Fransisco d'Holstein

Johan Stael von Hostein låter lusten att provocera överrösta förnuftet. För förnuft har ju karln emellanåt. Dock ej idag, då han försvarar Marianne Samuelssons konstitutionsvidriga och allmänt pundiga agerande och vidhängande resonemang kring dispens från strandskyddet.

Företagare - eller andra för den delen - ska inte ha privilegier. Däremot ska man få behålla huvuddelen av vad man själv lyckas skapa. Det är kamp viktig nog att driva i ett politiskt klimat där socialismen faktiskt bara kan vara ett riksdagsval bort.

Dagens debattartikel i Expressen för debatten om den enskilda människans rättigheter mot staten tillbaka flera år.

På något sätt känns det som att Johan von Holstein har gett upp hoppet för Sverige.

Såg på facebook att någon liknande honom vid en högerns svar på Jan Myrdal. Jag tycker att han i det närmaste (åtminstone idag) mest liknar Rand's Francisco d'Antonia som betraktar och applåderar förfallet. Som inte gör något för att hindra det, utan tvärtom bara knuffar på efter bästa förmåga.

En sten på väg att komma på rull?

Idag skriver LO's avtalssekreterare Per Bardh på SvD Brännpunkt om det horribla faktum att ungdomar effektivt och skoningslöst hålls utanför arbetsmarknaden.

Nu handlar artikeln i och för sig mest om att det inte aaaaalls kan vara så att facket har någon som helst skuld i allt detta, men en formulering är verkligen högintressant och väcker hopp.

"Att diskutera uppsägningsregler är förvisso intressant..."

Slutsatsen är naturligvis att det inte är LAS som är det stora problemet, men kanske för första gången erkänner man från LO att uppsägningregler faktiskt kan vara en faktor värd att diskutera.

(För första gången i modern tid, ska sägas. När LAS fördes på tal i början av 70-talet var fackföreningsrörelsen emot eftersom man ansåg att lagen stred mot 'den svenska modellen')

LO är i högsta grad en del av problemet och man behöver inte skrapa länge på den ytan för att se det.

Att de försöker hålla ett retoriskt initiativ kring ungdomsarbetslösheten, när man i akt och mening gör allt man kan för att motverka en effektiv arbetsmarknad på vilken alla (inkl ungdomar och invandrare) kan kan konkurrera rättvist, kan och bör betraktas med avsmak.

Jag väljer ändå att tolka dagens minimala - men superviktiga - öppning som något väldigt positivt.

Tällberg forums råd till universums härskare

Tällberg Forums styrelseordförande, Bo Ekman, tar idag till orda på SvD Brännpunkt och förklarar vad politikerna ejenkligen borde göra.

Med några intressanta tankar insprängda i det substanslösa svammel som tyvärr utgör merparten av artikeln, visar Bo Ekman precis vad problemet är i miljödebatten.

Precis som SNF, Greenpeace, miljöpartiet och en hel del av chablisvänstern vrålar Bo Ekman, likt en fyraåring som verkligen inte vill att bollibompa ska vara slut, om hur han tycker att världen och politiken egentligen borde se ut.

Nu avslutas visserligen artikeln med en fråga om alla dessa drömmar är politiskt möjliga att genomföra, men det hjälper inte. Tällberg Forum (och i synnerhet dess ordförande) borde faktiskt hålla en högre nivå och presentera en och annan pusselbit i hur genomförandet av någon av de önskedrömmar som presenteras i artikeln ska gå till.

Jag är så jävla utledd på koketterandet i miljödebatten.

Det är liksom någon slags moralisk skönhetstävling om vem som vill ha störst sänkningar hit och dit, utan att för ett ögonblick reflektera över konsekvenser för andra viktiga värden eller om det verkligen skulle lösa några problem.

Då blir miljödebatten inte riktigt på allvar. Det blir på sin höjd något som kan beskrivas som en intellektuell assessoir att glänsa med i sociala sammanhang.

Hur menar t ex Bo Ekman att en global koldioxidskatt ska implementeras? Hur ska det administreras? Hur ska sanktionssystemen fungera för att se till att det hela efterlevs?

Det är svårt att se framför sig hur de multilatera förhandligarna mellan 200 länder, om någonting som kommer att försämra de flestas ekonomi, skulle gestalta sig och hur lång tid det skulle ta. (jmf t ex Doha-förhandlingarna) Än mindre varför oljerika länder som inte riktigt är med på Al Goretåget, t ex Iran och Azerbadjan, skulle gå med på ett dylikt upplägg?

Hur tror Bo Ekman att världen styrs? Finns det månne en världsregering som kan tvinga på alla jordens länder Tällberg Forums förvisso ganska intressanta idéer? Det har jag i så fall missat.

Det är först när man kan föreslå politiskt, tekniskt och ekonomiskt genomförbara åtgärder som man kommer att komma någon vart. Tills dess blir att detta meningslösa pladder - som det Bo Ekman idag visar prov på - mer en del av problemet än av lösningen.

Fler och fler uppmärksammar LAS-problemen

En blogg som heter TV-journalisten skriver om de problem som LAS medför. Nu är jag inte säker på vad TV-journalisten i fråga vill med LAS, om han liksom jag tycker att lagen ska avvecklas med detsamma, eller om det är mindre justeringar som eftersträvas.

Inte desto mindre framgår att LAS är ett problem som leder till 11-månaders vikariat på arbetsmarknaden för TV-journalistik. SVT har till och med (enligt samma post) lagt ut all personalhantering på bemanningsföretag, vilket frikopplar dem från LAS-problematiken.

LAS skyddar de som redan har haft jobb länge och därmed har hunnit skaffa sig såväl kunskaper, kontakter och andra färdigheter (och a-kassa), från konkurrens av alla dem som hoppar från vikariat till vikariat och som aldrig fått fotfäste på arbetsmarkanden.

