Politiseringen av fonderna utomordentligt allvarlig

Har varit på väg att skriva om det ett par gånger, men har hittills alltid fastnat i upprört osnygga harranger, värdig ett mindre borstbinderis personalfest.

På något sätt bevisar den senaste tidens händelseutveckling kring AP-fonderna att statskapitalism inte är någon vidare bra idé. Det kommer alltid att finnas ett tryck för att börja använda ägarmakten till annat än vad som var menat.

Mats Odells fumlande med sitt statssocialistiska betsel väckte upprördhet och oro. När inte ens en borgerlig regering kan låta bli att politisera AP-fonderna, finns bara en sak att göra. Avveckla dem.

Det är ett mindre beslut än vad man kanske kan tro, för att med de tendenser vi nu ser så kommer de förr eller senare att avveckla sig själva. Om politiska mål överordnas finansiella kommer också det finansiella värdet av fonderna eroderas. Och till slut har pengarna som fondernas huvudmän - arbetande svenskar - en gång stoppade in, försvunnit.

Bättre då att sälja av innehaven medan tider är och värde finns.

Eller ännu bättre: Dela ut innehaven till huvudmännen (alltså alla som jobbar och för vilka det betalas arbetsgivaravgifter i Sverige).

När nu regeringen (som jag vanligen ändå tycker gör det mesta bra) öppnat denna maskburk blir det oerhört svårt att stoppa tänkbara minstrar i en vänsterregering från att använda fonderna till olika för tillfället politiskt korrekta och opportuna investeringsprojekt.

Tänk näringsminister Peter Eriksson. Varken bilar, stål eller energibolag kommer att kunna finnas i portföljerna. Åtminstone inte med lönsamhet (och därmed inte så länge). Banker och finansinstitut? Ledande miljöpartister vill ju liksom avskaffa räntan! (Och vi vet ju inte vem som kommer efter Peter Eriksson som tvingas avgå ett år efter valet enligt miljöpartiets stadgar)

Eller får vänsterpartiet portföljen?

Tja, ni förstår... Läs partiprogrammen och jämför med möjligheterna att politiskt kunna kontrollera en signifikant del av näringslivet.... huvvaligen.

Fredrick Federley har fått nog och KU-anmäler det hela. Det senaste årets antagligen bäst motiverade KU-anmälan. Han får nog räkna med en hel del skit från vissa allianskompisar, men också från de delar av den egna riksdagsgruppen som liksom gjort en politisk princip av att "sitta i båten".

Men det kan det nog vara värt.

Heja!

-----------------

Även SvD, Magnus Andersson och HAX.

Johnny Munkhammar ikväll

Glöm inte Stureplanscentern ikväll. Gäst är Johnny Munkhammar som tänker tala om välfärden.

Som vanligt på restaurang Republik på tulegatan. Halvsju-sjutiden.

Mer info på fejjan.

Lite rationalitet kring säkerheten kanske?

OK, jag är en van resenär. Föredrar att resa med endast handbaggage när det går. Det spar tid och möda. Trots att jag är väl förtrogen med 100 ml-regeln så hände det ändå när jag skulle gå igneom säkerhetskontrollen på Bromma häromdagen att en 125 ml-tub fanns i necessären, vilken jag naturligtvis var tvungen att lämna ifrån mig för att slippa checka väskan.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det gjorts någon slags samhällsekonomisk analys på detta?

Hur många människoliv anser man ha räddat genom att förbjuda flytande substanser i förpackningar som rymmer mer än 100 ml?

Vad är kostnaderna för denna disposition? Den ökade övervakningen, tidsåtgången och kaseringen av en herrans massa schampo, öl, flaskvatten, jordgubbssylt och olivolja?

(Vad är miljöeffekterna? Det går säkert att påvisa en klimatpåverkan om man räknar tillräckligt länge.)

Det kanske till och med är så att säkerheten på det hela taget blir lägre, eftersom säkerhetspersonalen tvingas ägna en massa energi på att lokalisera frisyrgelé, inlagda plommon och körsbärscola, istället för att hålla utkik efter farliga saker.

Socialdemokraternas lösning - socialism

Oppositionen har idag en kniptångsmanöver i debatten genom debattartiklar i de båda stora morgontidningarna.

Socialdemokraterna vill i keynsiansk anda stimulera efterfrågan genom att dela ut en massa pengar. Detta är i högsta grad tveksamma åtgärder redan från början med undanträngningseffekter av privat konsumtion och privata investeringar, med vidhängande snedvridningar av marknader och negativa allokeringseffekter.

Problemet - som de inte verkar tro att någon reflekterar över - är att samma pengar som de vill gödsla med i för tillfället politiskt lämpliga jordar, måste tas in någonstans ifrån.

I den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen är staten norm. Man talar t ex om "ofinansierade skattesänkningar". I en socialdemokratisk hjärna verkar alltså huvudregel vara att staten i grunden äger alla pengar och att Staten då och då i sitt hjärtas godhet kan tänka sig - OM det finns pengar över - att låta dem som tjänat pengarna behålla lite av dem.

Det är naturligtvis åt helvete. Människor äger sina pengar. Vi betalar skatt för att finansiera gemensamma saker som skola och vård och sånt, men i grunden äger vi både vår arbetsförmåga och resultatet från det vår arbetsförmåga genererar.

Man borde istället kanske prata om ofinansierade skattehöjningar när Socialdemokraterna nu vill höja din skatt. Hur vet de att du har råd med det? Hur vet de att samhället har råd att undanhållas den konsumtion och de investeringar dina pengar hade använts till, om de inte hade gått till skatt?

Det är naturligtvis bättre att låta dessa pengar stanna kvar hos den som tjänat dem. Inte bara av moraliska skäl, utan av ekonomiskt effektiva skäl. Resurser växer bättre när de kultiveras av den som skapat dem. Nya jobb kan bara komma genom en växande ekonomi och för en växande ekonomi krävs ett växande näringsliv. Ett växande näringsliv kräver ekonomisk frihet. Like it or not, som det heter på ren svenska.

Den som tror att Mona Sahlins och Lars Ohlys enorma ökning av statlig kontroll över ekonomin leder till ett flexibelt näringsliv där nya företag skapas och växer är bara att gratulera. För oss andra gäller det att ligga på regeringen om fortsatta skattesänkningar, regelförenklingar och ta i med kraft mot tendenser till statlig klåfingrighet.

Staten ska inte ge kommuner en jävla spänn!

