När man rycker ut åsikter, uttalanden och enskild politik från en annan tid och klistrar in det i nutiden, blir det ofta smaskigt, ibland komiskt. Stundtals upprörande och i några fall rent hårresande.
Den svenska vänsterns uttalade stöd till vänsterdiktaturerna och deras bödlar är naturligtvis av det senare slaget, men måste förstås i ett bredare sammanhang.
På 70-talet rådde inte samma självklara syn som idag på demokrati och marknadsekonomi som det enda hållbara och moraliskt rimliga alternativet.
Knappast i något Svenskt riksdagsparti ifrågasattes den allmänna uppfattningen om att framtiden var mer eller mindre socialistisk. Frågan var mer i vilken grad staten och näringslivet skulle inkorporeras, än att det överhuvudtaget kanske inte borde ske.
(Mot bakgrund av detta kan man med viss stolthet betrakta dåtidens Centerpartis skarpa och orädda statskritik och anticentralistiska strävanden. Något som visade sig framgångsrikt inte bara moraliskt utan också politiskt då vi vann valet 1976.)
Tydligen hade större delarna av det svenska politiska spelfältet av makthavare och opinionsbildare ännu inte sett (eller velat se) det massiva resursslöseri som de socialistiska ekonomierna förde med sig. På det ekonomiska planet naturligtvis, men även på det ekologiska.
I haltande ekonomier krävs en dyrbar maktapparat för att trycka ner medborgarnas berättigade krav på annan politik. Något som gör de socialistiska ekonomierna ännu fattigare ekonomiskt och naturligvis mer auktoritära.
I detta kalla krig mellan två samhällssystem, i vilket den svenska kultureliten med stor övervikt stod längst ut till vänster, intog Sverige en hållning som idag faktiskt känns väldigt märklig.
Mellan väst, demokratiska länder med mänskliga rättigheter och marknadsekonomi, och öst, sovjetdiktaturer utan någon som helst respekt för mänskliga rättigheter och med ett uttalat mål att assimilera resten av världen, ställde sig Sverige
neutralt.
Idag känns ett val mellan dessa två naturligvis helt barockt. Jag tror faktiskt att 99% av alla väljare, inklusive vänsterpartiernas, tycker likadant.
I dagarna har det avslöjats att Sverige blev ombedda att stå värd för en rättegång mot den ökända bödeln och diktatorn Pol Pot. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh och justitieminister Laila Freivalds var av olika skäl inte särskilt sugna på detta.
Ett av skälen var naturligtvis att det i samband med en dylik rättegång skulle blottläggas en stor mängd mer eller mindre charmiga uttalanden från svenska vänsterpolitiker. Uttalanden till stöd för nämnda mördare.
Det är i vår tid faktiskt svårt att förstå ledande socialdemokrater som Birgitta Dahl, som i sin iver att hitta empiriska belägg för sina teoretiska idéer om socialismens förträfflighet, hyllade Pol Pot och avfärdade uppgifter om de
obeskrivliga grymheter som pågick som USA-imperialistisk propaganda.
Den svenska kulturvänsterns hållning i frågan symboliseras kanske bäst av PO Enquist's rent makabra hyllning av massmordet i Expressen den 15 maj 1975:
"- I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus.
Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess finna stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp.
Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet.
I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg."Istället för att älta detta tänker åtminstone jag ägna resten av dagen till att glädjas över att samhällsklimatet idag faktiskt är helt annorlunda.
Från att vara ett land med en intellektuell elit som inte bara blundat för och ursäktat, men faktiskt hejat på diktaturernas fruktansvärda övergrepp, så länge dessa begåtts för "den goda saken", dvs införandet av någon slags variant på en marxistisk samhällsmodell, är debattklimatet i Sverige idag faktiskt sådant att det inte skulle gå för sig att som ledande socialdemokratisk företrädare hylla FARC eller Hamas.
Visst finns det tokfransar (som t ex Jan Myrdal) som då och då bubblar fram i media, men ingen tar dem egentligen på något större allvar. Det finns ingen (knappt ens i vpk) som på allvar tycker att en statlig konfiskering av näringslivet verkar som en särskilt god idé.
Man skulle idag inte kunna rulla tillbaka mediautvecklingen och förbjuda andra TV-kanaler än SVT's.
Näringspolitiskt vinner man vilken debatt som helst genom att nämna Stålverk -80.
Löntagarfonder? Folk skulle skratta.
Tiden har helt enkelt fällt sin dom över socialismen.
Etiketter: demokrati, socialdemokraterna, socialism
