För några år sedan hamnade jag och ett par släktingar av olika skäl i en liten ort vid namn Forsbacka i Gästrikland. Vi hade ett par timmar att slå ihjäl.
Vi fann en fantastiskt vacker bruksmiljö som också visade sig omfatta ett museum. Det var inte direkt någon anstormning av besökare så när vi började ställa intresserade frågor blev vi erbjudna en privat guidad visning i de riktiga anläggningarna. Allt bevarat från 1800-talet.
Det var oerhört fascinerande. Så många människor som med kunskap, idéer och hårt arbete skapade en av Europas ledande anläggningar för framställning av stål.
Jag som har fallenhet för företagarperspektivet i det hela såg det hela som en oerhört positiv upplevelse. Framväxten av framgångsrika bruk möjliggjorde också en möjlighet för människor att arbeta och tjäna pengar i en tid då alternativet i praktiken var att gå som dräng för huvudsakligen naturaförmåner.
När vi senare kom in i själva museets utställningar var intrycket helt annorlunda. Det var ett oproportionerligt fokus på arbetarrörelsens historiebeskrivning. Väldigt mycket handlade om långa, målande och känslosamma beskrivningar av arbetsvillkoren. Villkor som med dagens mått mätt naturligtvis framstår som helt oacceptabla.
Om vi börjat i museets utställningar hade vi nog haft det perspektivet med oss ute vid masugnarna. Vi hade tänkt på alla faror arbetarna utsattes för och de långa dagar männen och pojkarna ägnade vid sina arbetsstationer.
Just detta är antagligen ett av problemen med det entreprenöriella underskottet i vårt land idag.
Det finns så många fantastiska exempel på framgångssagor där några få blivit riktigt rika och där också en massa människor - som annars kanske skulle stått utan försörjning - kunnat bygga sig en trygghet för sig och sin familj med eget ägt boende och kanske ett lantställe och en volvo amazon.
Men dessa exempel används inte som inspiration. Alla dessa superentreprenörer, som skapade ett välstånd som tog Sverige från att vara ett u-land till att bli en av världens främsta industrinationer, framställs inte som de hjältar de är.
Allt ljus riktas mot de negativa sidorna av arbetarnas villkor. Det är inte bara felaktigt ur den aspekt att man låter bli att beskriva helheten, utan också att man kategoriskt undlåter att upplysa om postiva sidorna. Framförallt den exempellösa standardökningen för vanligt folk som tack vare industrialiseringen ägde rum.
Möjligen finns en del av förklaringen i något som den moderata riksdagsledamoten, Henrik von Sydow skrev om i Dagens industri för några dagar sedan om makten över historiebeskrivningen.
Artikeln i sin helhet finns på
Henrik von Sydows webbplats.
Tydligen har den förra socialdemokratiska regeringen tillsett att signifikanta medel hamnat hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, på bekostnad av bidrag till andra motsvarande arkiv som saknar samma politisering.
Detta är det hög tid att ändra på, ny moderat eller gammal.
Etiketter: företagande, hur skattemedel används, socialdemokraterna