Kulturens vikt för välståndet

SvD har en sommarserie i näringslivsdelen om uppfinnare och innovatörer. Idag (i papperstidningen) talar man med Hasse Johansson som en gång i tiden satte sitt hus i pant för en idé som han trodde på.

En risktagning som ingen bank och knappast extern riskkapitalist hade gått med på. Men Hasse lyckades sälja sin nya och förbättrade teknik till Saab-Scania i början av 80-talet. Resten är som det heter historia. En historia som förklarar vad det är som genererar tillväxt och som skänker hela vårt samhälle välstånd.

Hasse säger många intressanta saker i artikeln, men en sak som fastnade var diskussionen om de tre vågor som varje innovation måste skölja. Ett rent idéstadium, ett experimentiellt genomförande och sist ett rationellt faciliterande av tekniken som gör den tillgänglig på marknaden.

Som exempel nämner Hasse månfärd. Jules Verne kastade fram helt nya idéer och utmanade de invanda sätten att tänka om hur och framförallt kanske vad. Hundra år senare drev rymdkapplöpningen medel till ett pionjärprojekt där man satte en människa på månen. Nästa våg är när månresor görs tillgängliga för hugade privatpersoner.

Detta väcker ett par tankar.

Kulturens betydelse. Fria tankar, obundna av tekniska och pekuniära begränsningar, får uttryck i konsten och kulturen. Utan den kan vi säkert uppfinna fantastiska saker, men vi kommer inte ha några mer intressanta idéer vad vi ska använda dem till.

Betydelsen av privatkapital. Hasse Johansson berömmer innovationsklimatet i den första och andra vågen, men mellan steg 1 och 2 krävs mer än teknisk innovationsförmåga. Nämligen ekonomisk. För att ta de nya och fantastiska idéerna till marknaden och till kommersiell succé, krävs kapitalism och kapitalister.

Jordmånen för framväxten av nya sådana är långt ifrån de bästa i vårt avlånga land. Det finns en norm där likhet i inkomst och förmögenhet anses eftersträvansvärt.

Det är möjligt att vårt kulturklimat är acceptabelt för att stimulera till nytänkande i den första av innovativitetens vågor och när det gäller pionjärprojekt finns det både vilja och medel att göra satsningar här och var. Detta har genom åren skett i stor skala i vårt avlånga land, främst genom försvarsindustrin.

Men förutsättningarna för ett bra innovatörsklimat i det tredje steget motarbetas, aktivt och med eftertryck, på bred front genom den statsfinansierade kulturövningen. Kommersialiseringen framställs som något dåligt och den naturliga och sunda drivkraften att skapa värde och tjäna pengar anses ofta omoralisk.

Något som måste ändras om vi önskar framtida tillväxt, jobb och välstånd i Sverige.

Centern vs myggen 1-0

En något sen uppföljning av den tidigare postningen om myggplågan och centerstatsrådens möjlighet att göra något åt det:

Andreas Carlgren levererar med bravur!

Regeringen beslutade i torsdags att tillåta Kemikalieinspektionen ge tillstånd för myggbekämpning med medlet Vectobac G i de mest utsatta delarna kring Gysinge och Österfärnebo.

Som Carlgren själv uttrycker saken: "Den stora mängden myggor innebär en direkt fara för människors hälsa. Det är en akut allmän angelägenhet att avvärja kläckningar av nya myggor."

Klok snubbe! :-)

Det är märkligt tyst från både Miljöpartiet och Svenska Naturskyddsföreningen. De som vanligtvis är så kritiska mot både regeringen och insektsbekämpning...

Miljölagstiftningen hindrar miljöutveckling

Ett av de stora problemen för såväl industriell som infrastrukturell utveckling i Sverige är våra galet komplicerade och onödigt långa miljöprövningsprocesser.

När Volvo ville bygga sin första koldioxidneutrala fabrik i Sverige lämnade man in ansökan om detta enligt miljöbalken. Ett år senare hade man fortfarande inte hört något, så då satte man igång samma process i Belgien. Det tog några månader, sedan hade man sitt tillstånd. I Belgien.

Efter att alla ändringar var gjorda, vindkraftverk installerade och hela den Belgiska anläggningen drevs av miljövänlig och klimatneutral energi, hade man i Sverige fortfarande inte ens fått något svar på sin ansökan om samma sak.

Miljöbalken hindrar Svenska företag från utveckling, vilket naturligvis är olyckligt av flera skäl. Det fånigaste är väl att det i hög grad hindrar miljöförbättringar. Svenska företag vill bli energieffektivare för att minska sina kostnader. De vill bli mer miljövänliga för att tilltala fler kunder. För att kunna göra detta måste de i dagsläget välja att investera i andra länder. Det har konsekvenser för svensk tillväxt och svenska jobb.

Idag skriver en mängd kommunpolitiker om att en snabbtågslinje bör sträckas efter E4:an. Väl så, det är väl bra. Men innan någon som helst sträckning kan komma ifråga måste man se över dagens regelverk som bland annat innebär att t ex Svenska Naturskyddsföreningen kan överklaga och ställa till med besvär som försenar och fördyrar projektet till oförutsebara (och orimliga) nivåer.

Se t ex på bygget av Botniabanan, där SNF's obstruktion kostar samhället miljarder och miljön tonvis av fortsatta utsläpp. Fortfarande efter ganska exakt 10 års byggande, vet man inte om vissa sträckor kanske måste rivas och marken återställas. Till enorma kostnader. Till stor belastning för miljön. Av tveksamma skäl och nyckfulla viljor.

