Våldsamheter igen på stadens gator

Sitter och försöker jobba, men störs av en helikopter som hovrar över hustaket. Huliganpacket är nämligen ute och ställer till bråk. Naturligtvis med ungdomlighetens blinda självberättigande i högsta hugg.

Det finns inget ädelt i att kasta sten på polisen. Varför de ägnar sig åt dylika nidingsdåd saknar alla rimliga syften, förutom att de tycker att det är roligt och spännande. De borde få känna efter hur roligt och spännande det är i fängelse. Det är där våldsverkare hör hemma.

För ordningens skull kan tilläggas att de som vill marschera omkring och fira Karl XII oftast är utrustade med våldsamma, vansinniga och vämjeliga idéer som är svåra att dela för folk utan diagnos, men det är faktiskt lagligt att fira gamla kungars dödsdagar hur nipprigt det än kan verka.

Det bästa man kan göra för att motverka spridningen av sådana idéer är att låta dess företrädare berätta om dem så mycket de orkar.

Extremvänsterns äckliga och olagliga manifestationer gör att deras utsedda motståndare lättare framstår som relativt sett mer smakfulla än vad de egentligen är.

Hoppas att polisen ingriper fast och försiktigt och att alla våldsverkare, oavsett påstådd politisk motivering, grips och lagförs som de brottslingar de är.

Ett hållbart samhälle kräver ett förnybart näringsliv

Såhär i finanskrisens tidevarv pressas politiken om lösningar för att säkra jobben. Oppositionen verkar på traditionellt vänstermanér se lösningen som att Den Goda Staten ska äga viktiga delar av näringslivet för att på så vis kunna rädda det från att gå under.

Men. Staten är en generellt sett en dålig ägare. Andra hänsyn än de rent vinstmaximerande kommer alltför lätt in på agendan i lägen då jobben står på spel.

Det talas så mycket om CSR och dylikt för att liksom motivera företagens existensberättigande och det känns oerhört frustrerande. Är det någon gång som människor borde se företagens egenvärde så är det väl nu?

Företag har en uppgift och en uppgift bara: Att tjäna pengar till sina ägare. Varken mer; varken mindre. När de gör det så följer en mängd för samhället inte bara viktiga utan helt väsentliga effekter: Människor har jobb t ex.

Den yttersta vänstern vädrar morgonluft och lyfter fram finanskrisen som ett exempel på marknadsekonomins ofullkomlighet, men jämförelsemodellen mellan en marknadsekonomisk verklighet och en socialistisk utopi haltar.

När Maria Wetterstrand raljerar över Volvos dumhet över att inte satsat på miljövänligare bilar impliceras att hon - likt ett allseende orakel och med oinskränkt beslutskompetens - hade fattat bättre beslut då för ungefär 8-10 år sedan om hur dagens modellprogram skulle se ut, än Volvos och sedermera Fords alla beslutsfattare med all deras samlade kunskap och erfarenhet gjorde.

Det är möjligt att hon har rätt, men i så fall borde hon driva bilföretag istället för att hålla på i politiken. Problemet är att hon antagligen ändå kommer att framhärda att vilja kontrollera näringslivet som politiker.

Det är lätt att vara efterklok och det är lätt att i den politiska debatten säga vilka beslut som borde fattats då för 8-10 år sedan nu när man har facit att kika i. Men det kommer inte att finnas något sådant facit för hur de beslut som vi fattar nu kommer att ha för effekter framöver. Trots uppenbar hälta är denna retrospektiva bevisföring ändå vad marknadsmotståndarna vilar sin argumentation emot.

Det är svårt att säga om det handlar om inkompetens, nonchalans eller opportunism, men konsekvenserna och företagen och därmed jobben vore utomordentligt allvarliga om vänstern fick sin vilja fram.

Vi behöver ett långsiktigt hållbart näringsliv och hållbarheten måste betraktas på markronivå. Det kommer faktiskt vara så att att vissa industrigrenar kommer att minska i betydelse. Företag som inte förnyar sig i tillräcklig grad kommer att försvinna. Detta kan naturligtvis vara tråkigt, men inte desto mindre en nödvändig konsekvens för att förnyelse ska kunna äga rum.

Samtidigt behövs de allra bästa förutsättningar för näringslivets förnyelse. Ett förnybart företagande, helt enkelt, i vilket nya och gamla företagare kan utveckla nya erbjudanden.

Förutsättningarna för detta förnybara företagande är lite småtrist för politiker som vill visa handlingskraft. Tvärtemot många politikers ryggmärgsreaktion att agera och visa handlingskraft, mår företagandets förnyelse bäst av en mer långsiktig politik (låt vara en politik som inte ger lika många pressklipp och pratminus).

Skatterna på arbete. I takt med att produktivitetsnivån och lönerna ökar, minskar enklare industriproduktion till förmån för fler och mer avancerade tjänster. Höga skatter på arbete är inte så katastrofalt i en ekonomi som vilar på realkapitalintensiv produktion, som exempelvis stål och papper. Tjänstesektorn däremot drabbas oerhört hårt och med starkt progressiv skatt genom stats- och värnskatten brandskattas särskilt sådan tjänsteproduktion som kräver välutbildad personal.

