Frihet är i högsta grad en fråga om ekonomi

På plats i Visby för almedalsvecka. Allt är sig likt, inklusive känslan av att det hela i år är större än någonsin. Ser fram emot många intressanta samtal med människor med vilka man delar politikintresset, men som man kanske inte talar med så ofta i andra sammanhang.

Kom dock till Gotland redan igår. På agendan stod ett intensivt dygn med några kloka killar och tjejer i och runt Centerpartiet. Förutom att vi hade mycket trevligt kom vi också fram till några intressanta slutsatser om hur vi kan fortsätta att dra politiken längre i frihetlig riktning.

Det finns mycket att göra. Den svenska opinionen är tudelad. Å ena sidan finns en väldig kraft i den rörelse som kräver frihet från statlig kontroll, styrning och övervakning. Det är väldigt tillfredställande att se att dessa frågor börjar bli viktigare för allt fler.

Å andra sidan verkar den ekonomiska friheten, åtminstone för somliga, vara frikopplad från samma diskussion, vilket fortfarande i nådens år 2009 skapar politiskt utrymme för regleringar, protektionism och ett skattetryck som gör att människor tvingas leva i delad ekonomi med staten.

Men som sagt... Det är en stor frihetlig sten i rullning, och det är i alla lägen bättre än motsatsen.

-----------------

Jag vill också passa på att berömma stället vi var på, Fårösunds fästning. Mycket trevligt ställe, god mat och fantastisk personal. Rekommenderas varmt! :-)

Det vänstervridna medielandskapets topografi

Har ju tidigare uppmärksammat små exempel på när public servicejournalistikens vänstervurm blottas i ett par inlägg.

Polarn Anders W bloggar om ytterligare ett sådant. En kompis till honom, aktiv inom kommunpolitiken, var upprörd över nyheten på text-tv som förkunnade att regeringen försämrar möjligheten att få illbattingarna passade nattetid. Som dagis, fast nattis.

Anders kollar upp saken och det visar sig inte stämma. Det är vänsterpartiets Rosanna Dinamarca som i ett av sina många anfall mot regeringen påstår det, men det är helt enkelt inte sant.

Tvärtom faktiskt.

Ändå tar SVT's text-tv in det som om det vore en riktig nyhet.

All politik utgår från samhällskritik - din eller andras

Min gode vän och den allmänt sköna snubben Johan Ingerö skriver (som vanligt) jäkligt läsvärt på sin blogg. Inlägget handlar om Alliansens stora tillkortakommande: Bristen på politiska visioner.

(Att vara lite som sossarna fast bättre räknas inte som politisk vision.)

Med rädsla för indignerade utfall i stil med Hans Tillys idag tidigare omskrivna floskelbingo, vågar helt enkelt inte Reinfeldt, Borg och Littorin utmana det invanda politiska språket, i vilket nyliberal är den värsta svordomen.

Men rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor (och vice versa åt alla håll).

Priset för ett par procent av den bingolottospelande husvagnssemestrande generationen kan mycket väl vara Moderaternas (och kanske hela alliansens) trovärdighet i det som är viktigt för folk under 30.

Ärligt talat är det ju - av en mängd skäl - hellre dem man vill hångla upp, liksom?

Min partikompis Karl Malmqvist kommenterar det hela och jämför den politiska trianguleringen med nationalekonomins beskrivning av den långsiktiga Phillipskurvan och effekten av adaptiva förväntningar. Också i högsta grad läsvärt.

Malmqvist varnar för att väljarna anpassar sig och börjar förvänta sig trianguleringen och att den då kommer att sakna effekt. Detta äger antagligen lejonparten av sin riktighet.

Trovärdighet är all kommunikations hårdvaluta och en viktig väg till trovärdighet är konsekvens. Det går alltså inte att lägga om kursen hur många gånger som helst.

(En gång går dock bra. Särskilt om den omsvängningen skulle gälla FRA.)

När överraskningseffekten av att Moderaterna inte längre hatar facket lagt sig måste man helt enkelt hitta på något nytt.

Att gå tillbaks och ägna sig åt motiverad och välbehövlig fackkritik blir ett lappkast som riskerar att haka av fotbollsmorsorna som för första gången röstade på ett par snälla ögon då det begav sig. Ska man fortsätta ännu längre vänsterut, kan man ju fråga sig vad det är för mening med att hålla på överhuvudtaget.

Det är också förknippat med stora risker att själv inte formulera någon reformagenda. Någon typ av samhällskritik förväntas man ju ändå som politiker att ha. När du inte presenterar någon egen blir det ganska lätt för motståndaren att formulera den åt dig. Särskilt med tanke på att Socialdemokraterna betalar bra för direktkanaler till fackförbundens medlemmars öron.

Om kampanjen i europaparlamentsvalrörelsen var ett smakprov inför nästa års riksdagsvalrörelse har vi problem.

Politik utan innehåll är inte politik. Det är på sin höjd Socialdemokrati.

I Tillys värld står facket över lagen

Byggnads ordförande Hans Tilly tar i dag till orda, med anledning av Centrum för Rättvisas kungörande att man ämnar stämma Byggnads inför domstol för de övergrepp som begåtts mot en småföretagare i Linköping, Henrik Gustavsson.

Tilly gillar inte att detta ska prövas i domstol. Han vill helt enkelt ha ett carte blanche att fritt härja runt bland människor och företag. Den tiden är fan i mig över nu.

Byggnads gangsterfasoner rättsvidriga

Läser hos Muharrem Demirok om Byggnadsarbetareförbundets (lag)vidriga blockad mot en företagare, Henrik Gustavsson.

Efter ett års tapper kamp mot den fackliga övermakten förlorade Henrik Gustavsson till slut och hans lilla snickeri gick i konkurs.

Konflikten handlade om att facket försökte tvinga det lilla företaget att skriva på ett avtal som varken företagets ägare eller anställda ville ha.

Dessutom - som Fredrik Segerfeldt påpekar - skulle avtalet innebära att de anställda tvingas betala pengar till arbetarrörelsens valrörelse.

Enligt svensk lag och praxis ska alltså dessa satans gangsterfasoner vara lagliga. Enligt Europakonventionen är de inte det.