Om man som artikelförfattarna under varför vi i Sverige saknar snabbtåg på det sätt som anses självklart längre ner i Europa måste man se de institutionella förutsättningarna.

Det måste finnas marknadslösningar där fler aktörer kan välja att investera i järnväg av inga andra skäl än att tjäna stålar.

Det måste finnas en rimlig, effektiv och rättssäker miljöprövningsprocess för att sådana investeringar ska kunna komma till stånd.

Vi tar det från början: Jo, marknadsekonomi...

Det kan inte vara lätt att vara kommunist. Den första i vad som måste varit en lång rad besvikelser var väl att det kapitalistiska systemets kollaps, som Karl Marx hade förutspådde, aldrig inträffade.

Man väntade och väntade, men i Ryssland orkade man till slut inte vänta längre och anpassade helt enkelt teorierna lite mer efter verkligheten och kom under Lenin på att väpnad revolution var vägen.

Stora delar av den svenska vänstern hyllade detta. Till och med till den milda grad att man kostade på sig regelbundna gratulationsbrev till diktatorerna för de länder som med och utan stridsvagnar assimilerats i den sovjetiska gemenskapen.

En jämförelse av välståndsutvecklingen mellan ömse sidor om järnridån borde kanske givit någon slags indikation på socialismens och kapitalismens respektive förmåga att utgöra ett långsiktigt ekonomiskt (och ekologiskt) hållbart samhällssystem.

En aldrig så ytlig okulär besiktning av synen på mänskliga rättigheter i socialistiska länder jämfört med kapitalistiska kanske hade väckt en och annan tanke. Ta t ex det faktum att människor inte tilläts flytta eller ens åka utomlands (och att det socialistiska landets soldater hade order att skjuta ihjäl de som försökte fly).

Eller bara det rent institutionella förhållande att medborgare i kapitalistiska länder faktiskt alltid kunde välja att gå över till ett socialistiskt system - om majoriteten nu av någon anledning skulle vilja det.

I Socialistiska länder fanns bara ett parti och ifrågasättande av Partiet var förknippat med drakoniska straff.

Med en remarkabel förmåga att bortse detta och mycket mer, har vi fortfarande i nådens år 2009, 20 år efter Berlinmurens fall, en signifikant grupp journalister och opinionsbildare (många i public servicemedia) som verkar gripa efter precis varenda halmstrå som kan tyda på att de visst hade rätt, då någon gång 1968. Att socialismen VISST var bra. Att Marx skulle få rätt till slut och att vägen till lyckoriket nu är stenlagd, bara vi ger upp våra förmätna strävanden efter individuell lycka.

Mats Qviberg vet vad han pratar om och bjuder på en 1A-kurs i varför marknadsekonomi fungerar och varför socialism inte gör det. Det skulle vara intressant att höra hur de som i krisens kölvatten från sina mediala piedestaler hävdat att finanskrisen är ett marxismens gudsbevis bemöter Qvibergs beskrivning av entreprenörskapets natur.

Det lär inte hända. Helt enkelt eftersom Qviberg har rätt. (Som fördjupningskurs för den som till äventyrs skulle vara intresserad, vill jag tipsa om Johan Norbergs bok om finanskrisens orsaker, En perfekt storm. Hyllad även vänsterifrån.)

I skrivande stund fanns 6 bloggkommentarer på artikeln. Alla mycket positiva utom en, som inte i ett ord ens försöker vederlägga tesen och försvara socialismen som idé, utan endast söker diskvalificera artikelförfattaren på grund av att denne själv är entreprenör. På ett ganska taffligt och osmakligt sätt dessutom. (Man kan ju undra om bloggaren i fråga inte heller tycker att författare ska få diskutera litteratur, t ex?)

Rekommenderar läsning av de båda Centerpartisterna Hanna (på Neo) och Andreas, samt naturligvis (som alltid) HAX.

Facket håller ungdomarna utanför arbetsmarknaden

Ekot rapporterar idag om den i Sverige unikt höga ungdomsarbetslösheten.

Svenskt näringslivs chefsekonom, Stefan Fölster, härleder de dystra siffrorna till främst två förutsättningar som råder på den svenska arbetsmarknaden: Höga ingångslöner och anställningsskyddet för fasta anställningar.

Vi riskerar att mer eller mindre permanent stänga ute hela generationer från arbetsmarknaden om inga förändringar sker. Nya Moderaterna gör allt vad de kan för att kramas med facken, men det är den arbetsmarknadspolitik som facken torgför som ÄR problemet!

LAS måste avskaffas. Ju förr desto bättre. Denna bisarra kvarleva från det rödsprängda 70-talet skapar orättvisor och hindrar tillväxt. Detta torde vara bevisat många gånger om.

De höga ingångslönerna är ett direkt resultat av det utbredda bruket av kollektivavtal. Där samma lön ska råda för alla, blir det svårt att ta in ett oprövat kort som kanske behöver en inlärningsperiod.

En sak att Socialdemokraterna faller till föga för detta mäktiga särintresse, men en annan att en borgerlig regering vågar sätta ned foten.

Myggplågan i centerhänder på torsdag

Igår kunde man höra en liten debatt mellan en representant för Naturvårdsverket och en kille från Nedre Dalvälvens Utvecklingsbolag på Studio Ett.

I enlighet med "försiktighetsprincipen" har inte Naturvårdsverket vilja tillåta bekämpning mot myggplågan i år, men igår kom så en öppning. Naturvårdsverket ändrar sig (efter massivt tryck, det lönar sig att debattera). Det hela avgörs av regeringen på torsdag i nästa vecka.

Detta är så typiskt. Storstadens "miljövänner" har en teoretisk syn på naturen och ekologin, men har med all rimlighet inte varit i Österfärnebotrakten under myggsäsong.