Arbetsmarknadens rörlighet. Genom lagstiftning hindras företagen från att hålla sig med en optimal kompetensmix. Detta saknar reell betydelse för det "gamla" näringslivet. Stål- och pappersbrukens personal är lätt substituerbara och facken visar prov på stor förståelse och förhandlingsvilja i kollektivavtalen. Men i mindre företag och i företag där enskilda medarbetare besitter unika kompetenser är LAS ett allvarligt hinder för möjligheten att anpassa sig efter marknadens skiftande villkor. (att LAS dessutom är djupt orättvist och drabbar ungdomar och invandrare hårt är en annan - om än inte alls oviktig - diskussion)

Kapitalbildningen. Detta hör starkt samman med skattepolitiken. Vanligt folk måste få bli rika. Det är alltför lätt att komma undan i debatten med något gammalt klasskampsargument, men människor som faktiskt lyckas bra med sitt eget företagande är ofta klokare investerare än affärsbanker och riskkapitalföretag. Att de får behålla det mesta av det värde de skapat är inte bara rättvist, det är också effektivt och i högsta grad näringspolitiskt motiverat. En framgångsrik förnyelse av näringslivet måste även omfatta oprövade kort som måste få loss medel för att genomföra en galen idé. Dessa killar och tjejer kommer inte att kunna få hjälp av vare sig Fina Banken, Carnegie eller som miljöpartiet föreslår statliga riskkapitalfonder. I en internationell jämförelse finns tydliga samband mellan kapitalbildningen och nyföretagandet.

Ganska enkelt egentligen, men tydligen alltför svårt för att kunna prägla den kontemporära diskursen.

Pressen på Mona fortsätter - och börjar kanske ta ut sin rätt?

Mona Sahlin fortsätter att göra det svårt för sig. I Ekots lördagsintervju idag öppnade hon för att att förstatliga den svenska bilindustrin. Med all rimlighet för att söka blidka LO-männen som enligt uppgift börjar svika Partiet.


Problemet är att socialisering av näringslivet inte är en särskilt god idé. Detta förstår naturligtvis alla som begriper något om ekonomi. Tomas Östros t ex, som uttalade sig specifikt i frågan i förra numret av tidningen Fokus. Antagligen förstår även LO-männen det. De som jobbar i den privatägda industrin har en bättre löneutveckling än de med statliga och kommunala arbetsgivare och föreställningsförmågan behöver inte vara över måttan välutvecklad för att se en framtid i en bilindustrins Stålverk 80 som både mindre utvecklande och sämre ur ett villkorsutvecklingsperspektiv.

Socialdemokraternas ledare har problem med trovärdigheten när det gäller ekonomin och näringspolitiken och hon gör nog klokt i att låta Östros sköta snacket. En rimlig rekommendation är att försöka förskjuta agendan till de grenar hon är erkänt stark i, som t ex jämställdhet. Men är det motigt och är det motigt. Inte heller där lyckas hon undvika att göra bort sig.

Politikerbloggen har granskat ett av Socialdemokraternas vanliga regeringsbashingspressmeddelande som påstår att "regeringen Reinfeldt" redan efter två år genom sataniska planer och ondskefullt fulspel lyckats motverka jämställdheten till den milda grad att Sverige trillat ned till en tredjeplats i världsligan. Fast mätperioden avsåg år då socialdemokraterna regerat!

Sabuni lackar med viss rätt ur över detta...

Svensk film suger

"Utan Ipred slutar vi att göra film"

Men vad bra. Faktum är att det känns som att vi kommit till vägs ände med romantiska komedier med Jonas Carlsson och Tuva Novotny i huvudrollerna och Kjell Bergkvist som buttermysig sidekick.

Filmstödspengarna kan ju användas till något vettigt istället. (Som att sänka skatten kanske?)

Svensk moralimperialism

Justitiebingo med vänsterpartiet (och för den delen justitieministern):

A.) En iransk utbytesstudent i Sverige träffar en annan student som vederbörande blir förälskad i. De inleder ett förhållande och ägnar sig då och då åt köttsligt manifesterande av sin kärlek. De är båda av samma kön. Vad bör hända:

1. Svenska myndigheter bör hålla reda på utlänningars förehavanden och rapportera uppenbara brott mot hemlandets lag till rättsvårdande myndigheter i respektive land, så att brottslingen kan lagföras där. Utbytesstudenten bör utlämnas för att dömas i Iransk domstol så som lagen där kräver.

X. Varje lands säkerhetstjänst får själva ansvara för sina undersåtars laglydighet. Om de begär utbytesstudenten utlämnad för brott mot lagar i hemlandet ska så ske, även fast detta (förvisso djupt omoraliska beteende) är lagligt i Sverige.

2. Utlämning får endast ske om vederbörande garanteras en rättssäker prövning om huruvida otillbörlig instoppning verkligen har skett och om inte risk för en behandling oförenlig med de mänskliga rättigheterna föreligger.