Detta är långt ifrån ovanligt. Liknande fall förekommer hela tiden och i hela landet. Ingen går helt enkelt säker.

Det som är lite ovanligt i Henrik Gustavssons fall är att Centrum för Rättvisa nu väljer att ta upp fallet och ämnar stämma Byggnads!

Läs Gunnar Strömmer och Clarence Crafoords SvD Brännpunkt om det hela.

LAS - ett växande hot mot småföretagens överlevnad

Jag vet inte vilken gång i ordningen det är, men i dagarna presenterades ännu en rapport som fastslår vilket problem de mindre företagen tycker att LAS är.

(LAS - ett växande hot mot småföretagens överlevnad, pdf)

LAS är ett strukturellt diskriminerande hinder för ungdomar och invandrare och skapar i många fall varaktigt utanförskap.

Lagen är ett hinder för företagen och hämmar rörligheten på arbetsmarknaden och bromsar sålunda välståndsutvecklingen.

Liksom SvD's ledarsida kan man förundras över arbetsmarknadsministerns narkoleptiska drag.


Läs även Merit Wagers Newsmillartikel i ämnet.

(S)R fortsätter med opinionsbildning

I morse på radion: Carolina Gynning förväntas försvara kapitalismen, eftersom hon gillar att shoppa. Hennes för tillfället utsedde kombattant klämmer till med vänsterklyschan att "det kapitalistiska systemet kräver att vi konsumerar 2% mer varje år" och att detta skulle vara något negativt.

De två procenten borde vara många fler!

Det handlar helt enkelt om att vi blir allt bättre på att göra allt det som behövs för att överleva. För en tid sedan kom vi i vår del av världen upp över överlevnadsnivån även på ett brett plan. Tack vare just marknadsekonomi eller kapitalism, om man så vill.

Tillväxten kommer ur att vi finner nya lösningar till gamla och nya problem. Att vi lär oss mer vartefter och gör processer effektivare, vilket lösgör resurser till annat. T ex utbildning, sjukvård, ytterligare tillväxtfrämjande infrastruktursatsningar, pradaväskor och bistånd.

Man försöker få det att framstå som att de där två procenten är meningslös och tom konsumtion av prylar som vi inte behöver, men det är en förenklad - för att inte säga förljugen - beskrivning.

Visst ser man på viss konsumtion som finare än annan. Att lägga resurstillväxten på att gå ner i arbetstid och ägna mer tid åt sina kids, att spara och investera och att skänka bort pengarna till välgörande ändamål anses ädlare än att köpa dyra kläder för dem, men valet måste faktiskt vara Carolina Gynnings, om det är hon som har tjänat pengarna.

Och faktum är att även denna enligt vissa 'meningslösa' konsumtion berikar ekonomin. Någon säljer dem och tjänar pengar på detta, någon har designat kläderna, en annan syr dem. Det finns ett garveri på en mellansvensk avfolkningsort som har börjat gå riktigt bra, eftersom de säljer skinn av superkvalitet till ett av de riktigt namnkunniga modehusen.

Kapitalism möjliggör tillväxt som gynnar hela världen. Under förutsättning att frihandel råder, gäller detta även länder som är fattiga idag. Det är fakta som Carolina Gynning kanske inte känner till och det kan man heller inte förvänta sig.

Hon gör inte anspråk på att vara vare sig ekonom eller filosof. Hon är programledare och modell och uppenbarligen ganska bra på det hon gör eftersom hon tjänar bra med stålar.

SR ställer upp henne mot en kvasiintellektuell vänstertomte som ska framstå som den kloka och eftertänksamma. Syftet är solklart: Att kommunicera att kapitalismen är något dåligt och att dess 'försvarare' är Carolina Gynning och hennes kompisar och att det enda argumenten mot marxism är att "det känns skönt att shoppa".

Public Service?

För SR är Socialdemokratin fortfarande norm

Man kan ju undra vad som driver redaktionen för Godmorgon Världen när de sätter ihop en panel för att recensera regeringens näringspolitik som har en sån uppenbar slagsida.

I deras värld är fortfarande det Socialdemokratiska Arbetarepartiet norm. Alla andra regeringar är tydligen historiska paranteser. I mitten - i den i Sverige så uppskattade konsensuspositionen - sätter man Katrin Kielos. Förvisso en trevlig, fräsch och klok Socialdemokrat.

Men hon representerar i SR's värld inte vänstern. För att vrida hela spelfältet i en enligt Godmorgon Världens redaktion bättre riktning, sätter man till vänster om henne en spritt språngande kommunist, Aron Etzler. En snubbe som alltså inte tror på marknadsekonomi, som inte gillar företag (och företagare) överhuvudtaget och som antagligen håller klasskampen för viktigare än demokratin. (Lite som att låta Ulf Ekman recensera en föreläsning i biologi.)

Till "höger" en skön liberal förvisso, men en person som inte egentligen har någonting med regeringens politik att göra (tyvärr). Det känns nästan som att de inte riktigt tar honom på allvar. Att hans medverkan är som ett komiskt och lite pittoreskt inslag för att liksom krydda anrättningen. (Medan liberalism faktiskt borde vara huvudingrediens.)

Det naturliga vore väl att ha med någon som åtminstone hjälpligt delar den av regeringen förda politiken, samt två personer som har angreppspunkter från varsitt håll?

Jag gillar Kielos, men i dessa sammanhang är hon för tunn. Hon påstår t ex att regeringen inte satsar något på fordonsutveckling, vilket är en ren felaktighet. För det första naturligtvis all tillämpad forskning ute på våra universitet och högskolor, men även energimyndigheten och andra myndigheters alla projekt.

Kolla t ex Ångströmlaboratoriet med ABB's gamla forskningschef Mats Leijon i spetsen, som ligger i yttersta framkant i världen när det gäller elteknik.

Problemet är inte bristen på statligt finansierad utveckling, utan bristen på ett växande näringsliv som förmår att föra ut resultaten från den utvecklingen på marknaden.

För att stimulera den krävs inga subsidier och politiskt styrda satsningar, utan fria tyglar, få hinder och låga skatter.

