I Mona Sahlins värld äger staten dig och dina pengar

Nu är jag ju naturligtvis i allra högsta grad jävig. Jag lyssnade igår på Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju utan särskilt stor välvilja.

Min bild av Sahlin är att hon är en skicklig kommunikatör och säkerligen mycket kunnig i t ex jämställdhets- och HBT-frågor, men att hon faller platt när det gäller saker som ekonomi, handel och näringslivets förutsättningar.

Detta beror inte på att hon är Socialdemokrat, utan på att hon inte gjort det trovärdigt att hon skulle kunna hantera dessa frågor särskilt bra i ett skarpt läge.

Dels i debatten nu givetvis. (minns t ex den klassiska studioettsejouren, i vilken hon inte bara får dyngstryk av Maud Olofsson, utan även tar tillfället i akt att tjonga in i varje tänkbar lyktstolpe på vägen).

Dels också genom att betrakta hennes eget regeringsarbetet med just näringsfrågor, när hon tillsammans med Björn Rosengren var ansvarig minister. Från den tiden finns en rad exempel på ett skamlöst slarv med skattebetalarnas pengar. Huvudlösa "investeringar" i tafatta försök att blidka lokal opinion, snarare än att genomföra åtgärder för långsiktiga effekter.

Ekots lördagsintervju igår bekräftar den bilden och det kanske vid ett första påseende skulle kunna verka bra för någon som jag, som är medlem i ett parti på andra sidan. (Centerpartiet - Kryssa Abir!) Men det är det inte.

En bra opposition ställer högre krav på regeringen och gör politiken bättre. Jag skulle önska att någon som Jan Nygren var s-ledare. Då jäklar skulle det vara fart på debatten om hur en grogrund för en långsiktigt hållbar industri i ständig förnyelse skulle anläggas.

Det finns (minst) en avgörande skillnad mellan blocken, men den är ganska ointressant så länge inte regeringen inte behöver försvara sin hållning. Jag talar om synen på människornas pengar, som framförallt tar sig uttryck i hur man talar om skatterna. Jag hoppas och tänker försöka bidra till att det talas mer om det.

I gårdagens lördagsintervju säger Mona Sahlin att regeringen har "slösat bort 80 miljarder i skattesänkningar".

Det gör mig upprörd och ledsen.

Hela resonemanget utgår från att pengarna per default är statens. Att staten äger dem och fritt kan dela ut dem eller suga in dem. Att den som tjänar dem egentligen bara gör det genom statens försorg, har dem till låns av staten och får behålla den del av dem som staten finner lämpligt.

Så ÄR det inte. Och den som inte håller med kan ju bara fundera ett ögonblick på var pengarna kommer ifrån om ingen ser till att tjäna dem.

Vi äger själva värdet av det vi skapar. Staten har en mycket viktig roll i att upprätthålla effektiva och rättsäkra institutioner, så att t ex avtalsbrott beivras, och för det behövs naturligtvis att vi betalar skatt.

Men huvudregel måste vara att människan själv äger värdet av det hon skapar.

Inte bara vill Mona Sahlin höja inkomstskatten för alla, utan talar också (i samma interjvu) om att återinföra förmögenhetsskatt. En skatt som nästan inte genererar några som helst intäkter till statskassan och som driver kapital och därmed investeringar ut ur landet.

Privat förmögenhetsbildning är en förutsättning för ett näringsliv som förnyas.

Främst av det enkla skälet att människor är mer noggranna med sina egna pengar än med statens och därför väljer investeringar med större omsorg, följer upp dem bättre och drar i varenda tänkbar tråd för att rädda en investering som håller på att barka hän.

Men istället för att låta människor använda sin kreativitet och skaparkraft vill socialisterna centralisera den och försöka portionera ut den där den även gör för dem politisk nytta. Problemet är att den då förlorat all sin energi.

Den bästa näringspolitiken är att blanda sig i så lite som möjligt. Det är ingen slagkraftig politik att bära plakat kring, men faktum är att skattesänkningar är den bästa krisåtgärden. Faktiskt den enda som har varaktigt resultat.

Låt människor som lyckas bra med sina företagsprojekt behålla det mesta av värdet de genom sitt projekt har skapat. Det är inte bara moraliskt riktigt. Det är också ganska troligt att pengarna har bättre möjligheter att växa i den människans händer.

Något som är till gagn för oss alla. (Tillväxt, ni vet...)

Abir och Anna om frihandel även för bryggerinäringen

Två politiker som jag respekterar oerhört mycket och ungefär av samma skäl, svarar båda intressant och principfast på Sveriges Bryggeriers kandidatenkät i vilken man ställer frågor om ölskatter, införselkvoter och hur den olagliga försäljningen till ungdomar ska stävjas.

Båda svarar de utan att blinka att de tror på frihandel och föräldraansvar. Inga andra svarar lika oförblommerat kring dessa frågor, utan för resonemang om folkhälsa och samhällsansvar.

Kandidaterna har något gemensamt. De har båda kommit till Sverige som flyktingar. Anna Ibrisagic och Abir Al-Sahlani. Kanske utrikesfödda har ett mer balanserat sinne för proportioner kring dessa frågor än vad etniska svenskar i regel har?