B.) En tysk bilist är på väg till en camping i Småland. I tyskland är det förbjudet att köra omkring med halvljus påslaget om dagen, men eftersom det är obligatoriskt i Sverige valde bilisten att slå på ljuset när öresundsbron passerades. Svenska trafikövervakningskameror fångade tilltaget på bild.

1. Tyska myndigheter ska varskos och bilisten bör bötfällas och på samma sätt ska en svensk som kör utan halvljus i tyskland dömas till svenska böter. Helt enkelt döms man till böter hur man än gör.

X. Tyskar borde hindras från att lämna sitt land. Man borde bygga en mur som håller dem hemma och lyckliga. Har prövats förut med stor framgång.

2. Privatbilism borde totalförbjudas eftersom det sliter på miljön och bara är till för de rika.

C.) En Somalisk provinsmyndighet begär en 15-årig flicka med somaliskt ursprung utlämnad från Sverige. Det har nämligen kommit till deras kännedom att hon setts tillsammans med en pojke och därtill utan slöja.

1. Flickan ska utlämnas för att lagföras enligt Sharia även om detta skulle innebära stening till döds.

X. Flickan ska utlämnas men inte om hon riskerar tortyr eller dödsstraff. (livstids fängelse går dock finfint)

2. Hon ska inte utlämnas, men avtjäna det straff hon tilldöms av somalisk domstol i Sverige.

----------------------------

Detta är ju naturligtvis helt absurda exempel och jag tror inte att det är detta som är avsikten med vänsterpartiets krav på att svensk lag ska gälla utomlands. Inte desto exemplen ovan beskrivningar av hur samma princip skulle fungera åt andra hållet.

Att vänsterpartiet har lite ...ähum... annorlunda syn på saker och ting är väl en sak (t ex det här med fysikens lagar och propeller på biltaket), men vad som värre är att Tomas Bodström (s) som verkligen borde veta bättre välkomnar förslaget och vad som väldigt mycket värre är att justitieministern verkar vara på samma linje!

Birgitta Olsson är tydligen också positiv. Att kd återfinns i det träsket varken förvånar eller upprör.

Förslaget är ett uttryck för en osmaklig och ganska otäck moralopportunism. Och ta mig sjuttsicken om man inte skulle kunna kalla det moralimperialism också. Vår Svenska Moral anses av vissa så högstående att den bör exporteras runt om till hela världen, vare sig folk vill eller inte.

Åtminstone ska den till att börja med omfatta alla svenskar vare sig de vistas i Sverige eller ej, och helst också alla som någon gång vistats i Sverige.


-------------------------

Läs även HAX, Hanna, Federley och Dexion.

Centerministrar avvisar avveckling

Det finns en hel del som tyder på att de borgerliga samarbetspartiernas låsning i energifrågan håller på att få en varaktig lösning.

Per Ankersjö skriver om SVT rapports inslag där Maud Olofsson befäster kärnkraften som ett av tre ben i den svenska energiproduktionen.

I lördags sändes ett program på SR P4 med miljöminister Andreas Carlgren där han ganska tydligt konstaterade att kärnkraften behövs och att olycksrisken inte längre är ett ämne, utan att det snarare handlar om moralfrågor kring slutförvaringen och de eventuella problem vi lägger på kommande generationer.

Detta är i högsta grad rationellt. Vind-, sol- och bioenergi ska utvecklas, men med en ny centerhållning kan detta ske i naturlig takt utan att riskera industrins och hushållens behov av kostnads- och miljöeffektiv energi.

Det lustiga är att de två stora frågor som alltid gäckat borgerliga regeringsambitioner, trovärdigheten som regeringsalternativ och bristen på enighet om energipolitiken, faktiskt nu verkar hamna i vänsterblocket.

"Då drar man undan pengar från staten"

Citatet såg jag på Johan Ingerös blogg och kommer från den vice ordföranden i skatteutskottet, Lars Johansson (s), och gäller ett förslag från regeringen om avdragsrätt för gåvor till exempelvis Stadsmissionen och SOS Barnbyar.

Ni socialdemokrater som läser detta, förstår ni varför man tycker att uttalandet är upprörande?

Det kanske liksom är där det skiljer... Synen på att alla pengar som finns liksom egentligen är statens. Att människor bara har dem till låns och att det är statens roll att fördela resurserna som den finner lämpligt.

Jag (och alla andra galna nyliberaler) har en annan syn. Människor skapar resurser och äger rimligtvis dessa och har naturligtvis den största rätten att bestämma om hur de ska användas.

Visst behöver vi ha skatter för att finansiera sådant som gör att vårt samhälle fungerar, men huvudregel måste vara att den enskilda människan äger det hon skapat. Då blir uttalandet att man "drar undan pengar från staten" så fel och exemplifierar en värdering som jag finner förkastlig.

Att civilsamhällets hjälporganisationer är så enormt mycket effektivare än statliga och kommunala dito är en annan god anledning att låta människor välja att lägga sina pengar där.

Dags att ringa en kompis kanske

Ingvar Carlsson var väl aldrig tänkt att bli partiledare. En skicklig teknokrat med sinne för det praktiska förvisso, men knappast någon tonsäker onelinerleverantör.

