ av ny teknisk infrastruktur (som faktiskt används), men först och främst en vilja från hela centerrörelsen att diskutera ideologi!

Vi behöver en föryngring i kåren av våra främsta företrädare och partiets ansikte utåt. Unga förmågor som gång på gång visar prov på fantastiska färdigheter MÅSTE slussas in i det seriösa politiska arbetet på ett eller annat sätt.

De främsta centerungdomarna bör erbjudas praktik och feriearbete i riksdagen för att sätta fart på opinionsbildningen. Äldre intresserade och engagerade kan ingå i politikutvecklingsprogram kopplade till vår del av regeringsarbetet. Kunskapsutbyten som verkar åt båda hållen. Intressanta insikter skjuts in i arbetet, samtidigt som kunskap och förståelse för Centerstatsrådens och riksdagsledamöternas vedermödor och hållningar i olika frågor sprids organiskt i vårt parti.

Vi behöver också införa en professionalitetsdoktrin i partiets organisation. Det handlar framförallt om rätt person på rätt plats. I dagsläget tillsätts alltför många uppdrag med lojalitet och vänskap som främsta merit. Så kan vi inte ha det.

Vi är långt ifrån ensamma. Denna typ av suboptimerande vänskapskorruption förekommer i många organisationer som inte drivs av vinstintresse och årligen svarar mot en bolagsstämma. Centerpartiets framtid måste komma före den förvisso lättbegripliga önskan att se till att vänner och trotjänare har jobb. Sorry, men så är det.

Nästa partisekreterare måste vara någon med tillräcklig kunskap, erfarenhet och integritet för att kunna bygga om organisationen från grunden, skapa en stark organisation som attraherar och utvecklar starka medarbetare och företrädare.

LO öppnar för samtal om LAS

En gnutta sanningstörst lyser igenom den gängse bagdagbobmässiga retorik som LO normalt håller sig med, när man idag öppnar för samtal om LAS. Detta är mycket välkommet. Min och många andra företagares uppfattning är att LAS är ett förbannat gissel.

Det finns mycket att vinna på en förändring för hela samhället.

Låt vara den något märkliga vinkeln att avtalssekreterare Per Bardh uttrycker en önskan om att "komma ifrån den uppsjö av utredningar om LAS".

Alltså, när TCO härförleden i sin mycket kritiserade rapport konstaterade att LAS "inte var något problem", så baserades den ansatsen på att det inte fanns någon forskning på området. Något som visade sig vara en sanning med modifikation: det fanns forskning, men ingen som stödde TCO's tes om lagens påstådda harmlöshet.

Men det får vara som det vill med den saken: att samtal kring LAS överhuvudtaget kan komma att äga rum är en stor framgång och LO ska ha heder för detta antagligen inte helt smärtfria steg framåt!

Så har vi en ny regering

Regeringsförklaringen var lång, men innehållsmässigt fullt godkänd, tycker jag.

Ministerlistan var väl ungefär vad man kunde vänta sig, men Annie Johansson borde ha blivit statsråd.

Dagens mediala och moraliska bottennapp stod Sverigedemokraterna för när de lämnade storkyrkan under biskopens tal, eftersom denna adresserade kampen mot rasism.

Ett obegripligt etikettsbrott som visar att de är sopprötter som inte har i riksdagen att göra. Dessutom är det en dundertabbe för ett parti som påstår att de inte är rasister!

Minns, minns den 4:e oktober

För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.

På min "arbetsplats" jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.

Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.

Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.

Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.

Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.

Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.

Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.

Idag för 27 år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.

Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret.

Fortsatt förnyelse nödvändig (och möjlig)

En reflektion från valrörelsen var att det var ganska trött stämning bland de socialdemokratiska valarbetarna. I valstugorna såg man sällan någon under 60 år och man kunde inte med den bästa av viljor hävda att Socialdemokraterna drev någon slags förnyelseagenda.

Snarare var det frågan om att gå tillbaka till något man upplevde som bättre och tryggare, men häri verkar en paradox finnas vad beträffar väljarbeteende: Samtidigt som svenskarna är ett trygghetsälskande folk som föredrar beprövade lösningar framför "experiment", så belönas aldrig återgång till något som varit.

Jag ska inte ödsla så mycket kraft åt att diskutera behovet av socialdemokratisk förnyelse. För det första känns det faktiskt en smula respektlöst mot alla kloka och förändringsvilliga socialdemokrater som känner sitt parti och ideologi långt bättre än en klassiskt liberal centerpartist som jag själv. För det andra behöver all tankekraft riktas inåt, i vårt eget parti, till vår fortsatta utveckling och mot den framtid som vi vill gå till mötes.