En fri ekonomi där staten lägger sig i så lite som möjligt, såväl vid vinster som förluster, är den bästa modellen för ett näringsliv som förnyas och utvecklas. Om det är de flesta som vet någonting om ekonomi överens. Inte desto mindre gnisslar det från alla möjliga håll om att mamma staten ska komma med plånboken när vi satt sprätt på de pengar vi själva tjänat OCH veckopengen som vi redan fått.

Till och med ett företag som Volvo börjar gnälla om subsidier. Så långt är det gånget. Inte konstigt då att makthavare som av hävd är betydligt lösare i köttet stämmer upp i klagokör med hänvisning till allsköns behjärtansvärda hål att fylla med resurser från den till synes outsinliga källan: Medborgarnas plånböcker (plånböckerna nu genom skatter eller i framtiden genom penningpolitik).

En av Sveriges sämst skötta kommuner är Sandviken. Igår på Studio Ett beklagade sig det socialdemokratiska kommunalrådet därifrån om att det blir så synd om barnen eftersom kommunen måste dra ner antalet lärare för att regeringen i sin ofattbara grymhet inte ger Sandviken extrapengar. Det är ju ändå kris.

Det är alltså i vårt avlånga land ingen kontroversiell åsikt att anse att staten, och därmed människor från andra kommuner, ska vara med och betala för just min kommuns underskott.

Kommuner som har skött sig bra, som prioriterat utveckling av kärnverksamheten och som hållit väl i pengarna, ska alltså straffas nu för att andra kommuner skött sig dåligt.

Vad skapar det för incitament för kommuner framöver? Sätt sprätt på pengarna så fort som möjligt, strunta i vettig näringslivspolitik och välfärdsgrejerna. Köp slalombackar och bygg monument istället.

Så väl illustreras det vansinniga i principen "till var och en efter behov, av var och en efter förmåga". Endast fantasin sätter gränserna för kommuners behov och kring förmågan att generera välstånd förekommer i princip ingen debatt.

---------------------

Vad man i sammanhanget måste känna till är att Sandvikens kommun har bland de högsta skatterna i landet. Istället för en politik som genom frihet skapar grogrund för ett förnybart näringsliv som växer underifrån, har man från politiskt håll ägnat sig åt att försöka detaljkontrollera företagandet och tycker säkert att man är jätteduktig på det.

Konsekvent - nästan patologiskt - har man ägnat sig åt kommunalt "entreprenörskap" på alla nivåer som med hjälp av skattemedel tränger undan marknader och konkurrerar ut vanliga företag.

Samtidigt odlar man sina "behov" med de grönaste av fingrar. För inte länge sedan lät man bygga ett äventyrsbad. En fantastisk anläggning där man kan åka vattenrutschkana och simma ut mitt i vintern. Jag har för mig att notan gick på närmare en halv miljard.

Just nu håller man på att färdigställa en ny arena på vilken man kan spela bandy. Inomhus! Delvis sponsorfinansierad, men till stor del betalt med kommunens pengar. Nu i kristider är det inte långsökt att tänka sig att någon sponsor vill dra sig ur och då kommer kommunen att behöva skjuta till ännu mer av deras redan hårt plågade kommuninnevånares pengar.

Trots det verkar det inte vara särskilt många Sandviksbor som ställer sig frågan om det kanske inte skulle kunna tänkas finnas ett bättre kommunpolitiskt alternativ?

Ledsen att behöva säga det, men Sandviksborna förtjänar sitt öde. De väljer politiker som ger blanka fan i äldrevården och skolorna. De väljer politiker som lovar dem äventyrsbad och bandyarenor.

Väl så. Men kom inte och gnäll sen.

Dinosaurien spelmonopolet

Annie Johansson skriver idag en newsmillartikel om att det svenska spelmonopolet bör skrotas.

Man kan inte annat än att hålla med.

Minska övervakningen med 25%

Inför förra valet hade Centerpartiet och Maud Olofsson en vision om 25% minskning av alla regler för företag. Det har väl kanske ännu inte nått ända fram, men det är en bra vision och gör att man alltid måste tveka innan man hittar på nya regler. Och det går i rätt riktning.

Oscar Fredriksson föreslår i dag på bloggen sin att ett liknande upplägg skulle kunna brukas för integritetsfrågorna. Minskad övervakning med 25% är postningens titel och jag är odelat FÖR!

På lång sikt hoppas jag att de klassiskt liberala värderingarna - och dess syn på människans roll kontra statens - kan vinna ännu mer mark än så, 25% är på inget sätt tillräckligt. Men det skulle kunna vara en bra början, eller åtminstone ett sätt att bryta en urspårad trend.

Telekompaketet och avstängning från Internet

Lena Ek bloggar idag om att hon stöder och avser att rösta ja till 138:an.

Lena Ek är såvitt jag förstår disputerad jurist, så talet om ev krock med den svenska grundlagen torde väl falla ganska platt...

Läs även Hultin och Magnus Andersson.

Journalistiken, bloggarna och trovärdigheten

För ett par år sedan hade jag ett uppdrag som delvis gick ut på att under ett par månaders tid dagligen analysera medialäget för några politikområden.

Det var något av en desillusionerande upplevelse. Det svenska medielandskapet omfattar många tidningar, men på det hela taget ganska lite innehåll. Det faktiskt som att det finns för många tidningar och för lite journalistik.

TT är helt centrala. Om de formulerar en nyhet, så ÄR det en nyhet i ett 70-tal dagstidningar runt om i landet. Samma vinkel, samma rubrik och oftast helt samma text, med någon liten komplettering.

Även om lysande undantag finns, så är den politiska journalistiken ofta både grund och ensidig.

(Uppdraget blev därför mycket enklare än vad jag hade hoppats på.)

Gårdagens uppvisning av Fredrick Federley - där han skriver en bloggpost på förmiddagen som tas upp av de stora dagstidningarna och TT och görs till en stor nyhet säger en hel del.

Dels naturligtvis om hur betydelsefull Fredrick Federley faktiskt är för debatten (oavsett om man gillar det han säger eller inte).

Dels om hur grund och enkel journalistiken ibland kan vara. Säg någonting som någon annan makthavare kan förväntas bli upprörd över, så har man ett potentiellt drama som varken TT eller DN kan låta bli att lyfta. De letar till och med upp det själva. I det aktuella fallet hade inga aktiva försök att sprida nyheten gjorts. Det hade bara bloggats.

Två metadebatter har uppstått kring Federleys tilltag.

Dels från survänstern med misstankar om att detta inte alls var frågan om att visa att DN hade fel, utan att Federley tvingades backa efter att blivit "tagen i örat". Den tesen vederläggs (mer eller mindre frivilligt) av HAX, som var informerad om det hela.