Det hade socialdemokraterna naturligvis en medvetenhet kring, varför man i valrörelsen 1994 tog ordentlig höjd för detta och anlitade den bästa hjälp som pengar kunde köpa. Amerikanska konsulter anlitades och med Phil Noble som regissör vann socialdemokraterna valet.

Det är antagligen hög tid för Mona och gänget att slå de amerikanska konsulterna en signal igen. Väljarnas stöd till Socialdemokraterna sjunker som en sten. Halva försprånget är utsuddat och det finns ingenting i den närmaste politiska framtiden som tyder på att nedgången kommer att brytas. Förtroendet för vänsterns regeringsalternativ är allvarligt skadat och kommer antagligen inte läka ännu på länge. Så länge regeringsdugligheten kommer att stå högt på väljarnas agenda kommer det att se mörkt ut för (s).

Mona Sahlin var ju faktiskt ifrågasatt av många av sina egna redan när opinionen låg som en röd matta ända in i rosenbads entré. Detta mildras ju knappast när opinionen recenserar Mona Sahlins ledarskap så hårt.

Kymigt läge för vänsterpartierna. Fördel Alliansen.

Vad händer med GM's varumärken?

Enligt SvD och Wall Street Journal är GM nära konkurs. Intressant att spekulera i vad som händer med koncernens tillgångar. För en ny ägare i sista minut som köper hela klabbet är väl inte så troligt och kongressen verkar ställa sig kallsinnig till en bail out.

De amerikanska biltillverkarna lider något alldeles enormt av gamla avtal som tvingar dem att betala bland annat sjukvårdskostnader till inte bara anställda och deras familjer, men även till dem som varit anställda i företagen för länge sedan och som inte längre har något med företaget att göra. Förutom sjukvårdsförmånen.

(Att vård i USA är fruktansvärt dyrt är en annan - men relevant - diskussion.)

Bilarbetarfacket vägrar hårdnackat att förhandla om dessa avtal och så länge dessa ligger som en kvarnsten kring bolagens halsar kommer de kanske inte vara värda att rädda.

Men parallellt med alla negativa immaterialrättsliga attribut, finns ju naturligtvis en hel del positiva sådana. Alla varumärken till exempel!

Kineserna är med all rimlighet högintresserade av att koppla ett grepp om den amerikanska marknaden och Chevrolet vore en Heliga Graal. Beroende på en köpares riskbenägenhet och kassa skulle naturligtvis en diversifierad portfölj vara av intresse, varför systermärken till Chevrolet kan bli föremål för uppköp. Cadillac som premiumbrand är självklar och säkert skulle man har användning för ett budgetmärke. Om man ska gissa ligger väl Buick närmast till hands.

Även Hyundai från Sydkorea vill säkert skaffa sig goda marknadskanaler in i den amerikanska marknaden och GM har ju ytterligare ett par klassiska varumärken, Oldsmodile och Pontiac, i sin portfölj.

Opel har lyckats väldigt bra med sin senaste modell Insignia, men det beror till stor del på att man har kunnat samverka med koncernsystrar för att dela utvecklingskostnaderna som annars skulle vara oöverstigliga. Med en ny verklighet för GM är saken inte densamma och om Opel ska överleva som märke behövs en ny ägare. För en tid sedan dagdrömde jag om att BMW skulle köpa Volvo. Kanske Opel är en mer rimlig kandidat för den Bayerska biltillverkaren.

Saab är egentligen ett helt onödigt märke. Det är bara i Sverige vi tycker att det är något att komma med. Kanske varumärket kan leva kvar genom ett asiatiskt uppköp, men i så fall blir det ingen utveckling i Sverige och tillverkning endast av någon marginalmodell (om ens det). Framtidens Saabar kommer att vara en Jiangling, Shenyang eller liknande med Saabemblem och svenska flaggor för marknader där man av någon anledning tycker att Saab klingar bättre.

(Eller har möjligen Investor en dröm, en plan och en slant över?)

Jo. Facket spelar faktiskt en tydlig roll

Johan Sjölander tycker att mitt förra inläggs del om fackets roll i vårdskandalen är långsökt.

Jag tycker inte det, men facket bär naturligtvis inte hela skulden. Det system vi har, eller åtminstone länge har haft, både i vården och på den svenska arbetsmarknaden i stort spelar huvudrollen.

Brukaren saknar all makt. Facket har massor. Den solklara intressekonflikten mellan en gamling som vill vara uppe ur sängen på dagen, kanske få lite luft, lägga patiens, lyssna på radio (eller åtminstone gå på toaletten i lugn och ro) kontra personalen som vill titta på TV istället för att göra det de får betalt för, tenderar att avgöras till den senares fördel. Bland annat för att vi har en onaturligt stark fackföreningsrörelse i Sverige som alltid har en annan förklaring än den enskilda medarbetarens ansvar. (Senast igår morse på radion i det aktuella ämnet.)

Men självklart spelar även LAS in. Man kan inte säga upp personal som är dålig på sitt jobb. Det måste gå så långt att de gör sig skyldig till så grov försummelse (eller ren brottslighet - vilket jag i o f s tycker att Halmstadsfallet gränsar till) att det utgör grund för avsked.