IKEApitalism när den är som bäst - P1 Sommar med Ingvar Kamprad idag

Om en knapp timme, ämnar jag sitta klistrad vid radion. En av vår tids riktigt stora sommarpratar. Ingvar Kamprad.

En av alla dessa entreprenörer som liksom bara spottat i nävarna och kört. I just Ingvar Kamprads fall på ett i det närmaste osannolikt framgångsrikt sätt.

Helt utan subsidier eller politisk inblandning sprider IKEA välstånd överallt man etablerar sig runt om i världen. Ett synnerligen gott exempel på kapitalismens triumf.

Möbelköparna hittar bättre och billigare inredning till sina hem, vilket frigör resurser till annat.

Många hundratusentals människor har sin försörjning tack vare IKEA's existens.

Det är redan nyheter ute om vad sommarpratet kommer att handla om.

Dels de fantastiska planerna på att öppna varuhus i Iran!

Dels också om IKEA's benhårda principfasthet mot korruption. I Ryssland har man haft stora problem som i mångt och mycket följer av att man kategoriskt vägrar att betala mutor till tjänstemän.

Förhoppningsvis kan den principfastheten smitta av sig, när IKEA visar att det faktiskt går att driva företag där ändå.

Centerpartiet bygger upp tryck i LAS-frågan

LAS-debatten tuffar på i sakta mak, men visst gör vi fart genom vattnet. Centerpartiet är det enda parti som driver på för en välbehövlig reform och man kan bli oerhört frustrerad över andra allianspartiers passivitet i frågan.

Men det handlar naturligtvis även här om demokratins ibland besvärliga, men rättvisa och nödvändiga villkor. Man måste helt enkelt kompromissa och ingen kan helt enkelt få igenom allt man vill utan att ha en stabil egen majoritet. (Och enligt de senaste meteorologiska rönen lär inte helvetet frysa till i år heller.)

Positivt är dock att det börjar byggas upp ett tryck i frågan. Man kan se hur LAS börjar diskuteras och ifrågasättas i andra partier. Till och med i självaste Socialdemokraterna.

Starkt och klokt av Centern, Maud Olofsson och alla andra som kämpar för reformer på området att rakryggat hålla linjen i indignationsstormen.

Sanningen har en tendens att segra till slut och LAS vilar på en förljugen verklighetsbeskrivning.

Samma mekanismer som rasism

Detta skulle kunnat vara en så bra dag för Centerpartiet.

Saabaffären är i hamn och i en privatägd sådan, mycket tack vare skicklighet, is i magen och ansvarsfullt hanterande av skattebetalarnas pengar från näringsminister Maud Olofsson.

Riksdagen röstade idag igenom första steget i en avreglering av järnvägstrafiken, efter en brottarinsats av infrastrukturminister Åsa Torstensson.

(Tyvärr verkar ingen på Centerpartiets kommunikationsavdelning finna någon anledning att sprida detta, vilket är synd... Folk borde få reda på hur mycket bra de centerpartistiska statsråden faktiskt gör.)

Allt detta överskuggas dock av Annika Qarlssons märkliga "analys", som förvärras av den halvkvävda "ursäkten" i vilken hon visar att hon verkligen inte förstår de principiella implikationerna av hennes... tja.. "analys".

Lika IDIOTISKT är det att klumpa ihop "unga män" och påstå att dessa bär ett kollektivt ansvar för våldtäkter, som det är att vilja hindra invandring med hänvisning till att invandrare begår brott.

Människor är individer och ska betraktas som sådana. INTE som representanter för grupper.

Brott begås av enskilda människor, ibland tillsammans med andra, men etnicitet, ålder, kön, hårfärg eller näsform ÄR inget relevant kluster vare sig för att betrakta som mer eller mindre brottsligt eller som bärande av en kollektiv skuld för vad andra individer tillhörande samma grupp tar sig för.

Jag skrev någon gång i anslutning till någon invandringsfientlig debatt om att människor med långt hår och skägg säkert är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Det gör inte mig mer eller mindre kriminell och inte heller har jag ansvar för vad andra långhåriga och skäggiga människor tar sig för.

Annika Qarlsson i galen tunna

Men vad i all fridens dar är detta?

Jag känner Annika Qarlsson som en synnerligen trevlig och klok person, som till och med hade den goda smaken att försöka lära undertecknad att dansa s. k. "bugg" i samband med stämmobanketten senast.

Idag skriver hon dock ett helt obegripligt inlägg på sin blogg som hon bara MÅSTE minst förklara och helst ta tillbaka.

Mona Sahlin hade givit bort 5 miljarder av dina pengar

Så verkar det då som att affären är klar och att Saab får nya ägare.

Såhär med facit i hand måste det väl kanske kännas en gnutta lättnad för även den aldrig så inbitet socialdemokratiska skattebetalaren att vi har en näringsminister som stod emot trycket att ösa miljarder av medborgarnas pengar in i GM's svarta hål, som oppositionen och Mona Sahlin inte bara ville, utan krävde och definitivt hade gjort om man suttit i regeringsställning.

Maud Olofsson visar att det inte bara är viktigt att hålla på principer, utan att det också lönar sig i längden. Hatten av för hennes rakryggade hållning i de vänsterpopulistiska vindar som letat sig in över andra länders bilindustrier.

Facket är positiva till affären och hur det än går i framtiden är situationen nu 100% bättre än tidigare, där Saab svävade i limbo under en ovillig och av kris och chapter 11-rekonstruktion handlingsförlamad ägare.

(Hur relationen mellan Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet och IF Metall mår i dagsläget kanske bäst skulle beskrivas av Lars Norén.)

-----------------

Det känns i sammanhanget lite som att sparka på den som ligger, men jag kan inte låta bli att påminna om youtube-sekvensen i vilken Mona gör slarvsylta av sig själv i radiodebatt med näringsminister Maud Olofsson om Saabkrisen.



Läs även Magnus Andersson.

Fler (S)-röster reses mot LAS

Allt fler socialdemokrater börjar nu glänta på dörren för en reformerad arbetsrätt.

Om vi hamnar i en situation där socialdemokraterna vill avskaffa LAS och Moderaterna vill ha eländet kvar hamnar alliansrelationen (åtminstone för min del) i en liten kris...

Hans Dahlgren (S) på Newsmill.