Dels om bloggares trovärdighet skadats av det.

När det gäller politiskt bloggande generellt, är trovärdighetsdiskussionen rent trams. Vad en bloggare gör och säger minskar knappast trovärdigheten för andra politiska bloggar till höger och vänster.

Möjligen bidrar det till att journalister och andra läser blogginlägg och andra texter på skärm och på papper med en sund skepsis och källkritiska glasögon, vilket på det hela taget är någonting bra.

När det gäller Federleys EGEN trovärdighet så är frågan en annan. Självklart känner de journalister han drog vid näsan sig blåsta och tvekar kanske inför nästa gång de vill skriva om något de läst om på Fredricks blogg.

Vissa gör gällande att bilden av Federley förändrats av upptåget, men jag tror ärligt talat att de flesta av dem som uttrycker misstro tillhör en av två grupper, de som anser att FRA-uppgörelsen var oförlåtlig och sålunda redan tidigare förlorat sin tilltro till nämnda riksdagsledamot, samt naturligtvis de som aldrig sympatiserat med samma ledamots politiska övertygelser.

Hur det än är med den saken måste ju ändå var och en - i sann liberal anda - vara fria att sätta sin egen trovärdighet på spel för något man tror på om man så önskar?

Eftersom jag är god vän med Fredrick Federley tolkar jag kanske sådant han hittar på med större välvilja än andra. Hursomhelst tycker jag att gårdagens manöver var ett synnerligen elegant sätt att vederlägga DN's tes om det politiska bloggandets påstådda meningslöshet.

Dessutom oerhört underhållande.

"Vilket skulle bevisas"

Fredrick Federley gör ett sjuhelvetes statement mot DN's "analys" om politikers bloggandes påstådda meningslöshet.

I förmiddags skrev han på bloggen om tankar kring taburettfördelningen och det tar inte mer än en timme så är innehållet i hans blogginlägg en nyhet i såväl DN och SvD.

Tydligen var också de båda utpekade ministrarnas pressavdelningar med på tåget, så någon allianskris blir det väl inte tala om. Men nog vore det väl bra med en centerpartistisk icke LAS-kramande arbetsmarknadsminister? ;-)

Företagskrångel och regeringsombildning

Staten är norm. Statens behov går före. Så är det i vårt avlånga land och det tar sig olika uttryck. Fick för en liten stund sedan ett brev från SCB i vilket det framgår att jag måste lägga tid på att fylla i en massa statistikuppgifter och jag i lag därtill är tvungen.

Undrar tro vad straffet är för att låta bli?

Svenska företagare har antagligen i dessa tider annat att tänka på än att serva en meningslös myndighet med kuriosainformation!

Vet inte vem som är ansvarig minister för företagarnas slavarbete för SCB, men om Fredrick Federley får som han föreslår idag på bloggen ökar chanserna för att det ska vara en centerpartist! TV4 skriver om det också.

Mer kapitalism!

Stefan Fölster och Johnny Munkhammar debatterar idag på Newsmill om en stor, men i dessa ofrihetliga tidevarv alltför väl dold, sanning.

Europa behöver mer kapitalism.

Vi behöver en ny blomstringsperiod, i vilken företagandet kan få flöda friare utan hämmande regler, handelshinder och skadligt höga och snedvridande skatter.

Vi behöver tillväxten. Vi behöver jobben.

HELGA! You may continue critizizing ze government for not spending ze tax payers money like drrrunken zailors...

Inte snällt, men hysteriskt roligt...

Hanna Wagenius fann att Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Thomas Östros hade vissa likheter med Humma Kavula från Liftarens Guide till Galaxen.

Det visade sig att släktskapet antagligen var större än så. Per Ankersjö såg likheterna mellan Östros und Herrr Flick!

Själv tycker jag likheten är påfallande med fulla sjömän, med enda skillnaden att sjömän faktiskt tjänar egna pengar. Socialdemokraterna vill sätta sprätt på DINA.

Korseld på SvD.se

SvD kör igång en mycket intressant webb-tv-satning: Korseld!

Sanna Rayman och Katrine Kielos kommer att grilla makthavare från både vänster och höger.

Thomas Östros är första lammet på spettet. Premiär imorgon.

Kan antagligen blir RIKTIGT bra! :-)

Frihetens fiender

Göran Rosenberg debatterar i dag i DN om protektionismens förmodade välsignelser.

Johan Norberg kommenterar det hela på sin blogg.

Som man kan läsa i Anders Edwardssons fantastiska bok, En annorlunda historia, är denna konflikt mellan socialliberaler och klassiska liberaler inget nytt.

Stimulanspaket? Vad sägs som att sänka skatterna med motsvarande belopp istället...

Är trött på den grunda och vänstervridna analysen av ekonomin. I morse kunde man på radion höra en massa människor som tillfrågades om hur tyckte att regeringen skulle disponera budgeten för att bäst mota krisen.

Alla, utan undantag, tyckte att regeringen ska "satsa sig" ur krisen och då företrädesvis genom stödåtgärder som skulle gynna just den tillfrågade.

(Nu verkar det i o f s vara så att en förkrossande majoritet föredrar regeringens verklighetsförankrade syn på ekonomin, jämfört med vänsterns galna spenderpopulism.)

Personligen tror jag att pengarna skulle kunna användas bättre.

Det råder ett fundamentalt perspektivfel i vårt avlånga land. Utgångspunkten är alltid staten. Aldrig människan. Det är samma perspektivfel som gör att en majoritet av det svenska folket anser att det är ok att bli övervakad av staten (genom t ex FRA). Staten är norm.

Detta yttrar sig på en mängd sätt. I budgetdebatten hör man ofta uttrycket "ofinansierade skattesänkningar" om att staten inte skulle har råd att låta människor behålla mer av det de tjänar.

Men faktum är att det faktiskt ÄR medborgarnas pengar från början.

Aldrig någonsin hör man i debatten en diskussion om "ofinansierade skattehöjningar". Har lagstiftaren reflekterat över om den som drabbas av skattehöjningar har råd med dem? Är de överhuvudtaget tillfrågade? De kanske hade tänkt använda sina pengar till något helt annat.

Vänsterpolitiken (och tyvärr faktiskt även till viss del den politik som regeringen driver nu) går ut på att suga in pengar genom skatter från friska företag och arbetande människor på någorlunda fria marknader, och dela ut dem till företag, människor och kommuner som alla anser både behöva och förtjäna dem mer än de som från början skapat dem.