Det är ibland helt naturligt att man blir sämre på sitt jobb ibland. Då tjänar alla parter på att man byter jobb. (Särskilt mycket tjänar exempelvis brukare på äldreboenden på att usel personal byter jobb innan de ger upp alla ambitioner att göra sitt jobb med en acceptabel kvalitet) Den svenska arbetsmarknaden är extremt trögrörlig, bland annat p g a LAS.

Det borde ändras.

------------------

För inte så länge sedan kom jag att samtala med en ung tjej som jobbade på ett äldreboende i av Stockholms utkanter. Kanske något fördomsfullt (*skäms*) frågade jag hur det var att jobba där med förutsatsen att det var något tillfälligt jobb som inte var så himla kul, men något att göra tills vidare och att det liksom ändå var bättre än att inte jobba. Men hennes svar var ett annat:

"Det är så himla KUL! Gamlingarna är sååå rara, det är skitbra jobbarkompisar och ... maten är bra!"

Så borde det ju vara överallt. Men det är just detta som är fackföreningsmodellens betraktelsesätts största fiende. LO-retoriken bygger ju på att alla som jobbar har ett slitsamt helvete för vilket de har alldeles för lite betalt. Ju värre folk (eller rättare sagt personalen) har det - desto större är fackets existensberättigande. Desto större legitimitet har deras (över)makt.

Dessutom är de politiskt emot mångfald bland upplåtelseformerna, vilket tydligt exemplifierar den fackliga suboptimeringen eftersom en mångfald bland upplåtelseformerna också innebär en mångfald bland potentiella arbetsgivare som alla konkurrerar om den bästa personalen, med vidhängande tryck på villkorsförbättringar för de som är bra.

----------------

Läs också Sanna Raymans ledare på ämnet.

Vårdskandal igen - ansvar måste utkrävas

Man blir så jävla upprörd när man hör om "vårdskandaler". I SvD kan man om hur personalen på ett äldreboende i Halmstad vanskött de boende, behandlat dem illa och helt utan respekt.

Fackföreningsrörelsen har åt helvete för stor makt över den svenska arbetsmarknaden och i den har personalen - hur illa den än sköter sig - villkorslöst stöd. I sektorer som inte är konkurrensutsatta kan verksamheter fortsätta att existera trots att kvaliteten hela tiden blir sämre och kostnaderna allt högre. Brukaren/konsumenten/vårdtagaren eller vad man nu kallar det saknar helt maktmedel att påverka.

Inte med inflytande.

Inte med plånboken.

Tydligen fick de gamla i det aktuella fallet ligga till sängs hela dagarna för att personalen ville titta på TV! "Omplaceringen" är helt obegriplig och så typiskt för den svenska förvaltingsmodellen där inget ansvar tas eller krävs. Personalen ska ha sparken. Avsked på blankt papper. Minst. Det kanske till och med borde utredas om deras försummelse inte kan anses kvala in som misshandel.

Årets kvinna

Vet inte riktigt vad Glamour är för tidning, men till min stora glädje ser jag att de har det goda omdömet att nominera min partikompis Annie Johansson till en av tre kandidater för titeln "årets kvinna".

Annie är fantastisk. Hon jobbar verkligen hårt i riksdagen för det hon tror på. Dessutom tycker jag att hon tror på rätt saker! :-)

Framtidskonventet, listan och en intressant kandidat

Som trogna läsare av den här bloggen vet, så hade jag en favoritkandidat till Europaparlamentet i form av Henrik Sjöholm. Med tanke på det ökade intresset för nya kraftfulla och potentiellt integritetskränkande lagar i europapolitiken, såsom telekompaketet och IPRED.

Nu är listan satt på förtroenderådet i anslutning till helgens framtidskonvent i Norrköping och det är på något sätt lustigt hur allt hör ihop!

Konventet var riktigt bra! Hög nivå på workshop:arna (överraskande hög nivå), bra planerat och suverän festlokal i gamla "värmekyrkan". Stor eloge till projektledare Andreas Strömberg. Imponerande.

Det hela avslutades med en inpirationsföreläsning med trendspanaren Magnus Lindkvist. Han sa en oerhört intressant sak kring ett vanligt systematiskt fel som vuxna amatörtrendspanare ofta gör sig skyldig till: Man föreställer sig världen som den såg ut när man var liten och allt som hänt sedan dess och hur världen ser ut nu är bara tillfälligt. En parantes och något som snart går över, efter vilket allt kommer att vara som vanligt igen - som det var när man var liten.

Det felet gör att du inte betraktar världen som den är, utan din (ofta nostalgiska) drömbild av den.

Upphovsrättsdiskussionen kommer inte att försvinna av sig själv. Utvecklingen ställer krav på ett ny syn på upphovsrätten och hur gärna Eva Dahlgren än vill så kommer inte ett upphovsrättssystem som ger dig pengar varje gång någon lyssnar på din musik att kunna finnas i framtiden.

I den riktiga världen - alltså den vi lever i nu och som vi kommer att leva i framöver och inte den som baseras på Eva Dahlgrens barndom - blir det praktiskt och institutionellt omöjligt att ha det så.