Annie Johansson, som jag läste om det hos.

IMF ger regeringen beröm för krispolitiken

Medan vänsterpartierna blåser på med det ena indignerade utfallet efter det andra om regeringens undfallenhet att ösa skattepengar över utvalda industriföretag, så håller regeringen huvudet kallt och gör jobbet.

Visst. Ungdomsarbetslösheten är oförsvarligt hög och arbetsmarknadsministerns i det närmaste patologiska förmåga att vägra förstå kopplingen till institutionella hinder i form av t ex LAS är allvarlig och djupt beklaglig.

Men när det gäller den ekonomiska politiken gör man faktiskt allt rätt, samtidigt som Mona Sahlin framstår som gravt olämplig att operera det tunga maskineri som statskassan utgör.

IMF ger också - föga förvånande - regeringen rätt och kritiserar implicit vänsterpartiernas budgetmässiga lättsinne.

Läs mer hos Karl Malmqvist och på IMF's webbplats.

Marknadshyror, för f*n

Märkligt nog finns det inte lägenheter att hyra för den som vill. Åtminstone inte i storstadsområdena. Bara i Stockholm står en sissådär 200 000 i kö.

Priserna är reglerade, vilket skapar en insider-outsidermodell, enligt vilken den som är på insidan skyddas mot konkurrens från den som är utanför. (Ungefär som på arbetsmarknaden...)

Det finns bara ett rättvist allokeringssystem: Marknadsekonomi.

Avreglera hyresmarknaden för sjutton. Hur kan det vara så svårt att förstå?

Koenigsegg och Saab

Många är olyckskorparna som kraxar om Koenigseggs lämplighet eller brist på densamma som ägare till Saab.

Visst kan man reflektera över de bristande möjligheterna till synergieffekter mellan de två mycket olika bilmärkena, men på papperet var ju faktiskt GM ur teknikdelningssynpunkt en perfekt partner, utan att någon magisk lönsamhetsutveckling uppstod.

Saab var ett litet nischmärke och som sådant hade man en plats på marknaden. Inte i alla hörn i världen, men visst sålde man bilar och gjorde vinst. (även om det var länge sedan nu)

GM försökte göra Saab till något man aldrig var och man ville sälja dem i volymer som marknaden aldrig hade efterfrågat.

Det är ju naturligtvis friskt satsat, men det räcker ju inte att bestämma att ett märke ska ha en viss position på marknaden... Man måste producera någonting som passar bra i den positionen.

Det är möjligen svårt för den nationalromantiskt lagda svensken att förstå, men Saab är faktiskt inte alls i nivå med BMW eller Mercedes. Inte ens Audi. Knappt ens Volkswagen, om du frågar genomsnittsamerikanen.

Däremot hade man ett arv av tekniskt smarta bilar, byggda med hög kvalitet. Vagnar som passade universitetslektorn i Massachusetts, bokförläggaren i Newcastle-upon-Tyne och tandläkaren i Schleswig-Holstein.

Visst är det även då fråga om någon slags prestige, men inte sådan prestige som kommer av att folk fattar att man är rik, utan snarare sådan som kommer att folk fattar att man är smart.

Sådant höjer värdet lika mycket som (och kanske mer än) att försöka få bilen att kännas lyxig och försöka konkurrera om börmäklaren i New Yorks och koola snubben i Kaliforniens gunst.

Märken som man borde titta lite extra på som förebilder är Citroën, som har sin trogna skara entusiaster och som - faktiskt - utan att förlorat dem, lyckats tilltala en stor grupp "vanliga" bilköpare. Ett annat märke att snegla på är Subaru, som har haft sin speciella position och många som börjat med märket släpper det inte. Vad Saab ska börja odla för unikitet är väl inte helt solklart, men några saker finns att kultivera, så som exempelvis flygarvet.

Sådant tror jag att Christian von Koenigsegg och Bård Eker har affärssinne nog att ta fasta på.

Kritik mot LAS även från (S)

Det har varit mycket kritik mot Socialdemokraterna på senaste tiden här på bloggen. Det är därför angeläget att uppmärksamma bra saker de gör, och vad kloka Socialdemokrater säger.

Ett exempel är Johan Lundberg som på sin s-blogg rakryggat lyfter problemen för främst ungdomar med det rådande regelverket på arbetsmarknaden.

När till och med kloka Socialdemokrater har modet och den intellektuella integritet som krävs att se verkligheten som den är, borde väl för h*****e även vår regering kunna göra det?

-------------------

SR om Svenskt Näringslivs rapport i ämnet.

Vad står egentligen S:et för i SR?

Efter ett par dagar utomlands är det nästan alltid med samma känsla man betraktar svenska Public Servicemedia.

Jag är en trogen radiolyssnare och mycket av det som sänds är riktigt bra. Jag lyssnar på P1 Morgon varje vardag, Godmorgon Världen på söndagarna, ofta Studio Ett, Kaliber, filosofiska rummet och många fler godbitar.

Det finns dock nästan alltid en vänstervinkel i det som sänds ut genom SR's försorg. Det känns fånigt att säga det och man känner sig lite som en kverulant, men det blir bara så tydligt när man kommer tillbaka till det efter en aldrig så liten tids bortavaro.

I fredags:

Koenigsegg/Saab

På nyheterna. En "ekonomireporter" berättar att det finns en hemlig grupp riskkapitalister bakom Koenigsegg's storägare och fortsätter om att riskkapitalister vill investera och göra en exit. Med vinst. För att göra en sådan vinstrik exit måste Saab - enligt ekonomijournalisten - gå med vinst. (detta är för det första en sanning med stark modifikation, men det behöver vi kanske inte fördjupa oss i nu).

SEN så kommer det som är så jävla vanligt. En värdering som subtilt letar sig in och opinionsbildar. Journalisten "avslöjar" att en genväg till vinst är att minska personalen. Sedan är reportaget slut. Vadå genväg?

Så här är det: Vinsten är lika med intäkterna minus kostnaderna! Detta gäller i alla företag, i alla branscher, i alla ekonomier och hela universum, oavsett om ägaren heter Koenigsegg eller 4:e AP-fonden.

Saab kostar i dagsläget mer pengar än vad de drar in och det är inte långsiktigt hållbart. Personalkostaderna är en av de kostnader man självklart måste titta på.