Att ekonomin fungerar allra bäst när den är så fri som möjligt kan knappast vara föremål för någon längre debatt. Empirin talar så att säga för sig själv. Sveriges industriella utvecklingsperioder - då de företag drivits upp som fortfarande utgör ryggraden i vår ekonomi - ägde ALLTID rum när ekonomin var som friast. 1860-1880 och 1920-talet t ex.

Den som vill att denna Sveriges ekonomiska ryggrad ska bli starkare bör, istället för att ösa subsidier över verksamheter och marknader som inte bär sig, minska belastningen för de som faktiskt gör det.

Det känns nästan lite banalt att tala om skattesänkningar, men faktum är att det allra bästa "stimulanspaket" man kan tänka sig vore just att sänka skatterna.

Gärna generellt, men kanske specifikt riktat mot de marknader som vi behöver tillväxt i nu. Tjänstesektorn drabbas särskilt hårt av höga skatter på arbete och det i den sektorn många anser att den stora jobbtillväxten ska komma.

Mona Sahlins dåliga media är i högsta grad rättvis

Jag brydde mig aldrig om att kommentera nyheten om att mediebilden av Mona Sahlin och hennes ledarskap är mycket sämre än den för Fredrik Reinfeldt.

Men som man väl kunde föreställa sig "missförstås" nyheten av förtvivlade socialdemokrater, som verkar tro att den socialdemokratiska kollapsen beror på förslagna "borgarmedia" som illasinnat och ohederligt svärtar ner Mona Sahlin och hyllar statsministern.

Det är naturligtvis nonsens. Journalistkåren har en kraftig övervikt till vänster och det är sällan (eller kanske aldrig) man upplever att t ex ekot rapporterar ur en marknadsliberal vinkel.

Vänsterpolitiker granskas från vänster med frågor om fördelningspolitik och det är väl bra.

Problemet är att även högerpolitiker granskas ur ett vänsterperspektiv. När hörde du senast en centerpartist grillas om det höga skattelägets skadliga inverkan på ekonomin eller det orimliga i att genom progressiva skatter bestraffa utbildning?

För den som inte håller med räcker det egentligen att titta på det klassiska klippet från SVT Aktuellt, där Anna Hedenmo behandlar (s) och (m+c) pinsamt olika.

Förklaringen till att Mona Sahlin får dålig press är naturligvis väldigt enkel. Hon har helt enkelt varit riktigt jäkla dålig på att hantera den agenda som råder nu. Samtidigt har regeringen varit bra. Sådant återspeglas i debatten och i de fora den skildras.

Ta t ex detta klipp när näringsminister Maud Olofsson fullkomligt äger en mer än lovligt förvirrad oppositionsledare.

Jag tror faktiskt att vi just nu håller på att bevittna ett historiskt positionsskifte i svensk politik. Socialdemokraternas tidigare (och omotiverat) starka ställning är av allt att döma milt uttryckt hotad och jag har inga problem att förstå varför. Det märkliga är att det inte har skett tidigare.

Elbilen är en Fiat 500!

Det blir alltså Fiat 500 som byggs om för eldrift i Ale! En mycket trevlig liten bil som med eldriften blir ännu trevligare.

Läs mer i Ny Teknik.

Konservatism vs liberalism

Anders Edwardssons "En annorlunda historia" rekommenderas varmt till alla som är intresserade av att förstå varför den svenska politiken ser ut som den gör! (För liberaler är det faktiskt helt väsentlig läsning - och dessutom njutbar sådan.)

För första gången läser jag en beskrivning av de historiska skeenden som format vår politiska kultur ur ett perspektiv som INTE automatiskt glorifierar marxismen och dess påstådda välsignelser för arbetande människor.

En annan kunskap från den annorlunda historien är hur kampen för friheten faktiskt i första hand stod mellan liberalerna å den ena sidan och de konservativa/reaktionära å den andra.

Synen på människan och staten och förhållandet dem emellan var då, liksom nu, en kamp om idealen. De brittiskinfluerade upplysningsidealen om individens frihet och framåtblickande rationalitet mot de tyska nationalromatiska fantasierna om svunna tiders storhet och det egna folkets förmodade och kollektivt nedärvda hjältemod.

(Socialismen var egentligen bara en delmängd ur det tyska arvet och vänsterhegelianismen, men som genom sin revolutionära sprängkraft kom att prägla 1900-talets politik på ett ytterst påtagligt sätt.)

Såhär 20 år efter murens fall - och när till och med den tidigare så dominerande svenska socialdemokratin verkar gå mot någon slags kolaps - känns det följdriktigt att ställa tillbaka konflikten där den egentligen hör hemma.

Timbros frihetsvecka kommer också passande nog att omfatta en debatt mellan den konservative Roland Poirier-Martinsson och liberale Johan Norberg.

Debatten är om exakt en vecka, måndagen den 20:e kl 18, och idag är sista dagen att anmäla sig!

Här är mer info och länk till anmälningsformulär. Missa inte det! :-)

Scoop! Wanjas förstamajtal läckt!

Genom ett anonymt tips har faktiskt Wanja Lundby-Wedins tal kommit mig tillhanda och jag väljer att publicera det här på bloggen. Ett bra och framförallt modigt tal, måste man nog säga.

Hursomhelst, här är det:

---------------

Kamrater! (beroende på stämningsläge alt Kära Örebroare!)

Den senaste tidens turbulens kring bonusskandalerna har tagit hårt på mig. Det ska sägas. Jag är uppriktigt ledsen över att det blev som det blev och det har en ofrånkomlig konsekvens.

Vi måste lägga korten på bordet.

Fullständig transparens är det enda som kan återupprätta förtroendet för arbetarrörelsen, så därför tänker jag nu ta tillfället i akt och i detta tal berätta sanningen om fackföreningsrörelsens innersta väsen.

Det är faktiskt det enda rimliga att göra. Det är trots allt ni - medlemmarna - som betalar för allting. Som betalar min miljonlön, som betalar för scenen här som jag står på. För flaggor och banderoller och för fikat efteråt.

Vår idétradition kommer ifrån behovet att skydda de svaga och utsatta, bekämpa orättvisor och sträva efter ett samhälle där alla har samma chanser, oavsett klassbakgrund och ursprung.

Det är naturligtvis bullshit. Det fattar alla som kan tänka längre än vad jag kan kasta Göran Persson. (paus för ev skratt)

LO handlar om en sak: Makt. Makt över samhället och samhällsutvecklingen. Makt över arbetsplatsen och makt över dig.