Det är därför hög tid för upphovsrättsägarna att se hur de kan ta betalt en gång för att släppa ifrån sig sina skapelser. För när de blottat dem för världen finns det längre ingen återvändo. Det hyperdecentraliserade bruket går inte att kontrollera - än mindre beskatta.

Jag såg på Magnus Anderssons blogg att alliansungdomarna framträder i Agenda om just IPRED, och de är inte på topphumör kring det.

Hur än Henrik hade behövts i Europaparlamentet av just sin insikt i dessa frågor, hamnade han inte tillräckligt högt i medlemsomröstningen för att hamna på valbar plats och det finns ingen annan där som kan frågorna på samma sätt.

Dock ser jag mycket glädjande att EU-skeptikern Håkan Larsson flyttats ner till förmån för Marie Wickberg, som nu hamnar på fjärde plats på listan (vilken faktiskt måste anses som kryssbar) och antagligen är den på listan som har bäst koll på digital rights.

Lena Ek gör ett hästjobb i europapolitiken och är solklar etta. Tvåan Kent Johansson känner jag inte och har ingen aning om vilka frågor han brinner för och var han står i för mig viktiga europafrågor.

Trean är en mycket intressant kandidat och säkert något överraskande för många. Abir Al-Sahlani från Stockholm väcker stor respekt för hennes arbete i centerpartiets riksdagskansli och har unika insikter i europafrågor som är lika viktiga som digital rights: Säkerhet och migration.

Abir har dessutom den där lite omätbara förmågan att "få folk att lyssna", vilket är en nödvändighet för varje framgångsrik politiker. Ska bli kul att följa henne i kampanjarbetet!

Christofer Fjellner klar tvåa i provvalet - bör vara tvåa även på listan

Läser något mycket oroande på Mattias $venssons blogg. Christofer Fjellner som kom tvåa i Moderaternas provval riskerar tydligen att petas ner till en icke valbar plats. Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer.

Christofer är den svensk som försvarar friheterna allra hårdast i EU. Han gör ett hästjobb som inte bara sitter i tre utskott (de flesta sitter i ett eller två) och dessutom åker runt i Sverige och världen och opinionsbildar kring viktiga frågor, som t ex homosexuellas rättigheter.

Det finns en facebookgrupp för dem som tycker att Moderaternas provvalsresultatet ska följas.

Privilegiebransch kräver mer

Har i ärlighetens namn inte lyckats uppbåda engagemang för att sätta mig in i vad IPRED innebär, men Magnus Andersson har en hel del rejäla poänger i det han skriver på sin blogg och på Politikerbloggen.

Branschen har helt enkelt varit för dåliga för att förtjäna sin marknad. Tafatta försök att bygga bra betaltjänster har varit höggradigt undermåliga jämfört med piratditon.

Äganderätten är en viktig princip och jag har själv inga bra svar på problemet, men istället för alla resurser man lägger på lobbying, opinionsbildning och milisiär verksamhet kunde man ju anstränga sig lite för att skapa tjänster med funktionalitet, innehåll och priser som folk tycker är OK?

Inspirerande och tankvärt igår

Gårdagkvällen med Petra Östergren på vårt avdelningsmöte blev verkligen lyckat. Jag tror faktiskt att det var den bästa gäst vi har haft hittills. Det är uppfriskande att få sina invanda uppfattningar (och fördomar) på skam. Särskilt när dessa invanda uppfattningar faktiskt har sitt ursprung i en politisk rörelse som jag på inget sätt känner mig hemma i.

Radikalfeminismen har ägt problemformuleringsprivilegiet för jämställdhetsdebatten och har satt en standard för hur vi beskriver jämställdhetsproblemen med könsmaktsordning och sådant. Det är deras ord som används och när så sker ligger deras lösningar närmare till hands.

Petras forskning vederlägger detta. Sneda maktförhållanden och våld förekommer lika ofta i samkönade par (både bögpar och lesbiska) som i olikkönade, vilket ju gör könsmaktsordningens förklaring till våld omöjlig.

Det märkliga är hur hela samhället okritiskt köpt den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningens slutsatser och lösningar. Kristna står sida vid sida med den auktoritära vänstern i sin kamp för en högre moral. Ofta förklädd till en omsorg mot människor som de anser svaga (och som många gånger kanske är det) utan att för den skull tala med dessa människor eller göra någonting alls för att ta reda på vad de vill, eller hur de skulle vilja ha hjälp.

Det finns inga enkla svar kring dessa frågor, men helt klart är att debatten kring sådana känsliga ämnen som porr och prostitution är jäkligt jobbiga att närma sig från något annat håll än ett. Män blir lätt avfärdade som runkpellar eller torskar och kvinnor som lurade, köpta eller galna eller på andra sätt ha någon dold agenda för sin hållning.

Petra Östergren fick själv en släng av den sleven. Hon berättade igår att det spreds rykten om henne om att hon hade en S/M-kammare i sin källare dit hon påstods lura inte ont anande unga flickor.

Jag har ännu inte läst boken Porr, Horor och Feminister, men den åkte just upp några snäpp på läslistan.

Läs även Fredrick Federley som bloggar om gårdens möte.