Antagligen tycker journalisten i fråga att planekonomi är smartare och låter sina egna värderingar lysa igenom (säkerligen ofrivilligt - de flesta journalister VILL naturligvis rapportera korrekt), precis som när media kallar försäljning av statliga bolag för "utförsäljning", vilket är ett värderande och i sammanhanget felaktigt uttryck.

Hade någon på redaktionen inte varit socialist, kunde denne ha berättat att det kanske blir bättre om man istället säger "en väg till vinst är att minska kostnaderna".


Obama vs den dumma dumma marknadsliberalismen

Vidare får man höra ett reportage från Amerika där en byggjobbare på ett kasino intervjuas om vad han tycker om Obamas bail outpolitik. Han tycker inte att den är så bra och belägger kanske inte sin åsikt rent ekvilibristiskt, men ändå mer relevant än vad de flesta "röster från gatan" levererar i exempelvis SVT Rapport.

Inslagets kommentarer är rent hånfulla, med andemeningen "hur man man sitta där och hävda marknadsekonomi när självaste Obama försöker rädda sin intellektuellt menlösa kontinent med lite gammaldags hederlig europeisk socialism.

Killen framställs mellan raderna som en av de miljarders och åter miljarders okultiverade hillbillys som den svenska av skattemedel försörjda tyckareliten gärna vill tro att USA består av.


Spanarna och mer amerikaraljans

Jag vet egentligen inte varför jag lyssnar på det där programmet längre. Jag blir bara förbannad.

Det levereras inte längre några relevanta spaningar. Nu var det lyckligtvis ett bra tag sedan jag lyssnade senast, men då spekulerade de i vad de konstiga och antagligen farliga nymodigheterna Smilies och Guitar Hero kunde leda till. I båda fallen var man emot och kontentan var att det nog var klokast att idka massiv bakåtsträvan, även om denna bakåtsträvan i Jessica Gerdins synapser antagligen tolkas som en strävan om inte framåt, så i alla fall i riktning mot hennes egna allsmäktiga moralmonopol.

I fredags handlade det om böcker och huuuuu så hemskt! Akademibokhandeln anser sig inte kunna saluföra produkter som ingen vill köpa... Ojojoj..

Det är ju synd att Spanarna antagligen inte har särskilt mycket till övers för vare sig internet eller folk som tolkar den kulturella och kommersiella utveckling som den nya tekniken för med sig. Då hade någon av dem kanske läst boken Long Tail, vilken redan efter halva första sidan vederlägger Gerdins puckade tes.

Det hela fortsätter med lite klubbförinbördesbeundranmys, genom lite raljerande av det dumma USA och Kaliforniens guvernör Arnold Schwartzenegger, som verkar tycka att interaktiva media kan ge skolbarnen bättre kvalitet på läromedlen, till en lägre kostnad.

Guvernörens ovilja att ohämmat höja skatterna till den nivå som skulle göra Gerdin nöjd (och Kalifornien fattigt) lyfts fram som exempel på USA's bottenlösa uselhet som nation, det slutgiltiga beviset för att marknadesekonomi är jättedumt och allt det som var förut utan undantag är mycket bättre än det som kommer imorgon.

Nytändning i C

Fredrick Federley bloggar om att det verkar vara någon typ av nytändning på gång i Centerpartiet.

Jag kan bara bekräfta känslan.

Efter mitt (något kritiska) inlägg där jag stilla undrar om någon tänker ta något slags ansvar för den massiva målavvikelsen, har jag fått en del mail och meddelanden från Centerpartister som håller med.

Det finns helt enkelt ett starkt engagemang runt om Centerrörelsen som vill driva på reformagendan och som definitivt inte är nöjda med halvhjärtade valrörelser efter vilka man hamnar precis på gränsen för att få delta i politikens verklighet.

EU-positiva blev valvinnare och vice versa

Personkryssen räknas för fullt och det är oerhört spännande. Lena Ek verkar vara i en klass för sig och det är väl inte så konstigt en riksberömd personlighet med många politiska troféer i bagaget.

Abir bör ha flest kryss i storstadsregionerna och är också de som blir färdigräknade sist, så än är det för tidigt att sluta följa räkningen på valmyndighetens webbplats.

Man kan dra ett par intressanta slutsatser av valresultatet:

Integritet på nätet och på andra ställen är viktigt för många och Piratpartiet hade störst trovärdighet som bevarare av denna integritet.

Ålder och erfarenhet var också en något otippad valvinnare. Marit Paulsen och Alf Svensson kickade rumpa. Ordentligt... Jeeeez....

Hela Folkpartiets kampanj gick ut på att att berätta att de var mest EU-vänliga och när detta stämde överens med deras starkaste företrädares retorik (Marit Paulsens) skapades kritisk massa som bar hela vägen rakt in i väljarnas hjärtan.

Miljöpartiets framgångar förklaras åtminstone delvis av att de givit upp sitt märkliga EU-motstånd. Det har tidigare varit ett problem för dem - och en tacksam angreppspunkt för deras motståndare - att man ju måste arbeta tillsammans med flera länder för att lösa globala problem.

På motsvarande sätt fick de mest EU-kritiska partierna, Vänsterpartiet och Junilistan, duktigt med stryk.

Vem bär ansvaret för Centerpartiets misslyckande?

Jag hade den stora förmånen att få jobba som konsult för Centerpartiet i valrörelsen 2006. Vårt företag hade hand om interaktiv kommunikation och gjorde främst valwebben. Det blev ett lyckat projekt. Vi konsulter lyfte oss, samtidigt som beställarorganisationen fungerade mycket väl.

Det enskilt viktigaste exemplet på hur det fungerade väl var att det var så lätt att få besked. I en valrörelse handlar det om att stå på tårna och vara beredd att hantera alla svängningar som debatten kan ta.

Vi hade två mycket proffsiga kontaktpersoner, en för kommunikativt ansvar och en för politiskt. En av dem, eller båda, kunde och vågade omedelbart fatta beslut om huruvida våra mer eller mindre galna inspel skulle köras.