Makten ska användas till att företräda våra intressen. Och med våra menar jag inte liksom "vi alla medlemmar och förtroendevalda", utan bara vi förtroendevalda och tjänstemän.

Vi väljer att köpa inflytande i ett parti, trots att vi vet att många av er där ute sympatiserar med andra partier. Faktum är ändå att det har varit en ganska framgångsrik strategi. Vi får i princip den politik vi vill ha från dem eftersom de är beroende av de stöd de får av oss (NU menar jag alltså oss, som i oss medlemmar och förtroendevalda - det är ju naturligtvis era medlemsavgifter som betalar för kalaset)

Tyvärr lyckades borgarna dribbla bort löntagarfonderna, annars hade vi vid det här laget faktiskt varit huvudägare av näringslivet. Inte ett lika stort näringsliv, naturligtvis. Privata investeringar uteblir ju när de kommer att utsättas för konfiskation, men vi hade kontrollerat precis varenda arbetsplats i Sverige! DET är makt det! (paus för applåder)

Men man ska inte hänga läpp. Vi tar över tids nog.

Med progressiva skatter och ett återinförande av förmögenhetsskatten hindrar vi vanligt folk - alltså ni, våra medlemmar - att skaffa sig osolidariska sparpengar som skulle kunna köpa osolidarisk frihet eller starta osolidariska företag. Tänk på de som inte har sparat, hur eländiga de skulle känna sig om du skulle lyckas spara ihop till något fint som du drömt om.

Beroende är viktigt. Känslan av vanmakt är vår politiska trolldryck. Människor måste hindras från att själva kunna påverka sina liv.

Vi måste tillsammans se till att trycka ned varandra och känna hur orättvist allting är och att det är höööögerns fel, trots att vi styrt landet i 76 år. (den är förslagen den där högern).

Du ska känna dig utlämnad. Du ska känna dig maktlös. Du ska lämna över ansvaret OCH befogenheterna över ditt liv till Staten och Facket och göra allt för att dessa två storheter ska vara ett och samma.

En ytterligare sanning måste sägas: Det finns faktiskt nästan ingenting som facket FAKTISKT kan hjälpa dig med. Egentligen. Vi säger att vi försvarar dina intressen. Tja, vi kan skicka ett ombud till arbetsdomstolen, men regler är ju regler. Du skulle lika gärna kunna anlita en advokat själv för ändamålet och du skulle antagligen gå plus på det.

A-kassan har egentligen ingenting med facket att göra. Det var liksom bara för att ge oss lite mer makt de lät oss ta hand om förvaltningen av dem, men tyvärr kan man ju faktiskt välja att bara vara med i en a-kassa och inte i själva facket.

Försäkringar och pensioner och sånt då? Efter den senaste tidens skandaler står det väl fullkomligt klart att vi inte är någe vidare på att hantera det där. Det finns en massa sköna aktörer på marknaden som gör exakt samma sak (fast utan att ge VD:n 100 millar).

Hemförsäkringarna är faktiskt - och nu känner jag mig extra ärlig - en riktig jämrans bluff. Eftersom LO är så in i bäng insyltad i Folksams risiga affärer fixar vi naturligtvis några hundratusen kunder på ett bräde genom att låta hemförsäkring "ingå" i fackavgiften, trots att det vore rejält mycket billigare för medlemmarna att köpa försäkringen själva. (Hahaha.. jag jävlar vilken scam det där är... )

Vi är naturligtvis tacksamma för ert stöd. Utan era sköna tusenlappar årligen skulle vi aldrig kunna göra allt vi vill. Och det gäller att HÄNGA I nu när det är tuffa tider.

Jag vet att jag har mycket att bevisa. Och jag är beredd att kavla upp ärmarna och jobba tillsammans med er, kära medlemmar och kamrater. Med gemensamma krafter ska vi ta oss ur detta och FRAMÅT och leda vänsterpartierna till valseger 2010! (paus för applåder)

För det är bara tillsammans vi kan göra det. Arbetsfördelningen är solklar. Har du en rumpa, så har jag ett kvastskaft. TACK!

(Applåder och ett jättefång röda rosor - även dessa naturligtvis betalda med medlemmarnas pengar)

Arbetet kan göra dig frisk

Dominika Peczynski skriver idag en oerhört intressant debattartikel i Aftonbladet i vilken hon berättar som sina erfarenheter från en djup depression. Och hur hon fann en relativt snabb väg ur den.

Svenskarna är medicinskt sett världens friskaste folk. Samtidigt är vi (eller åtminstone var vi fram tills nyligen) världens mest sjukskrivna folk.

Det har enligt min mening sitt ursprung i ett grundläggande kulturellt problem i vårt avlånga land - synen på arbete som någonting negativt.

Det finns politiska rörelser (även om de är stukade just nu) som motiverar sin existens med att det är "synd om arbetarna" och att det vore ännu värre om man inte betalade de där extra hundralapparna i fackavgift.

Istället för att vara en väg till självförverkligande, försörjning och - om man gör det bra - rikedomsskapande, har arbetet målats ut som ett nödvändigt ont. (På senare år tyvärr kanske till och med som ett onödigt ont.)

En polare som är läkare berättade att man för en tid sedan slutade sjukskriva för viss typ av ryggont och att då dessa ryggproblem i det närmaste försvann, från att ha varit ett stort hälsoproblem och en flödande källa till frånvaro från arbetet.

Givetvis fanns det väl en liten grupp simulanter som sökte för själva sjukskrivningens skull och som efter policyförändringen upphörde med det, men framförallt skedde minskningen eftersom det visade sig att rörelse och arbete faktiskt var bra för tillfrisknandet och att den typen av ryggproblem bara förvärrades av att folk låg stilla.

När det gäller depressioner är det naturligtvis också så att det finns dem som vantrivs på sina arbeten och att det är just det som gör dem deprimerade. För dem finns egentligen bara ett alternativ: Byt jobb!

Tyvärr missgynnas den som av ett eller annat skäl vill byta jobb av regelverket på arbetsmarknaden. För det första innebär reglerna hinder för rörlighet, vilket gör att färre jobb är i omlopp. Den som egentligen skulle vilja byta jobb tvekar eftersom den personen då hamnar "sist in" i en ny organisation.

Vad är det man vill dölja för medlemmarna?