I Österfärnebo/Gysinge/Tärnssjötrakterna påbörjades bekämpning för några år sedan då myggplågan tvingade sommargäster och fastboende inomhus. Tamboskap stressades ihjäl och en cirkus som hade tänkt uppträda fick fly hals över huvud.

Det är också oklart hur det onaturliga myggbeståndet påverkar viltet.

Av lätt insedda skäl vill man fortsätta med den lyckosamma begränsningen av myggbeståndet.

Det bekämpningsmedel som används, BTI, är biologiskt, träffsäkert och mycket skonsamt. Det är helt enkelt en bakteriecocktail som faktiskt finns naturligt i Nedre Dalälvsområdet och som i mygglarvernas mag-/tarmsystem bryts ner till ett kristalint endotoxin.

Myggor och knott är känsliga för BTI, men inga andra insekter (eller djur och växter) påverkas.

Medlet bryts ner helt och hållet på 24 timmar.

Tyskland är väl inte känt som världens mest miljömedvetna land, men där har man använt BTI sedan 1978. Långtidseffekter borde alltså ha kunnat påvisas genom studier av de tyska förhållandena.

Kanada tar sitt miljöarbete på högsta allvar. Även där används BTI med såväl ansvar som framgång.

Detta är verkligen en centerfråga. Miljöministern är naturligt inblandad, liksom rimligtvis jordbruksministern. Faktum är att det hela har styrning även inom Näringsministerns område. Besöksnäringen drabbas. Hårt. Sedan myggexplosionen har bara Gysinge Wärdshus fått avbokningar värda 400 000:- (läser jag i pappersupplagan av Gefle Dagblad)

Nästa torsdag får Centerregeringen visa sig från sin allra bästa sida och rädda djur och människor från den ilskna Aedes sticticus! Det kommer enbärsdrika och mesmersbullâ som tack!

--------------------

Läs mer om BTI på mygg.se

Hatten av för Åsa Torstenssons avregleringar!

Aftonbladet ger idag (ofrivilligt) infrastrukturminister Åsa Torstensson en rejäl skopa beröm!

Det är fantastiskt att vi har en icke-socialistisk regering. Det satt långt inne och det krävdes en ordentligt inbrytning i traditionellt socialdemokratiska väljarlager för att regeringsskiftet skulle komma till stånd. Något som har krävt offer. Alternativet vore dock enomt mycket värre ur ett frihetligt perspektiv och i synnerhet nu i kristider vågar man väl inte riktigt tänka på hur det skulle ha varit med Mona Sahlin som statsminister.

Jag och många andrar kritiserar emellanåt regeringen för bristen på principer och politisk utväxling av sådana. Reformtakten känns mer än lovligt snigelaktig.

Men är det något av statsråden som lutar sin politik på frihetliga principer och genomför stora reformer i det tysta, så är det Åsa Torstensson.

De avregleringar som Aftonbladets socialdemokratiska ledare idag kritiserar är viktiga frihetsreformer. Bilbesiktningsmonopolet och järnvägstrafiken.

Av oklara skäl verkar AB tycka det det är ett "experiment" med marknadsekonomi. Det är snarare så att det gigantiska experimentet "socialism" provats både grundligt och väl med samma resultat. Katastrof.

I Sverige är staten norm. Avregleringar från statligt till privat bidrar till att förändra bilden av staten som norm och kan plana vägen för vidare och djupare reformer.

Heja Åsa Torstensson, helt enkelt! :-)

Den fria rörligheten är viktigare än Tillys privilegier

Idag skriver några facktoppar på SvD Brännpunkt och kräver sin vana trogen oinskränkt makt över den svenska arbetsmarknaden. Även över arbetstagare som inte inte är medlemmar och som aldrig bett om fackets "hjälp".

Det handlar om det fria rörligheten. En av europasamarbetets hörnstenar.

Med det fantastiska ordet "lönedumpning" förväntas folket skrämmas upp och gå med på bland andra Byggnads protektionism. Man behöver väl knappast påminna om deras rasistiska påhopp mot Lettiska byggarbetare i Vaxholm, där man skanderade "Go Home" till människor som inte ville annat än att jobba och göra rätt för sig.

Visst skriver man i artikeln att det är "bra" att utlänningar kan komma hit och arbeta, men i samma andetag slår man undan grunden för dem att utnyttja sina komparativa fördelar.

I de länder som hamnade på fel sida om järnridån har de kommunistiska galenskaperna effektivt hindrat tillväxt och utveckling. Illa nog. Men nu när detta helvete är över, vill pösmunkarna i de gamla europas privilegieindustri stänga dem ute från att konkurrera med hjälp av en av de få fördelar historiens skeenden ändå lagt i deras händer: Lägre kostnadsökningar än i väst.

Även om det är en faslig fart på det gamla östs ekonomier - med ett förhoppningsvis kort avbrott för finanskrisens verkningar - är det fortfarande mycket billigare att leva i Slovenien än i Frankrike, Österrike än i Ungern och i Estland än i Finland.

Det gör att dessa människor kan erbjuda sin arbetskraft till ett lägre pris än sina konkurrenter som hade turen att hamna på andra sidan muren.

Omfattande strukturomvandlingar från planekonomiernas ineffektiva resursallokering har varit, och är alltjämt, nödvändiga. Under dessa omvandlingsprocesser uppstår under- och överskott i vissa sektorer.

Att yrkesskickliga människor utan vettig avsättning för sina skickligheter på hemmaplan söker andra marknader är naturligt och har skett i alla tider.

En nackdel för någon som vill konkurrera i andra länder är naturligtvis språket. En annan är en potentiell brist på insikter i lokala seder och bruk.

En gigantisk fördel är att de kan erbjuda sina tjänster billigare än den inhemska konkurrensen.