(Båda förkroppsligade för övrigt något som jag i mångt och mycket har kommit att förknippa med Centerrörelsen: Starka och skickliga kvinnliga ledare - hårda som flinta.)

Jag tror inte de konsulter som anlitats för europaparlementsvalrörelsen har haft samma tur.

Kampanjen är i det närmaste löjligt spretig. Det finns säkert en innantill läst skolboksplan för sammanhållen kommunikation och någon sitter säkert just nu och skakar på huvudet och ondgör sig varför inte Centerrörelsen lyckades lyssna på detta. Som om det skulle räcka med att ha rätt för att få rätt.

De olika personvalskampanjerna har varierat i kvalitet, men många av dem har drivits med en fantastisk entusiasm. Tyvärr helt utan något som helst slags relevant stöd från partiet. (Tvärtom, faktiskt, om man frågar vissa)

Reklamfilmen var bra. Riktigt bra. Snyggt utförd och en stringent politisk idé. Men den står oerhört ensam. Man känner inte igen särskild mycket från den i annan kommunikation.

Den nya webben är - förlåt mig - en total katastrof. Stora ytor används till meningslösa "koola" åkningar, som inte blir så jäkla koola när de hackar... (till valwebben -06 använde vi en leverantör för hosting av rörlig bild som mätte bandbredden och anpassade den rörliga bildens storlek efter aktuella förhållanden. Det var ett krav för att få ha med rörlig bild då. Ett rimligt och klokt krav, som man nu verkar kastat över ända.)

Texterna på webbplatsen är löjligt grunda och innehåller mängder av irriterande småfel. Uppenbart skrivna av någon som inte förstår politik på ett djupare plan. Det finns en massa blinda länkar och funktionsmässigt är den mycket sämre än den gamla publika webbplatsen. Bland annat fick jag klagomål från en som har försökt gå med i partiet, men inte lyckats hitta rätt på webbplatsen med en rimlig ansträngning.

Nu har man rekryterat en person som jag vet är mycket duglig när det gäller interaktiva medier, så förhoppningsvis kan det bli ordning på detta, men han kommer att vara mycket ensam i en organisation full av tappade sugar och svarta energihål.


------------------

Det handlar om ansvar.

I min värld jobbar man en hel del med mål. Man sätter upp ibland aggressiva, men rimliga mål som man jobbar efter. Arbetet att uppfylla målen är helt strukturerat efter de kvaliteter och kvantiteter som målen anger.

Uppfylls inte målen så krävs en rigorös analys för att ta reda på vad som gick snett. Vi måste helt enkelt veta vad vi ska göra bättre nästa gång och vi måste veta att vår organisation är skickad att uppfylla de mål vi önskar sätta upp. Ibland är den inte det. Då måste de svaga punkterna bytas ut. I synnerhet om dessa är en del i byggets bärande konstruktion.

Utan att kunna göra den analysen utifrån, tyder verkligen allt på att det finns en del i Centerpartiets organisation som inte riktigt bär. Frågan man måste ställa sig är om det duger att lappa och laga, förstärka med någon plywoodskiva och måla på med lite ny färg, eller om någon balk eller regel bör bytas ut.

Jag hoppas verkligen att man har integriteten och modet att fatta sådana beslut, även om den där balken eller regeln är en god gammal vän sen cuf-tiden.

Annars kommer vi nog tyvärr göra sådana här valresultat ända tills bygget inte längre står för sig själv.


---------------

Läs även Gunilla Hjelm, Fredrick Federley, Jonny Lundin, Magnus Persson och Annie Johansson.

Gläds också åt att Centerpartiet trots allt går bra i Stockholm.

Lååång väntan på personkryssen

Det är något som inte stämmer med Centerpartiets valmaskineri. Resultatet är långt ifrån målet och det finns mycket att ha synpunkter på när det gäller kampanjen. Enskilda insatser är dock inget annat än fantastiska. Själv har jag fått ha den stora äran att se Abirs kampanj inifrån, med allt vad det har inneburit av professionalism, kunskap och arbetsförmåga.

Alla inblandade har gjort ett jättejobb, men jag är särskilt imponerad av Joakim Bogdanoff, Henrik Sjöholm och Stina Bengtsson som på väldigt olika sätt har gjort Abirs kampanj till en av de bästa jag har sett. Respekt.

Nu är det ett par dagars lång väntan på räkningen av personkryssen. Ska Abir lyckas kryssa sig förbi Lena Ek? Det kanske är för mycket att hoppas på, men inte alls omöjligt.

Jag är också lite imponerad av Håkan Larsson och även om jag inte delar hans åsikter om europapolitiken är han och gruppen kring honom värd all respekt för den seriositet med vilken man kampanjar.

Sedan är det en hel del som inte fungerat som det borde. Men det kommer jag att skriva mer om i ett senare inlägg.

En odyssé i Ulvskogs hjärna

Bemanningsföretag är hallickar. De tjänar pengar på att människor jobbar. Hemskt hemskt.

Arbetsförmedlingen, som verkade så oskyldig och nästan bra (förutom det faktum att de inte förmedlar särskilt många jobb), borde dömas för koppleri. De förmedlar arbetskraft, såväl svenskfödd som lettisk, hemska tanke.

--------------------

För alla normalt funtade människor är Marita Ulskogs liknelse mellan rörlighet för tjänster och trafficking bara konstig.

Men kanske är det inte så märkligt att Marita Ulvskog uttalar sig så? I den fackföreningskramande socialdemokratens värld är arbete något dåligt. I bästa fall något nödvändigt ont och i sämre fall inte ens nödvändigt. Bidragssamhället är tydligen målet, även om det blir svårt att få kalkylen att gå ihop.

Det kanske är relevant för dem att påstå det. Det får fler att känna sig beroende av facket och av generella bidrag från den snälla staten.

Men arbete kan vara något oerhört lustfyllt. Det är kul att sätta tänderna i nya utmaningar, utveckla sina kunskaper och färdigheter och känna att man verkligen gör ett bra jobb.

För att inte tala om hur kul det är att tjäna pengar! Något man gör när man arbetar. Gör man det bra så tjänar man mer. Gör man det bättre än någon annan så tjänar man skitmycket!

Denna lustfylldhet är Marita Ulvskogs största fiende. Hennes politik blir bara relevant när arbetande människor jämställs med offer för fruktansvärd kriminalitet.