Det känns knappt att det är värt att skriva om alla skandaler facket gör sig skyldig till, men här är ännu en på temat monumentalt hyckleri: SEKO, det fackförbund som med osedvanlig aggressivitet piskat ut sin agenda, använder yttrande- och tryckfriheten som dasspapper. Den egna rörelsen får INTE granskas. (Såg det via Ingerö)

Medlemmarna, som genom sina dryga medlemsavgifter, betalar för såväl tidningen som SEKO-topparnas miljonlöner, pensioner och fallskärmar, ska alltså inte i sin egen tidning få möjlighet att läsa opartisk redaktionellt framställd information att själva ta ställning till?

Att någon kan vilja vara medlem...

Häromdagen kunde man läsa att LO-ledningen ville styra över innehållet i Aftonbladet. Detta var alltså av allt att döma ingen unik företeelse. Det kanske är så att händelserna ska tolkas som ett uttryck för vilken självbild dessa människor har.

(Motståndet mot granskning är väl utan tvivel en signal på att en hel kennel ligger begravd någonstans bakom SEKO's klassklampsklyschor...)

Synen på människor som offer gör dem till sådana

Egentligen är inte integrationspolitiken något märkvärdigt. De problem som vi kan uppleva kring integrationen bygger egentligen på en felaktig politik inom en lång rad områden. Felaktigheter som drabbar hela samhället, men som blir särskilt tydliga (och allvarliga) för till landet nyinflyttade.

Det finns inga quick fix. Det finns däremot en lång rad strukturella problem som måste lösas. Det kommer att ta lång tid, men desto större anledning att sätta igång omedelbart.

Sanna Rayman var på det senaste stureplanscentermötet på vilket vi träffade Maciej Zaremba, och skriver om det i SvD. Hon tar också upp en mycket viktig bok i ämnet, Nima Sanandaji's Mellanförskapet.

Jobb. Vi behöver alla försörja oss. Vi måste ha pengar till mat och husrum. Vi behöver pengar för att kunna köpa oss en gnutta frihet. Vi behöver pengar för att ge våra barn det de behöver och ibland sådant de inte behöver, men som vi vill ge dem för att vi älskar dem och vill att de ska ha det bra.

I vårt land har vi skapat ett samhälleligt skyddnät som hindrar att vi slår i backen om vi misslyckas med manövrerna uppe i arbetstrapetsen. Det är bra att det finns ett sådant i fall att repen skulle visa sig vara gamla och ruttna, felkonstruerade eller att man helt enkelt hanterar dem på fel sätt. (Personligen litar jag dock hellre på egenhändigt ihopsparade säkerhetslinor, men det kanske är en smaksak.)

Systemet bygger på att man ska studsa upp igen och det har man god chans att göra om man har haft fotfäste på arbetsmarknaden och då hunnit skaffa sig kunskap och kontakter.

Systemet fungerar absolut inte när samhället - i ett uttryck för missriktad välvilja - bara baxar upp folk på skyddsnätet. Där ligger de allra flesta av dem kvar och är helt utlämnade till skyddsnätets administörers välvilja.

Man måste fundera på vad detta gör med människor.

Att låsa fast folk i ett tillstånd där de överlever utan egen ansträngning, men helt saknar makt över sitt liv, är enligt min mening en hänsynslös misshandel.

Att få pengar utan att förtjäna dem skapar ingen trygghet. Att inte kunna påverka sin inkomst genom att jobba hårdare och/eller smartare dödar framtidstro. Att inte kunna känna hopp om sina barns framtid är ännu värre.

--------------------

Update: Precis när jag postat inlägget ser jag via Centerbloggar att Emil Källström uppmärksammar en artikel om just LAS och de problem som lagen innebär för den som vill anställa.

El-ljus i industrimörkret

Den 14:e April presenteras en ny svensktillverkad elbil!

I Ale i Västra Götaland ska vagnarna tillverkas och enligt en artikel i Teknikens Värld rör det sig om ett samarbete med en stor europeisk biltillverkare. En befintlig modell konverteras till eldrift.

Verkligen en ljuspunkt när och där det behövs som mest!

Vilken tillverkare det är och vad det kommer att vara fråga om för modell är ännu okänt, men man kan väl räkna med att det är en liten, men lite lyxigare bil.

Även i SR som berättar att 50 personer anställs för ändamålet.

Låt LO-medlemmarna välja själva

Gårdagens Studio 1 handlade i sin första timme om den alltmer ansträngda relationen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar.

LO och därmed LO's medlemmar sponsrar Socialdemokraterna med flera hundra miljoner i varje valrörelse. Detta trots att en ganska stor del av LO-jobbarna vare sig röstar eller sympatiserar med sossarna. En del föredrar Vänsterpartiet (som ju faktiskt är mer stringenta i "klasskampen") och många har borgerliga sympatier och föredrar t ex Centerpartiet eller till och med Moderaterna som måste anses vara Socialdemokraternas huvudmotståndare. Dessa människor tvingas betala fackligt för att bli motarbetade politiskt.

LO-människorna som intervjuades om saken var alla (utom en) väldigt övertygade om nödvändigheten i facklig/politiska samverkan och att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet var det enda parti som skulle vara bra för arbetarna. Med den ena motiveringen grundare än den andra.

Dessa människor påstår på fullt allvar att man måste stödja SAP eftersom de är det enda som står för sådant som "mänskliga rättigheter" och "rättvisa" och "alla människors lika värde". Vadå? Tror dessa människor att detta stämmer? Att det bara är Socialdemokraterna som står för sådant?

Rent logiskt... Är det liksom SANNOLIKT att hälften av Sveriges befolkning INTE vill ha rättvisa. Att de inte tycker att mänskliga rättigheter är viktigt och att alla människor är lika värda?

Skulle det inte kunna vara så att något annat parti faktiskt skulle kunna ha en och annan idé som skulle vara bra för arbetarna?

Energipolitiken kanske?

Jobbskatteavdraget?

Argumentationen blir ju liksom absurd för den som någon gång varannan månad öppnar en dagstidning...

Ibland blir det lite fel.. och ändå liksom rätt ;-)

På temat för kul att låta bli att lägga upp:


GP's framsidag idag via Tjuvtittat.se

Privatisera AMS, höj kvaliteten i SFI och avskaffa LAS

Jag är så oerhört nöjd med vad Stureplanscentern har blivit. Verkligen superkul att kunna välkomna så olika människor med olika bakgrunder och olika ideologiska övertygelser. Att diskutera, jämföra erfarenheter, upptäcka oväntade likheter och skillnader i tankesätt.

Dynamiken kommer från att utmana varandras invanda tankar. Tankar som så lätt blir till dogmer när de bara diskuteras med sådana som tycker precis likadant. Det är väl antagligen då man hamnar i något slags ideologiskt metatillstånd där Organisationen blir viktigare än det innehåll som organisationen är till för att förvalta.