Denna konkurrensfördel vill Hans Tilly och hans kollegor beröva dem. Samtidigt vill man beröva alla potentiella kunder möjligheten att anlita våra bröder och systrar från det nya europa och därmed lösgöra resurser till annat.

Den fria rörligheten skulle alltså innebära tillväxtmöjligheter både för den fria arbetskraftens hemländer och för de länder de väljer att verka i. Detta vill den svenska fackföreningsrörelsen hindra.

Man undrar ju vad en människa har för självbild, när man på allvar verkar anse att den egna makten och de egna priviligerierna kan och bör ställas framför möjligheterna till en fantastisk kulturell, mänsklig och ekonomisk utveckling för miljontals europeer?

Med ett indignerat språkbruk försöker Tilly och gänget gråta krokodiltårar över "lönedumpning" och allsköns elände som man anser drabba mänskligheten om facket förlorar någon smula av sin totala makt över arbetsmarknaden.

Det får egentligen vara hur det vill med den saken. De nya medlemsländerna är i EU för att stanna. De har samma rättigheter som alla andra medborgare i EU-länder att konkurrera med precis vilka medel de vill.

Den fria rörligheten är som sagt viktigare än några svenska fackpampars privilegier.

Matlandet Sverige har stor potential

Jag gillar såväl Eskil Erlandsson som god mat och dryck. Jordbruksministerns satsning på "Sverige som matland" är ett mycket lovvärt initiativ. Enligt min mening kanske det bästa som kommit från en jordbruksminister sedan Karl-Erik Olsson (även han Centerpartist, naturligtvis) avskaffade den svenska jordbrukspolitiken 91-94.

Det finns enligt min mening en gigantisk potential. För det första har vi en massa intressanta råvaror. I viss mån finns också starka traditioner. Tyvärr finns också en mängd hinder som måste analyseras och avlägsnas.

Vi har en kultur och en politisk tradition som inte direkt gynnat gastronomins utveckling i vårt avlånga land. Högskattesamhället gör restaurangmat som kräver hantverksskicklighet och kunskap relativt dyr.

Myndigheternas perspektiv på livsmedelshanteringen i Sverige har på inget sätt handlat om gastronomisk kvalitet. Det har faktiskt nästan till och med verkat som att synen på mat och dryck som något lustfyllt stått i kontrast mot Statens mål för undersåtarnas hälsa.

Bakterieskräck och folkhälsomoralism har drivit utvecklingen mot ett institutionellt ramverk som aktivt motverkar entreprenörskap som har har med mat och dryck att göra.

Detta måste ändras i grunden för att Matlandet ska bli verklighet.

Vänstern och bilden av Olof Palme

Man kan tycka att det svenska folkets glorifierande av Olof Palme är en smula märklig. Visst är det begripligt att det fruktansvärda mordet lade en våt filt över den skarpaste kritiken mot honom. Man vill inte tala illa om någon som mötte ett så grymt och orättvist öde.

Inrikespolitiskt var Olof Palme en katastrof. Han tog en relativt väl fungerande socialdemokrati och vaskade fram de allra sämsta - och mest socialistiska - delarna.

Tondöv inför den sunda centraliserings- och statskritik som ekade starkt bland de röda stugorna körde han ett socialdemokratiskt parti som i 1968 års riksdagsval under Tage Erlander erhöll över hälften av väljarnas röster, i botten och till förlorad regeringsmakt 1976.

I samband med oljekrisen 1973 drog Palme igång ett gigantiskt Keynesianskt experiment som kortfattat gick ut på att stimulera efterfrågan massivt genom kraftigt ökad statlig konsumtion. Den offentliga sektorn kom att växa med ungeför 200% bara över några år.

Detta ledde till ett ökat skattetryck. Från ungefär 39% när Palme tog över 1969 till över 50% då han förlorade valet 1976. (siffror från skattefakta.se)

Det ökade skattetrycket hämmade menligt framväxten av nya företag och bromsade strukturomvandlingen, samtidigt som de skenande kostnaderna i den offentliga ekonomin ledde fram till den kostnadskris som exploderade under slutet av 80-talet och som vi såg effekterna av under större delen av 90-talet.

Tyvärr ska sägas att de borgerliga regeringarna 1976 - 1982 inte lyckades enas kring någon vidare lyckad politik för att ställa detta till rätta, även om enskilda statsråd gjorde vad de kunde. (T ex Industriminister Nils G Åsling, som personligen tydligen var mycket kritisk till riktade sektorstöd för miljarder som i privata händer istället kunde ha utvecklat ett livskraftigt och förnyat näringsliv.)

Då har vi inte ens nämnt utrikespolitiken, i vilken Palme framställs som någon slags hjälte. Att detta är långt ifrån sanningen framgår vid läsning av någon av de stora världsledarnas memoarer. Det skulle förvåna mig om Olof Palme överhuvudtaget nämns i någon av dem.

Palmes utrikesengagemang hade bara inrikespolitiska motiv. En skrävlare och skränare som visste att expolatera svenskens bild av sig själva som tillhöra det moralens utvalda folk. Det i retorikundervisningen kända exemplet "där våldet triumferar" saknade naturligvis all realpolitisk betydelse, förutom möjligen att relationerna mellan Sverige och USA om möjligt blev sämre. Något som knappast kunde anses önskvärt om det sanna motivet var att försöka skapa fred.

(Talet är för övrigt en teknisk kopia av ett Churchilltal. En ledare som inte bara snackade, utan som också i högsta grad handlade och därmed kom att spela en historiskt enormt betydelsefull roll.)