Petra Östergren ikväll!

Glöm inte kvällens stureplanscentermöte med Petra Östergren.

Lokalen blir Republik kl 19!

Drick mycket och/eller dyrt! De har egentligen stängt på måndagar, men öppnar för vår skull. :-)

Den ideologiska debatten är långsiktig

Det kring folkpartiet löst hängande nätverket Liberati är ett fantastiskt initiativ! Har inte haft tid att läsa deras Sidan 4 förrän nu, men de träffar verkligen rätt.

Politiken existerar i olika nivåer. Vardaglig förvaltning, sakpolitik, ideologi och över det ligger den verklighetsbild i vilken vi applicerar våra ideologiska överväganden.

Dessa nivåer präglas i hög grad av tidsaspekten.

Beslut om vardaglig förvaltning fattas hela tiden och kan ta någon minut, timme eller dagar.

Sakpolitiken kanske utlovas inför ett val och införs senast fyra år senare. Ibland dyker den upp när man minst anar det och kan genomföras på något års sikt.

Ideologin tar lång tid att etablera och människor som landat i en ideologisk orientering låter sig inte påverkas till att tycka något som står i konflikt med deras ideologis värden utan vidare. Oavsett sakargument.

Verklighetsbilden är ett resultat av upplevelser, betraktelser och slutsatser genom hela livet fram tills nu. Det är hur vi tror att världen fungerar, om vi upplever att man faktiskt har möjlighet att göra det man vill bara man kämpar tillräckligt hårt, eller om man ser systematiska och strukturella hinder mot den grupp man anser sig tillhöra.

Bra att nu Liberati lyfter den ideologiska kärnan. Det behövs.

FRA-lagen var en sakfråga. Det var fråga om en myndighets uppgifter och befogenheter. Men FRA-debatten var från motståndarsidan ideologisk. Vetskapen att övervakning KAN ske på det sätt som föreslogs, är i liberala ögon oacceptabelt, medan de praktiska implikationerna för var och ens vardagsliv faktiskt inte är större än annan integritetskränkande myndighetsutövning.

Man kan bara konstatera att det ideologiska underlaget uppenbarligen inte var tillräckligt starkt för att stoppa lagen. Det fanns helt enkelt fler som var för än som var emot, allt annat givet.

FRA-motståndet borde ha föregåtts av mångårig opinionsbildning kring individens roll kontra statens, rättsprinciper och demokratiska fri- och rättigheter.

Visst har FRA-debatten satt fart på mångas tankar. Regeringen vet nu att det kan bli smärtsamt att tumma på enskilda människors rättigheter. Men grundproblemet kvarstår: Riksdagen är helt enkelt inte tillräckligt liberal!

Det är ett problem som man bara kan lösa med en långsiktig ideologisk debatt, vilken nu Liberati verkar vilja ta initiativet till. Vi är också ett redigt gäng i Centern som jobbar med frågan på vårt håll.

Bloggbävningen kring FRA-frågan var unik och utan det tryck som skapades därigenom hade aldrig de 15 punkterna till förbättringar varit lika många eller lika starka. (Om de nu bara kan komma till stånd.)

Samtidigt kan man såhär i efterhand se avarter av engagemanget som tar sig kontraproduktiva uttryck. De starka känslor som svallade kring sakfrågan har i vissa stycken fortsatt i rena trakasserier av just de mest liberala riksdagsledamöterna. Nu känner jag ett par av dem och vet att de är tuffare än de flesta andra, men det finns en gräns för alla människor.

En del kommentatörer på bloggarna ser helt enkelt inte bortom sakfrågan och verkar bestämt sig för att knäcka sina syndabockar, utan att för ett ögonblick reflektera över att konsekvenserna faktiskt gör det svårare att vara liberal i riksdagen. Vem kommer att orka ta en besvärlig debatt för att - om man förlorar den - kommer att utsättas för hatkampanjer?

För min egen del hoppas jag att det framtidskonvent som vårt parti anordnar nästa helg kommer att präglas av en så ideologisk debatt som möjligt och jag kommer göra vad jag kan för att driva diskussionen ditåt.

Rätten till sin egen kropp och Petra Östergren

Ibland kan man undra över hur det står till med den ideologiska kompassen i vårt parti. För Annika Qarlsson verkar deviationen för tillfället vara total.

På flera håll ser man nu också reaktioner på den för ett liberalt parti något märkliga strävan efter fler statliga (och i sammanhanget överstatliga) påbud för hur människor ska leva sina liv.

Centerpartiet har tagit initiativ till en resolution som antogs på ELDR-kongressen som handlar till rätten till sin egen kropp och det är naturligtvis bra. Men resolutionens innehåll skjuter snett när man blandar ihop kampen mot fruktansvärda ofriheter med frivilliga val som den enskilda individen gör.

Detta är ett stort, svårt och känsligt ämne. Det är svårt att kunna ta andra ställningar än principiella, men passande nog blir det tillfälle att förkovra sig för den som vill på måndag. Då gästar auktoriteten på området Petra Östergren oss på stureplanscentern!