Nä, en röst på Piratpartiet är inte en röst på Attac

Låt mig inledningsvis säga att jag gillar (en hel del av) det som Piratpartiet gör. De har en viktig opinionsbildande och utbildande roll att spela i det politiska samtalet och gör det med bravur. Engagemanget är äkta och deras kampanjnärvaro känns ärligt talat jäkligt uppfriskande.

Jag tror dock att de och många av deras sympatisörer vida överskattar möjligheterna för dem att faktiskt kunna påverka någonting i Europapolitiken, men det lär de väl upptäcka själva så småningom. Det mesta - för att inte säga allt - av politiken avgörs knappast i en debatt i parlamentet. När en fråga kommer dit är den i praktiken redan förhandlad och avgjord.

Om det kan man tycka vad man vill, men så är det.

För att kunna delta i den europapolitiska processen krävs kontakter, kunskap och stor social förmåga. Kontakterna är oftast skapade sedan länge tillbaka i de stora partigruppernas ungdomsorganisationer. För de som kommer in nya i politiken krävs ofta lite draghjälp genom någon partikompis som känner rätt människor. Kunskapen går inte att läsa sig till, utan måste ofta förvärvas genom egna erfarenheter och, ettan på listan möjligen undantagen, verkar Piratpartiet dra till sig en hel del kufar som jag inte tror kommer att känna sig bekväma i statsmannaminglen.

För mig är frihetsfrågorna större än den (förvisso oerhört viktiga) delmängd som PP koncentrerar sig kring. Jordbrukspolitiken (och ett avvecklande av densamma), utrikespolitiken, skatterna och frihandeln är alla oerhört viktiga delar av europapolitiken som jag inte vill släppa.

Visst kanske man skulle kunna prioritera en för ögonblicket akut frihetsfråga, som t ex Henrik Alexandersson verkar resonera, men för min egen del tror jag att Piratpartiets möjligheter att faktiskt kunna åstadkomma någonting även för den enda fråga man brinner för är ytterst begränsade.

Även om PP kommer in i en bra partigrupp (bara det är tveksamt), så bör man kanske ställa sig frågan om varför någon liberal, miljöpartist eller vad det nu skulle bli, självmant skulle vilja släppa ifrån sig initiativet i aktuella frågor till ett konkurrerande parti? Något som skulle vara nödvändigt för att kunna bygga upp någon slags politisk lägesenergi för vem som helst som kommer ny. Den som inte tror på detta bör betrakta Junilistans framfart (eller brist på densamma) under innevarande mandatperiod.

Åter till rubriken för detta inlägg: Det tutas ut på bred front att tvåan på Piratpartiets lista stöder Attack och att därför en röst på Piratpartiet skulle vara att ge en röst åt Attack.

Det är det inte. Piratpartiet kommer enligt min mening att sakna tillräcklig politisk styrfart för att genomdriva någonting som helst i europaparlamentet, vare sig det rör sig om fildelning eller protektionism, handelshinder och socialism.

Kryssa hellre Åsa Westlund

Jag har varit på väg att skriva om Marita Ulvskogs vidriga vänsterpopulistiska retorik, men liksom havererat på halva vägen eftersom jag blir så upprörd.

Detta charmtroll drar sig inte för att kalla sund konkurrens över gränser för "trafficking"! (senast i morse på radion)

Alltså: Människor som av fri vilja söker sig till andra länder för att använda sina komparativa fördelar för att konkurrera om uppdrag, ska jämställas med unga kvinnor (företrädesvis) som kidnappas, hålls inlåsta och utsätts för fruktansvärda våldsbrott varje dag.

Detta är så absurt, så upprörande och äckligt så att man spyr. Jag kan inte för mitt liv begripa hur någon kan tro på Ulvskogs beskrivningar av hårt arbetande män och kvinnor som utnyttjar sin nyvunna rättighet att konkurrera på en öppen och fri marknad inom EU, som traffickingoffer och "sociala turister", eller som "stjäl jobben från svenskarna".

Nu tror jag i o f s inte att Ulvskog är rasist, men väl protektionist. När det gäller tjänstehandel är skillnaden hårfin och argumentationen är densamma.

Jag känner många vettiga socialdemokrater och jag VILL verkligen inte tro att de stöder en så uppenbart förljugen verklighetsbeskrivning.

Själv tänker jag rösta högerliberalt (som vanligt). Denna gång får Abir Al-Sahlani mitt kryss.

Jag förväntar mig inte att mina vänsterpolare ska byta åsikt och än mindre block, men SNÄLLA kryssa för sjutton någon annan än Marita Ulvskog.

Åsa Westlund, t ex, som verkar betydligt klokare, hederligare och en miljard gånger mer sympatisk.

Meglena Kuneva for president

Jag hade ärligt talat ingen aning om vem hon är, men tydligen är hon toppen. Meglena Kuneva är idag kommissionär ansvarig för konsumentfrågor och var tidigare Bulgariens Europaminister och anses drivit medlemskapsförhandlingarna mycket skickligt.

Abir Al-Sahlani och Annie Johansson förespråkar henne som kommissionens nästa ordförande, på SvD Brännpunkt idag.

De båda debattörerna vill ha en kvinna som ordförande. Personligen tycker jag att kvalifikationer och lämplighet är viktigare än kön, men visst finns det ett viktigt symbolvärde i att någon annan än en medelålders man från kol-och-stålländerna kan ha den europeiska unionens högsta ämbete.

Horace Engdahl i spelskandal?

I en oerhört intressant artikel på Newsmill väcks till synes välbelagda misstankar om otillbörligheter i samband med förra årets utdelande av Nobelpriset i litteratur.

Det verkar som att insiderinformation spridits som ledde till att stora insatser lades på le Clezio precis innan offentliggörandet.

Ladbrokes är ju ett proffsigt och seriöst företag och stoppade naturligtvis spelet när det blev tydligt att det var något som inte stämde.

Horace Engdahl, som hastigt och lustigt avgick som ständig sekreterare, verkar ha en del explaining to do, som det heter på ren svenska.

(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite kul... ;-) )

Tunga kryss till kuppande kandidat

Expressen plockar upp Abirs "kupp" från SVT's morgonprogram.