Johan Ingerö skriver idag om västerns nostalgi kring då "Sverige var en röst i världen" och skärskådar vilken betydelse den rösten egentligen har haft. Faktum är att Sverige idag - som ordförandeland i EU - har större möjligheter än kanske någonsin tidigare att påverka den internationella politiken. Något som helt verkar gå pratkvarnarna i vänstern förbi.

Lagstifta om tydligare taxipriser

Taxipriserna i Sverige är en ständig källa till oreda och irritation. Vi som bor i en storstad lär oss fort att känna igen de seriösa bolagen och väljer dem. Turister, ovana och äldre blir dock ofta rejält lurade.

Problemet är att priserna är så svåra att jämföra. Prisangivelsen som finns i bilarna utgår från en typresa, men det finns i dagsläget ingenting att jämföra med.

Priset för den aktuella taxibilen bör framgå tydligt och i jämförelse med de 10 billigaste konkurrenterna.

Denna information ska vara tydlig och synas redan när man är på väg att embarkera.

Uppföljning, strängare straff för rena bedrägerier (att taxiföraren t ex vid ankomst till Arlanda vägrar gå med på det fasta priset, eller påstår att priset är per person) och bättre information vid Centralen, Arlanda och färjeterminaler.

Byggnads stäms för rättsvidrig blockad

För ett par veckor sedan bloggade jag om att det lilla Linköpingsföretaget HGS genom sitt ombud Centrum för Rättvisa kräver skadestånd av Byggnadsarbetareförbundet som genom en olaglig blockad tvingade snickeriet i konkurs.

Nu har Byggnads haft två veckor på sig att komma med något slags svar på kravet. Något man totalt nonchalerat, vilket leder till att en stämningsansökan nu lämnas in.

Hans Tilly och hans anhang anser sig stå över lagen. De tror att de kan göra vad som helst, likt något slags modernt frälse som fritt kan härja runt bland människor och företag.

Skadeståndskravet är löjligt lågt. Företagaren, Henrik Gustavsson, vill bli ersatt för sin ekonomiska skada vilket ju kan anses självklart. Förutom detta begär han 200 000:- i ideellt skadestånd.

Även om denna stämning är principiellt viktig, så straffar den faktiskt inte de skyldiga i någon större utsträckning. Det är Byggnads som förbund som stäms. Ett förbund som för vilket en miljon är felräkningspengar. Rättvist vore väl om straffrättligt ansvar kunde utkrävas personligt av dem som gjort sig skyldiga till övergreppet.

Vart tar miljarderna vägen?

Den frågan ställer sig SvD's läsare. Med all rätt. Försvarets kostnader är ibland mycket svåra att förstå.

Från att ha haft ett väl fungerande helikoptersystem i hkp 4 (Vertolmodellen, tillverkade av Boeing och Kawasaki) går det svenska försvaret tydligen nu mot en vardag utan tillgång till tunga helikoptrar.

Den maskin som var tänkt att ersätta hkp 4, hkp 14 är en sameuropeisk försvarsindustriprodukt med "eurocopter" i spetsen. Det hela andas gammaldags "industripolitik" av sitt allra sämsta slag där ett antal industriföretag med starka lobbyister gynnats.

Nu är utvecklingen av den nya helikoptern drabbad av stora problem, med förseningar som följd. Och det är väl egentligen ingen som är särskilt förvånad. Det brukar bli så i högteknologiska projekt som initieras och finansieras av politiker och som förvaltas av byråkrater.

Det verkar finnas en europeisk stolthet som är svår att svälja. Det är lite "kan själv" över det hela. Det är en trotsålder som kostar europeiska skattebetalare miljarder och åter miljarder i onödan och med en nedsatt försvarsförmåga som extra tillbehör.

Försvarsmaterielbeslut på rationella grunder

Affären SEP/Patria exemplifierar väl det dilemma statsmakten ställs inför när det gäller försvarsmaterielbeslut.

Å ena sidan finns ett försvarsbehov. Experterna på försvarsmakten litar mer på det finska systemet från Patria. De vet att vagnarna funkar som de ska och att de med avseende på kostnadseffektivitet är det bästa valet.

Sedan har vi en svensk (/brittisk) försvarsindustri som med hjälp av svenska skattepengar, närmare en miljard, utvecklat den säkerligen fantastiska SEP. En oprövad vagn som dessutom är bra mycket dyrare än sin finska motsvarighet att köpa in.

Enligt min mening har alltför mycket av svensk försvarspolitik handlat om att rikta statliga subsidier åt olika håll. Det har mer varit aktiv industri- och regionalpolitik som fått styra försvarsbesluten, snarare än någon säkerhetspolitisk doktrin.

Så kan vi inte ha det.

Försvaret gör rätt när de utgår från med vilket materiel man får mest Bang for the Buck. Hellre än att klandra försvaret för att den satsade miljarden går förlorad, bör de som öste ut miljarden få stå till svars.

--------------

Läs även Staffan Danielsson om SEP/Patria.

Långsiktiga åtgärder mot extremistiskt våld

I fredags byttes en god stämning kring Donners plats mot en mer hotfull dito.

En av almedalsveckans höjdpunkter är att träffa politiska motståndare för mikrodebatter, trevliga samtal och små ögonblick av samförstånd. Men det gäller naturligtvis bara så långt man kan vara överens om det demokratiska ramverket. Extrema grupper suger ut alla möjligheter demokratin erbjuder för att motverka densamma.

Så länge nynazismen mest bestått av finniga mobboffer och knäppa gamla gubbar har den i mina ögon varit helt ofarlig. Så länge texterna i deras tossiga pamfletter mest bestått av särskrivningar, stav- och meningsbyggnadsfel har det inte funnits anledning att ta dem på allvar.