Utnämnandet av Sofia Arkelsten som Moderaternas partisekreterare öppnar spelplanen på ett sätt som borde ge alla andra partier stora skälvan. Vikten av förnyelse nämns av Sofia själv i intervjuerna efter offentliggörandet: ett parti som inte förmår att förnya sig, sin politik och de kommunikativa metoder med vilka politiken förs fram, blir snabbt irrelevant för väljarna.

Förnyelsen kan inte heller bara vara vackra ord i ett manifest, den måste också genomsyra partiets politiska riktning, kunna förklaras av partiets företrädare och även förkroppsligas av företrädare som känns relevanta för de väljare vi önskar nå.

Jämfört med Moderaterna riskerar nu samtliga andra partier att upplevas som förgubbade.

Inte för att det är något fel på gamla gubbar. De kan naturligtvis också vara kompetenta och göra ett värdefullt arbete. Men gör man anspråk på förnyelse är det naturligtvis lättare om den som förmedlar anspråket är någon som tilltänkta nya väljare lättare kan relatera till. Som talar samma språk som dem och som delar kulturella och sociala värderingar.

Efter 2006 har idédebatten inom Centerpartiet kommit av sig en aning. Efter ett par tunga kompromisser har vi förlorat en del av den trovärdighet vi lyckats byggt upp bland helt nya väljare. Trots detta står vi ändå relativt starka hos en lång rad viktiga liberala opinionsbildare på ett sätt som vi antagligen aldrig gjort tidigare.

Det gör att Centerpartiet har en god plattform för ett fortsatt bygge av ett intressant politiskt alternativ. Principfastheten i samband med SAAB-affären och viktiga ställningstaganden för företagarnas rättigheter har imponerat. På samma tema kan och bör vi bygga vidare. Dels för att det stämmer överens med vår historia, men också för att det i detta finns en tydlig position på det politiska slagfältet som vi har goda chanser att befästa.

En förkroppsligad förnyelse kräver framförallt en sak: Nya medlemmar. Nya partister. Nya engagerade som kommer in på ett effektivt sätt i partiet. Mycket glädjande ser vi en medlemstillströmning i mitt distrikt, varav många har spring i benen och får mycket gjort. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet, men till alla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att attrahera nya krafter finns bara en sak att säga: Sätt igång!

Vi har ett ungdomsförbund vars arbete saknar motstycke i svensk politisk historia! Under Magnus Andersson har CUF blivit större, bättre, mer ideologiskt och en kraft att räkna med i den svenska opinionsbildningen. I ungdomsförbundet finns en lång rad fantastiska människor som kommer att kunna bli nya, fräscha centerföreträdare på ett sätt som man matcha Moderaterna.

Studentförbundet under Karin Ernlund gör ett lika imponerande arbete, om än i något mindre skala ännu så länge.

Nu är det upp till partiledningen att anträda en väg med många påfarter för nya som vill in. Att belöna folk för lång och trogen tjänst (för att inte säga vänskapskorruption), tillsätta viktiga poster med lojalitet som enda merit, liksom en överdriven hänsyn till externa intressen, är saker som måste stå tillbaka för att Centerpartiet ska lyckas framöver.

Jag tror också att vi måste höja nivån på vår interna debatt. I min drömvärld instiftas ett komplement till Fores som har till syfte att förse intresserade företrädare med ideologisk förkovran, politisk kunskap och goda argument för den riktning man själv anser Centern bör ta.

Varför inte kalla det Bramstorpsakademin?

Hjördis' matte blir Moderaternas partisekreterare

Hyllningskören är unison och även jag stämmer upp ett hurra och grattis till Moderaterna och Sofia Arkelsten för genidraget att utse den senare till partisekreterare.

Sofia är en fantastisk person. Förutom att hon är trevlig, rolig och har bra musiksmak är hon också en synnerligen kompetent politiker. Med henne på det nya jobbet ökar pressen på oss i andra partier att lyfta oss. Något som gynnar politiken i stort och gör den bättre.

Expressen, Aftonbladet, SvD och DN.

Miljöpopulism som säljknep

Ett välkänt knep för folkförförelse är att exploatera rädslan för det okända. Det har förekommit i olika former under historien och inte sällan med förödande resultat.

En inte lika direkt osmaklighet som många av historiens brutala exempel, men som ändå kan få skadliga följder, är det som livsmedelskedjan City Gross håller på med när de förklarar att deras kött är "GMO-fritt" och implicerar att GMO skulle vara något hemskt och farligt.

För detta får City Gross idag ett rejält och välförtjänt kok stryk av en lång rad forskare.