KG Bergström är lite kritisk och tycker att det där var olämpligt.

Något man också bör reflektera över i sammanhanget är lämpligheten i att ett språk som sägs vara Sveriges tredje största inte talas på SVT i tillräcklig utsträckning för att någon ska kunna upptäcka ett dylikt bus? (En arbetsplats med hissnande 2300 anställda...)

----------------

Ser också att min gode vän Anders W Johnsson sällar sig till en lång rad tunga och välmeriterade centerpartister och outar sig om Abirkryssare och tipsar om en bra artikel i Fokus om Abir Al-Sahlani.

Livstid för upprepade våldsbrott

Polarn Johan Ingerö skriver idag på Expressens Sidan 4 om återfallsförbrytare och vårt samhälles assymetriska sympatier för dem i relation till deras offer.

Vissa människor KAN helt enkelt inte leva i samma frihet som alla andra, utan att ständigt falla tillbaka i kränkningar av andra människor friheter.

Det är synd, trist, tragiskt och man önskar att det vore annorlunda. Men det är det inte.

Orsakerna till dessa människors kriminalitet kan vara många och de har säkert själva utsats för brott, kanske av närstående i sin uppväxt. Men det spelar faktiskt ingen roll för deras offer.

De som gång på gång bevisar att de inte kan vistas ute i friheten utan att ägna sig åt våldskriminalitet bör sitta inne.

Jag struntar ärligt talat i om längre straff fungerar avskräckande eller inte, men när man sitter inne rånar man inte banker, knivskär folk eller kör ihjäl folk rattfull.

Jag har inget emot att man verkligen försöker "rehabilitera" folk och de kan gärna få både en, två och tre chanser att visa att de kan leva enligt lagen.

Men tålamodet måste ha en gräns.

Bra satir vitaliserar demokratin

Jag har ju tidigare bloggat om den fantastiska "kristdemokratiska" bloggen, "Sanningen måste fram".

Den har ju bjudit på några goda skratt, men är också ett exempel på ett oerhört viktigt inslag i det politiska samtalet: Satiren. Med god satir dras saker till sin spets och överdrivs - och blir därför potentiellt absurt och därför roligt.

Samtidigt blir det också en tidig varningssignal för hur en politisk tendens kan utvecklas i förlängningen. Politik som inte tål den typ av granskning som bra satir kan erbjuda är helt enkelt inte särskilt bra politik.

(Se t ex Le Canard Enchaîne, som har vitaliserat den franska demokratin sedan 1915 - inte sällan från vänster förvisso, men bra ändå.)

Det är naturligtvis inte roligt att sitta på andra änden av dylika lustifikationer och satirens schackmatt är väl när föremålet för satiren lackar ur och börjar kräva dementier, ursäkter och censur.

Och lackar ur gör tyvärr Göran Hägglund, som kallar det hela "smutskastning".

Kanske borde han istället fundera på hur det kan komma sig att alla galenskaper som skrivs på bloggen faktiskt så lätt kan tolkas som kristdemokratiska.

التصويت لعبير

:-)

Politikerbloggen, Abir, Federley, Johan Pettersson och Anders Dahlberg.

Jag har raggat minst tre personkryss till Håkan Larsson

Hela Centerpartiet är på tårna i kampanjandet och den som kanske sliter hårdast är Abir Al-Sahlani. En på fler än ett sätt viktig förnyare med möjligheter att nå för Centerpartiet helt nya väljare.

Det verkar inte Olofjohanssoncenterpartisterna gilla och det behöver de ju inte göra. Jag upplever att det i allra högsta grad finns takhöjd för en livfull diskussion i Centerrörelsen om det ideologiska innehållet och jag diskuterar gärna i sak om kampanjernas både former och innehåll.

Politikerbloggen skriver om att Bassem i Malmö facebookar om att han fixat ett personkryss åt Abir, något som Sven Bergström inte verkar gilla. (Sven stöder Håkan Larsson.)

Jag stöder Abir och har berättat för många om hur viktig jag tycker att hon är i politiken i allmänhet och i Centerpartiet i synnerhet.

Men samtidigt har jag t ex i valstugan även berättat om Lena Ek för de som jag tror skulle kunna föredra henne, Marie Wickberg och naturligtvis även Håkan Larsson, som jag tror att jag har raggat en sissådär tre personkryss till.

Borde jag inte ha gjort det?

Skattekontosystem skulle hindra bedrägerier

En vän till en god vän har råkat ut för en riktig soppa. Väldigt oförtjänt och med potentiellt digra konsekvenser.

Vännens vän hade arbetat för ett företag som verkade helt seriöst. Under ungefär ett års tid hade han och hans kollegor arbetat och fått lön. Verksamheten gick bra och blev välkänt i sin bransch och populärt hos kunderna. Problemet är att företaget drevs av bedragare. De struntade helt sonika i att betala in källskatt. Alltså de anställdas löneskatter. (Antagligen struntade de också i att betala moms och andra skatter, men det vet jag ingenting om.)

De tidigare anställda försätts i en fruktansvärd situation, i vilken de plötsligt är skyldiga hundratusentals kronor i skatt. Det har man inte att lägga upp på ett bräde. Några av dem har säkert låneutrymme kvar på sina bostäder, men det är i alla lägen sjukt sura slantar att langa opp.

(Skatteverket är ju dessutom inget under av flexibilitet och skickar allt till kronofogden efter någon månad, vilket förutom den orättmätiga skulden skapar varaktiga problem för den det drabbar.)

Detta är ett av de stora problemen med källskattesystemet. Som anställd är man skyldig att betala skatt, men man har inte kontroll över inbetalningen. Det ska företagen göra och frågan är lite grand varför?

Egenföretagare har något som kallas skattekonto och samma system skulle mycket väl kunna omfatta alla som jobbar. I början av året gör man ett överslag om hur mycket man tror att man kommer att tjäna under året och betalar varje månad in sin skatt till skattekontot, precis som man betalar hyra och telefonräkningen och sådant.

Dessutom får man en helt annan koll på hur mycket skatt man verkligen betalar, när man får hela lönen inbetald till sitt konto och sedan skickar skatten själv.