Något verkar dock ha hänt. Till en ljudkuliss av ett avlägset men ständigt närvarande rotorsmatter, drog en grupp kåkfarare - hånleende åt dem som tackade nej till deras numera hjälpligt språkligt korrekta tidning - omkring i Visby och verkade njuta av att känna sig sedda.

(Hjalmar Söderberg förklarar lite varför i Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”)

Jag gör på inget sätt anspråk på att fullt ut förstå deras mer än lovligt pundiga ideologiska "teoribildning", men det som i det närmaste kan beskrivas som "rasanalys" är egentligen en karbonkopia på vänsterns "klassanalys", med en 'sök och ersätt' på klass/ras.

Precis som för vänstern delas människor in i grupper, varav den ena alltid har rätt och den andra alltid fel. Att det hela faller på sin egen orimlighet verkar inte störa någon av dem. I idévärlden är allt perfekt och med tillräckligt bruna/röda glasögon passar det mesta in i deras respektive modeller.

Nynazismen är ett allvarligt hot och ska tas på största allvar. Detsamma gäller deras motsvarigheter på den andra extremen.

Enligt en rapport från SÄPO och Brottsförebyggande rådet som presenterades igår visar det sig att den politiskt motiverade kriminaliteten är nästan lika stor från vänsterhåll. Detta är ingen nyhet för alla som någon gång läser en tidning eller har oturen att hamna ivägen för våldsvänsterns framfart.

Stora delar av det svenska etablisemanget har sina politiska rötter i samma mylla som dessa galningar, vilket möjligen kan förklara att vänstervåldet länge har omskrivits som mindre allvarligt än nynazistiskt dito.

Det är naturligtvis lättare att tolka vänstervåldet som ett uttryck för en i grunden ofarlig ungdomlig frustration, när man själv deltog i manifestationer mot kapitalism och USA i sin ungdom. Att man liksom ser de marxistiska slagorden som något kanske inte rimligt, men ändå i grunden fint.

Lek med tanken att det hade varit tvärtom... Att mer än hälften av den svenska journalistkåren i sin ungdom varit med i någon nynazistisk organisation och deltagit i för den saken motiverade politiska manifestationer. Hur skulle det ha påverkat rapporteringen om Sverigedemokrater och värre?

Det är onekligen dags att ta tag i den här inte särskilt trevliga utvecklingen, men det finns - tråkigt nog som vanligt i politiken - inga quick fix. Vad det handlar om är tre grundläggande saker:

1. Skolan. Med bättre utbildning blir ungarna bättre rustade att se extrema politiska rörelser som de är.

2. Föräldraansvar. Acceptera för fan inte att ungdomarna börjar halka iväg. Kan de inte hantera sin frihet på ett ansvarfullt sätt krävs inskränkningar i den friheten. Om det går så långt som polisanmälningar är det chips, cola och tonvis med videofilmer tillsammans med minst en av föräldrarna (och gärna polarna) som gäller på helgerna.

3. Polisen och rättsväsendet. Polisen har blivit bättre på att hantera vänstervåldet. Göteborgshändelserna gav dyrköpta erfarenheter, men som verkligen utmynnat i helt nya och långt mer effektiva metoder.

Man önskar att samma utveckling kunde ske när det gäller att beivra den brottslighet som ändå slinker igenom. När något blir rättssak är det för en normalt funtat ungdom det värsta som har hänt. Man vet vad man har gjort och man tror att man kommer att få sota för det. Vad händer med en ung människas syn på rättssamhället när utredningen sedan läggs ner utan vidare?

Ankersjö på DN Debatt om FRA-lagen

Distriktsordföranden i stockholmscentern, Per Ankersjö, skriver idag tillsammans med "borgerligt nej" om FRA-lagen på DN Debatt.

I artikeln uppmärksammas att den överenskommelse som träffades i samband med förra årets infekterade debatt inte fullt ut hedras av regeringen. Detta är mycket allvarligt.

Motståndet mot statens möjligheter att övervaka sina medborgare är i högsta grad berättigat. Överenskommelsen med de 15 punkterna som kan anses stärka skyddet för individens integritet är på inget sätt perfekt, men ändå bättre än alternativet som skulle varit en FRA-lag helt utan integritetsskydd.

En av de många faror jag och andra varnade för: ändamålsglidning, inträffar redan innan bläcket torkat på lagstiftarens papper. Säpo var en av kritikerna mot lagen, men nu vill man utnyttja dess möjligheter för spaning mot olika hot mot konstitutionen.

Detta vore alltså ett flagrant brott mot överenskommelsens 6:e punkt som lyder:

"FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten."

Den kontrollstation 2011 som också ingick i överenskommelsen (om den nu kommer att följas) får ett riktigt hästjobb och man hoppas att de som rattar den har större integritet än den som åtminstone delar av regeringen vill förära det svenska folket.

Fel av arbetsförmedlingen (och Aftonbladet)

Visst. Aftonbladet är en socialdemokratisk tidning och att de vinklar artiklar på ett kritiskt sätt mot regeringen är inget konstigt. Tvärtom både viktigt och välkommet.

Problemet är när vinkeln dras ett kvartsvarv för mycket och förmedlar något som helt enkelt inte är sant.

Braskande rubriker igår berättar om en obotligt och svårt cancersjuk kvinna som påstås tvingas till jobb av den ondskefulla regeringen.

Hos Anders W läser jag att detta inte stämmer. Ett misstag i förvaltningen, närmare bestämt hos arbetsförmedleningen, har skett. En enskild tjänsteman har gjort fel vilket är allvarligt nog, men knappast regeringens fel.

Tvärtom kan man nog påstå att regeringen gör en hel del för att förvaltningen ska fungera ännu bättre, även om man fegar ur angående en privatisering av arbetsförmedlingen.