Igår hade vi stureplanscentermöte och kvällens gäst var Maciej Zaremba. Ett 60-tal åhörare hade kommit för att lyssna och diskutera och fick en lustfyllt berättad men framförallt ögonöppnande beskrivning av en rad egentligen helt onödiga integrationsproblem.

Ett par områden känns det ytterst angeläget att ta tag i omedelbart och med tanke på den namnkunniga publiken finns det väl vissa förutsättningar för att budskapets sprids in i potenta korridorer.

SFI-utbildningen. Nu händer det i o f s en hel del på det området (åtminstone i Stockholm), med privatisering och större flexibilitet, men kanske kraven på kvalitet och vidhängande uppföljning borde styras upp. Maciej Zaremba var dock kritisk till denna privatisering och ville återkommunalisera SFI-utbildningen. Jag håller inte med. En privat aktör är ALLTID effektivare än en kommunal dito och med rätt formulerade krav (och uppföljning) så blir det helt enkelt mer SFI för pengarna.

Arbetsförmedlingarna. Dessa fungerar fullkomligt uselt. Det visste vi ju kanske redan. För folk med invandrarbakgrund fungerar det dessutom ännu sämre. Det finns inga enkla svar, men helt klart är att kvaliteten MÅSTE öka!

En metod skulle kunna vara att även här utnyttja marknadsekonomins kraft. Ta hela arbetsförmedlingarnas budget och låt alla som vill idka arbetsförmedling få del av dessa pengar och att arbetsförmedlarna får betalt per förmedlat jobb. Kanske i två steg - hälften av ersättning när jobbet förmedlas och andra hälften om samma person har jobb efter ett år.

Jag vet. Löst formulerade fantasier, men någonting måste göras åt detta. Arbetsförmedlingarna fungerar inte och det är många på väg dit just nu.

LAS är naturligtvis också ett gigantiskt hinder för invandrare och för alla andra som inte haft en anställning länge i Sverige.

Alla rörlighetshinder i sig är kraftigt tillväxthämmande och det är väl nu vi behöver tillväxten som allra mest.

Detta är saker som regeringen måste ta tag i och det bästa är ju faktiskt att det inte ens kostar en massa pengar. AMS har redan sin budget och att avskaffa LAS kostar inte ett öre. Tvärtom kanske, eftersom det sannolikt kommer att leda till färre meningslösa processer i Arbetsdomstolen.

Wanja gräver en grop åt Mona Sahlin - som passande nog svarar med att gå under jorden

Det kan inte vara lätt att vara vare sig Wanja eller Mona idag. Wanja Lundby-Wedin står upp mitt i skitstormen från upprörda medlemmar. Frågan är hur länge man orkar sånt?

Wanjas val att stanna trots alla avgångskrav är möjligen modigt, men det är knappast klokt. Hon räknar väl med att stormen ska bedarra och hon har sin kristna tro att luta sig emot, men om hon efter några veckor av kanonader ändå faller till föga har hon inte bara misslyckats att rädda sitt eget skinn. Hon har också i hög grad grusat vaselinet för sin politiska kollega.

Mona Sahlin satte i princip allt på ett kort, när hon gick ut och kritiserade WLW. När nu Wanja inte väljer eller tvingas att lämna sin post kastas allt tillbaks i Monas knä.

Det fullkomligt monumentala väljarsympatiraset med 9% i lördags tillsammans med de uppenbara svårigheterna att få ihop en trovärdig politik inom en lång rad områden, samt naturligtvis de ytterligare svårigheterna som följer av ett osäkert regeringsunderlag måste sätta en nästan omänsklig press på partiordföranden.

Kanske inte så konstigt att hon gått under jorden. Det är nog inte många som skulle klara av att fortsätta under dessa förutsättningar.

Igår var Reinfeldt kungen - hatten av

Den politiska spelplanen har stuvats om. Gårdagens tv-kväll var inget annat den våtaste av drömmar för Alliansdiggare i allmänhet och Moderater i synnerhet.

Elände och misstroende för Socialdemokraterna och Mona Sahlin. Avgångskrav och allmänt dålig stämning kring det Socialdemokratiska Arbetarepartiets huvudmän, LO.

Efter denna skamsköljning - i samma nyhetssändning - solar sig Fredrik Reinfeldt i glansen av självaste Obama och blev av den samme komplimenterad för sitt ledarskap i klimatfrågan.

Efter aktuellt, i SVT Agenda, fick svenska folket se Reinfeldt när han är som allra bäst. Svar på tal, insatt och initierad, även i komplicerade miljömässiga och ekonomiska samband. Och han kunde till och med kosta på sig ett leende då och då. En statsminister med stort självförtroende. Som vet att hans ledarskap och den regering han leder är så ofantligt mycket bättre än alternativet. Som vet att fler än hälften än alla svenskar vet det.

Äntligen plockades vapnet mot Östros och kravmaskinerna fram: Sverige är ett litet och därmed synnerligen exportberoende land. Den statsbudgeten finns inte i VÄRLDEN som skulle kunna rädda de jobb som nu försvinner på grund av den internationella lågkonjunkturen.

Däremot skulle det betyda osäkerhet för den svenska budgetdisciplinen och därmed höja räntorna och sannolikt även skattetrycket. Ett par faktorer som ytterligare skulle försämra läget för det svenska företagandet.

Upp till kamp mot... eh.. allt som är dåligt...

Nu kanske Wanja Lundby-Wedin hinner avgå, men jag hoppas på att hon inte gör det.

För i så fall kanske jag för första gången i mitt liv tar mig bort till norra bantorget för att lyssna till LO-ordförandens första majtal.

Det ska bli oerhört intressant att höra vad hon har att säga. Lika intressant att se hur mycket åhörarna skruvar på sig under tiden.

Tydligen ska hela begivenheten avslutas med att man sjunger Internationalen. Bara det är ju värt ett besök.

Här är en länk till programmet (pdf).

Socialdemokraternas monumentala fiasko

Det känns som att Wanjaskandalen liksom var droppen som fick bägaren att rinna över. Mona Sahlin och socialdemokraterna har haft det motigt en längre tid. Samtidigt har regeringen enats kring en fantastiskt bra energipolitik, levererat ett bra klimatpaket och visat att man fungerar som regering även under svåra prövningar i tider av svår kris.