Lokalen är ännu så länge inte bestämd. Beroende på hur mycket folk det kommer är vi antingen på restaurang Republik på Tulegatan, eller på Centerpartiets högkvarter på Stora Nygatan. Besked kommer imorn.

Mer info på facebook.

Halal-TV, Hamilton och att fara åt helvete

För ett par år sedan hörde jag i samband med något jubileum för Harry Martinsson en repriserad radiointervju med honom. Det måste varit när han skulle ha fyllt 100 år. En sak som han sa har fastnat och jag tänker på det ofta. Jag kommer inte ihåg citatets ordagranna lydelse, men andemeningen var detta:

"Vänlighet kan vara ett uttryck för ett djävla förakt. Att undlåta att be någon att fara åt helvete när det är befogat är lika illa som att be någon att dra åt helvete när det inte är det."

Man måste ha respekt för olika kulturer, acceptera varandras olikheter och omfamna sådana saker från andra traditioner som tillsammans med ens egna bildar en syntes. Alla traditioner påverkas. Vi lyfter vissa delar av dem och glömmer andra som en del av vår kulturella och sociala utveckling.

Alla religiösa kulturer (och många andra) har en del knäppa seder och många kan man acceptera hur irrationella de än är. Så länge de inte skadar andra.

Att kvinnor inte ska få skaka hand med män är definitivt skadligt för jämställdheten mellan könen. Att det ska råda skillnader mellan könen för hur vi knyter våra sociala kontrakt isolerar den ena gruppen från den andra och skapar onödiga barriärer som kan vara till stort förfång för den som t ex är kvinna och vill göra affärer eller på annat sätt professionellt samverka med män.

I gårdagens upplaga av SVT Debatt framkom att Carl Hamilton upplevde att Halal-tjejerna förolämpade honom genom att vägra att hälsa. Följaktligen bad han dem på sitt eget sätt att ...tja... dra åt helvete. Något man faktiskt bör göra om man i grunden respekterar den som man anser förorättar en.

SVT's envisa undlåtenhet att reagera mot dumheter (som exempelvis åsikter om stening) är ett uttryck för ett sådant förakt som Harry Martinsson talade om. Rasistisk faktiskt.

Hamilton överreagerar naturligtvis. Att skälla på folk och hävda att de ska "åka hem" är ju liksom lite konstigt när man är född i Huddinge (och ett rejält övertramp). Men i sak har han rätt.

Ta i hand eller se till att ha en jävligt bra förklaring till varför du låter bli.

Update: Läs även Dilsa Demirbag Steen i SvD om detta.

Blandat smågodis

Mycket jobb, och en hel del av det på resande fot, utgör ett effektivt hinder mot idogt bloggande, men nu på min lunchpaus vill jag passa på att sammanfatta några av de tankar som vanligtvis skulle uttryckts i något större bloggposter.

Obamafeber! Kollade valvakan med goda vänner i lägenhet i Bryssel. Jag stödde McCain på de så oerhört viktiga frihandelsfrågorna, men kan inte låta bli att glädjas tillsammans med amerikanerna för sin nya president! Sveriges längsta och antagligen bästa landstingsråd, Gustav Andersson, föreslår en fantastisk sak på sin blogg, nämligen att Obama borde göra McCain till sin handelsminister! :-D

På landstings- och Obamatemat bör också Magnus Ljungkvists blogginlägg om den svenska vardagsrasismen uppmärksammas. Det måste vi fan börja göra något åt.

FRA-frågan ligger fortfarande och pyr som en jordbrand och kommer att kunna blossa upp närsomhelst och HAX ställer en befogad fråga om var kultureliten håller hus när den skulle behövas. (Tror den sågs senast kissande på en scen i norrlands inland för skattepengar...)

Moralistiska böghatare lackar ur för att det från och med 1 maj nästa år kommer att bli olagligt att diskriminiera vissa par som vill gifta sig. Frågan om det inte vore bäst om de lackade ur hela vägen ut från såväl regeringen som alliansen och riksdagen?

Men annars är väl allt som det ska! ;-)

FRA-lag utan tillägg?

Inte OK.

Ekot.

Betyget på Sahlins ledarskap - "historiskt ras"

Det kan inte vara kul att vara Mona Sahlin just nu. Varje gång hon syns i TV befästs bilden av svaghet och ambivalens, samtidigt som regeringen gör ganska bra ifrån sig.

Borgs bredsida mot bankerna igår försköt på ett elegant sätt fokus och ställde liksom regeringen på samma sida som allmänheten mot de giriga bankerna. Kanske inte hundraprocentigt rättvist, men jäkligt snyggt som opinionsbildningsmanöver.

Reinfeldt levererade över förväntan under superveckan och hanteringen av finanskrisen känns solid och trovärdig.

TV-nyheterna igår berättade alla om Socialdemokraternas "historiska ras". Det behäftar Socialdemokraterna och Sahlin med en besvärlig förlorarstämpel som påverkar entusiasmen för och i det partiet.

Extra besvärligt blir det ju eftersom vi snart är på väg in i europaparlamentsvalrörelse där all tillgänglig uppslutning är nödvändig för att hålla ihop en linje i det i EU-frågan så splittrade partiet.