Regeringen utökar dessutom antalet dagar som man kan vårda svårt sjuka anhöriga från 60 dagar till 100 dagar, med ersättning från försäkringskassan. Varför skriver inte Aftonbladet det?

Almedalsveckan blir vad man gör den till

Hemma igen efter årets "branschfest" på Gotland. Nöjd och trött, som vanligt. Det är en intensiv vecka med många oväntade och väntade möten, intressanta (och några dötrista) seminarier, roliga fester och ett sjuhelvetes hålligång.

Om man vill.

Almedalsveckan är precis vad man väljer att göra den till. Jag har ärligt talat aldrig förstått de som klagar på "politikerkollot" och raljerar om kiviks marknad hit och dit. Under veckan finns i Visby de flesta viktiga opinionsbildare i Sverige. Det är svårt att tänka sig ett bättre tillfälle både att knyta kontakter, suga upp information och - om man är på det humöret - försöka påverka.

Förutom de jobbmoment som ska klaras av (för min del handlar det i första hand om att sammanföra olika stakeholders med makthavare), så har jag i övrigt en halvseriös approach till det hela.

Bland de i år över 1000 aktiviteterna (!) hittar man alltid något väldigt intressant seminarium. I år blev det delad första plats mellan E.ON, LRF och Volkswagens gemensamma biogassatsning som demonstrerades med åktur med Fredrik Ekblom i deras STCC-bil, och FORES seminarium om upphovsrätt och fildelning, som faktiskt höll en förvånansvärt hög nivå.

Bland festligheterna utmärkte sig Dagens Media's gäst-DJ-upplägg på Burmeister. Ett fasligt tryck, trots att svenska opinionsbildare verkar ha fullkomligt miserabel musiksmak. (Nästa år kommer Hårdrockshögern anordna musikafton, tror jag bestämt.)

På fredagen rullade mörka moln in över almedalen. En grupp nazister stod och delade ut sin tidning kring Donners plats under stor polisövervakning. Glädjande nog verkar det inte blivit några sammanstötningar med våldsromantikerna på vänsterkanten.

Tillsammans med den trevliga socialdemokraten Björn Fridén (som driver den inte alltid lika trevliga bloggen Alliansfritt) bläddrade vi igenom tidningens "kulturdel" och förfärades och roades samtidigt av dess analyser, som väl närmast kan beskrivas som mental lyteskomik.

De något mindre mörka molnen i SDU debatterade tidigare i veckan mot MUF och Niklas Wykman, som gjorde en riktigt bra debattinsats. Han anklagade SDU för att agera osvenskt, eftersom den svenska kulturen alltid omfattat en öppenhet mot omvärlden. Touché! :-D

Magnus Andersson hade en hel del intressanta både debattinsatser och utspel.

Ett annat intressant möte ägde rum på en efterfest, som utmynnade i en plan om en gemensam aktivitet mellan två antagligen ganska otippade partners. Mer om det senare. ;-)

Med stor glädje kan jag också konstatera att jag - för tredje året i rad - kammar hem titeln "årets skägg" (jag väljer att tolka det som något positivt) av politikerbloggen.

Bäst på hela veckan var dock vädret! Jämfört med förra året, då det mest regnade, visade sig den gotländska sommaren från sin allra vackraste sida. Ett par dopp i havet hanns med och mina vita ben blev något mindre vita under dessa kortbyxdagar.

Ett par handfasta tips vill jag dela med mig av till ovana Almedalsgäster:

1. Ät ordentlig frukost. På mingelmat står man sig inte. I år körde vi treäggsomelett varje morgon. Det håller hjärnan igång och ger kraft i benen uppför Visbys kullerstensgator.

2. Försök inte "tanka upp" på Primes rosémingel kl 17, hur lockande en gratisfylla än kan verka. Man går miste om möjligheten att föra intressanta resonemang med viktiga kontakter efter talet kl 19. (Talets innehåll och kvaliteter är alltid en bra ingång på ett samtal, även med någon som man annars kanske är lite nervis för att gå fram och snacka med.)

3. Välj ut de mest intressanta seminarierna att gå på. Välj också utifrån lokal. Högskolan är överlag värdelös. Det blir för varmt och syrefattigt. Det är ingen mening att sitta och halvsovande genomlida något som du sen inte kommer att komma ihåg något ifrån. Två om dagen är någon slags gräns för mig.

Alliansens ungdomsförbund ställer kloka krav

Alliansens ungdomsförbund ger regeringen en välbehövd spark i arslet.

Det behövs reformer. I en gemensam rapport som ungdomsförbunden släppte igår, presenterar man 12 tunga förslag för att förbättra framförallt ungdomars situation på arbetsmarknaden.

Förslagen är dock genomgående av sådan karaktär att de gynnar arbetsmarknaden som helhet. Sunda strukturella förändringar som t ex konkurrensutsatt arbetsförmedling, avskaffade turordningsregler och en friare lönebildning så att ungdomar kan konkurrera med priset.

Perspektivet skänker verkligen hopp. Ungdomsförbunden verkar överens om den marknadsliberala riktningen när de kräver rättvisa förutsättningar hellre än bidrag.

From idag kan apotekare starta apotek!

Alla vi som stundtals är en smula besvikna på reformtakten kan åtminstone idag luta oss tillbaka och njuta av det faktum att Sverige idag lämnar Kuba och Nordkorea ensamma i det sällskap som anser det olämpligt för andra än staten att sälja läkemedel.

Vänsterpartierna gör idag ett utspel om att man vid en eventuell valseger ämnar återreglera järnvägen som äntligen blir konkurrensutsatt. Oklart är hur de kommer att göra med de privata apotek som hinner startas till en sådan olycksdag. Konfiskation?

Lista på lagändringar som träder i kraft idag i Aftonbladet.