Gårdagens opinionsmätningar måste slagit ner som en bomb hos Socialdemokraterna. Man måste förutsett att kombinationen bristande trovärdighet för det tänkta regeringsunderlaget, frånvaro av någon vettig krispolitik och en massa fackskandaler skulle straffa sig, men att ett sjok av hela 9% av sympatisörerna skulle vända Mona Sahlin ryggen hade nog ingen kunna drömma om.

Stort grattis till hela Alliansen och i synnerhet Moderaterna som lyckats suga åt sig det mesta av de före detta (S)-sympatisörerna.

För vårt parti, Centerpartiet, är den ena undersökningens resultat oroande. Den andra undersökningen visar dock att vi stannar kvar på normala nivåer, 6,1%. Vilken siffra man ska sätta störst tilltro till är väl en smaksak. Men det får faktiskt vara hur det vill med den saken. Båda siffrorna är ändå en bra bit ifrån där vi vill vara, så hursomhelst ska ärmarna kavlas upp!

Maciej Zaremba gästar stureplanscentern

Mitt förhållade till DN Kultur är lite tudelat. Varje gång man läser något av vänsterextremisten Andreas Malm (ni vet, han som tycker att världen vore en bättre plats om Iran hade kärnvapen) vill man ju bara kräkas.

Samma tidning bjuder dock ibland på oerhört intressanta och tankeväckande essäer av t ex Maciej Zaremba.

För ungefär ett år sedan hälsade Maciej på oss på den centeravdelning jag är aktiv i, stureplanscentern. Och nu på tisdag är det dags igen.

På det vanliga stället, Restaurang Republik på Tulegatan 17, träffas vi vid halvsjutiden. (tisdag den 7:e alltså) för att höra mer om det som Maciej skriver om i sin artikelserie "I väntan på Sverige".

• Landet i nöd och lust
• Vem äger flaggan?
• Vilse i mångfalden
• Mät din snorre
• Svensk? Var god dröj!

Jag vill också passa på att påminna om alla är välkomna på stureplanscenterns möten, oavsett partimedlemskap och ideologisk övertygelse.

Maktgalen eller bara galen, helt enkelt?

I en artikeln i tidningen Expressen påstås att Wanja Lundy-Wedin och hennes sidekick Erland Olausson försökt påverka innehållet i Aftonbladet och att enskilda medarbetare som inte var tillräckligt LO-vänliga skulle få sparken!

Man kan inte tro att detta är sant, men Aftonbladets förra chefredaktör Anders Gerdin framhärdar och verkar ha minnesanteckningar från de datum då dessa möten ska ha ägt rum, vars innehåll han även informerat redaktionsledningen om.

Aftonbladet har redan en politisk chefredaktör som tillsätts direkt av LO och har som enda uppgift att försvara LO och LO's intressen.

Denna politiska chefredaktör heter Helle Klein och är på traditionellt LO-manér rejält avlönad och förmånligt berikad med miljonfallskärm och stora pensionsavsättningar.

Men denna enda politiska torped är alltså inte tillräckligt för att tillfredställa LO. Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson verkar tycka att sanningen liksom bara inte är tillräckligt jämlik och sålunda behöver fler knuffar i "rätt riktning", så att säga.

Wanja Lundby-Wedin låter dock hälsa genom sin pressekreterare att detta inte är hennes bild av vad hon upplever att hon sade på mötena.

(Signaler finns dock på att det var en knölig formulering i hennes outlook om vad som skulle avhandlas på dessa möten som gjorde att hon försökte kränka yttrande- och tryckfriheten och att hon därmed blivit grundlurad att göra det.)

Aprilskämtsbyte

Det kanske mest sofistikerade upplägget, rent processmässigt, på temat aprilskämt var onekligen Maria Ferms och Mattias $venssons bloggbyte.

I väl formulerade inlägg skämtade de loss ordentligt, även om jag tycker att Grön Ungdom verkligen BORDE ta in Johan Norberg som gästföreläsare om just äganderätt och miljö! Det vore väl ett naturligt nästa steg i förbundets utveckling... :-)

Kraftiga liberaliseringar behövs för att mota krisen

I förrgår presenterade Johan Norberg sin nya och högaktuella bok, En perfekt $torm, och hans anförande väckte en del tankar om att krisen antagligen är djupare än vad man tidigare kunde ana. Och att det beror på att regeringar världen över hanterar krisen på värsta tänkbara sätt som faktiskt fördjupar och förlänger krisen.

Igår talade Anders Edwardsson och Claes Arvidsson om sina respektive böcker på Liberala Gruppen, som båda handlade om bilden av sveriges politiska historia. Anders talade om de gigantiska liberala reformerna under 1800-talets senare hälft som skapade de "hundra år av tillväxt" som vi hade ända fram till den era som Claes beskriver i sin bok om Olof Palme.

Anders Borg presenterar idag en mycket dyster prognos över den svenska ekonomins utveckling den närmaste tiden och varnar för massarbetslöshet.

Liksom oppositionen skulle jag vilja se några rejäla tag av regeringen nu för att möta krisen på ett klokt sätt. Där slutar nog dock likheterna.

Johan August Gripenstedt var finansminister mellan 1856 och 1866 och åstadkom under den tiden de stora förändringar av svensk handels- och näringspolitik som gjorde oss till ett av världens rikaste folk.

Anders Edwardsson berättade igår att Sverige, tack vare att vi hade varit den friaste ekonomin i Europa, vände krisen 1929 på rekordtid. Redan hösten 1932 hade näringslivet återhämtat sig och började tuffa på för full kraft igen.

Det finns all anledning att försöka återinföra den Gripenstedtska andan.

Nu begränsas visserligen vår handelspolitik med övriga världen av EU, så Borg måste få med sig sina europeiska kollegor på liberaliseringståget. Man kan väl också kanske tänka sig att inleda frihetligheten med öppen tjänstehandel över europas gränser, som det ju faktiskt var tänkt.

Men det finns också naturligtvis nationell politik att genomföra. En näringslivsstruktur under förändringstryck måste givetvis beläggas med så få rörlighetshinder som möjligt. En så dum lag som LAS - som dessutom är moraliskt oförsvarbar - måste givetvis avlägsnas ögona böj. Företagen måste få möjlighet att toppa lagen för att hänga med i den internationella konkurrensen.

Ett proportionellt skattesystem - som inte bestraffar utbildning och flit - är inte bara mest rättvist, utan också mest effektivt för ekonomins funktionssätt. De 40 miljarder det skulle kosta att avskaffa statsskatten kommer att förränta sig gång på gång på gång på gång i ökad tillväxt.