Nästan alla människor dagdrömmer. Vi har visioner om saker vi vill göra och hur bra det kommer att vara när vi gör det. Då och då förverkligar vi drömmarna också. Vi kämpar, sparar och utsätter oss för umbäranden.
Hur många ungdomar sliter inte hund en hel sommar för den där Marshallriggen som kommer att
garantera dem framgång. Inte bara hos skivköparna, utan även hos dem med vilka man önskar dela amorösa eskapader.
Det är också helt ok att drömma om en biograf i varje kommun, som två
debattörer idag gör. Problemet är bara att när man - som dessa verkar göra - helt bortser från att alla skattepengar faktiskt kommer ifrån människor som kämpar för andra drömmar.
Här uppstår en intressekonflikt:
Katrina Mathsson och Rose-Marie Strand vill använda andras pengar för att förverkliga sina drömmar. Samma pengars ägare och skapare kanske vill någonting annat!
Och den som jobbar, gnetar, sliter och kämpar för att göra något som
de vill, borde faktiskt ha sista ordet i hur deras egna pengar ska användas, när det nödvändigaste som ska betalas med skattemedel är betalt. Oavsett om detta är att i sin hemkommun varje onsdag kunna se en Afghansk dockfilm om jordekorrar som lär sig att joddla, ta hojkort, köpa en JMP -71:a med tillhörande 4*12:a, eller kanske ägna vintern åt vandring i bergen i Peru.
Katrina och Rose-Marie anser sig bättre lämpade att avgöra hur du och jag och alla andras pengar ska användas. Våra drömmar är tydligen inte lika fina och inte lika viktiga som deras.
Kulturelitism? Värre än så...
Etiketter: kultur, marknadsekonomi, skatter