-------------------

Abirs svar.

Annas svar.

LAS leder till längre uppsägningslistor

Hann inte blogga om det igår, men blev nu påmind genom bloggen Högerkonspiration om DN's märkliga vinkel i artikeln som handlar om att företag använder krisen för att motivera uppsägning av fler än "nödvändigt".

Ursäkta mig, men i en marknadsekonomi så bestämmer företaget vad som är "nödvändigt". Oavsett LAS och turordningsregler står det företagen (och andra typer av organisationer för den delen) fritt att själva avgöra hur många som måste kickas och när det ska ske.

(Vem som får gå regleras dock - tyvärr - i allra högsta grad av LAS.)

Men om man nu anser att DN har rätt att avgöra vad som är "nödvändigt", finns det skäl att klandra gällande regelverk. LAS kan också i allra högsta grad vara ett skäl till att fler än "nödvändigt" sägs upp. Ponera att en person som man vill bli av med som man skulle tvingas köpa ut för tre årslöner står en bit ned på turordningslistan. Det kan garanterat avgöra var sträcket sätts.

Och utmärkelsen "Årets tomtebloss" går till...

Torbjörn Björkman, styrelseledamot i Svensk-Koreanska föreningen.

I en mycket läsvärd och underhållande artikel beskrivs Nordkorea ur ett lite annorlunda perspektiv mot vad man är van vid. Björkman hävdar att Nordkorea inte är ett så pjåkigt plejs att bo på och att omvärlden mest är sura på socialismen.

Jag gillar särskilt det här citatet:
"Genom det planerade samhället bor folk nära sina arbetsplatser. Folk promenerar till skola och arbete. Det ger god folkhälsa..." Känns lite skönt folkhemssvenskt ju!

På sätt och vis har han ju rätt. Nordkorea är resultatet av socialism. Massivt armod, storskaligt förtryck och galna politiska experiment, numera även med aggressiva ambitioner mot omvärlden. (Sådant gillar inte demokratiska länder...)

Idag deklarerade man från Nordkoreanskt håll att man inte längre ser sig bunden av fredstraktaten från Koreakriget.

Men så bra då. In med stridsvagnar. Tut tut!

Svenska utlandsstyrkor gör jobbet

-.-

.-

Mycket glädjande kan man idag läsa i SvD att den svenska örlogsstyrkan i Adenviken gör skäl för ångbåtsbiffen!

Natten till idag angreps det grekiska handelsfartyget Antonis av pirater och besköts med raketgevär.

HMS Malmö fick larmet och satte av till undsättning. Brallade av några rejäla salvor med 57 mm-kanonen och då är man som pirat antagligen inte så jäkla kaxig. Strax därefter kunde piratbåten bordas och sju pirater greps.

Ingen person ska ha skadats. Vare sig vid piratattacken eller vid HMS Malmö's ingripande.

Mycket bra jobb!

-------------

Även i Aftonbladet

Praktiskt demokratiarbete i valstugan

Har just avklarat förmiddagspasset i Centerpartiets valstuga på sergelgatan här i stan. Överraskande kul! Många intresserade och kanske ett par nyvunna väljare, till och med.

Kan säg att intresset för Abir är mycket stort! Många har hört talas om henne och vill gärna veta mer. Till den milda grad att hennes broschyrer nästan är slut. Hoppas det kommer fler inom kort.

Nu är det snart dags att gå tillbaka. Om ni har vägarna förbi mellan 14 och 16, så titta gärna in och hälsa!

LAS-diskussion med snöpligt slut

Ett blogginlägg i vilket Socialdemokraten Bengt Silverstrand gör sig lustig över hur hemskt han tycker att Centerpartiet är, ondgör han sig också kring vår hållning vad beträffar LAS.

Jag försökte förklara varför jag och många andra Centerpartister tycker att LAS är dåligt, men utan att få några vettiga svar från Bengt, som tyvärr av oklara skäl valde att sätta stopp för vidare kommentarer med slutorden att:

1. LAS fungerar väl och några behov av ny lagstiftning på området behövs inte.

2. Centern är landets mest löntagarfientliga parti och tillika det mest högervridna.

Var och en kan väl läsa tråden och själv avgöra om man kommer till samma slutsats.

Jag tycker inte att några relevanta argument för att behålla lagen presenterades överhuvudtaget. Det är mest hemvävda teorier, klasskampsklyschor och hätska utfall om Centerpartiet och Maud Olofssons inneboende och monumentala ondska.

Verkligheten verkar inte vara Socialdemokraters bästa vän.

Diktaturens kreatur

Valrörelsen har kommit igång på allvar. De seriösa kandidaterna kör stenhårt i sina kampanjer och media börjar fyllas av valnyheter med tätare opinionsundersökningar och utspel från olika kandidater.

Med denna massiva manifestation för demokrati - 497 miljoner människor väljer sina representater i europaparlamentet - har en del tråkigheter följt.

Piratpartiets valsedlar har gömts undan. Detta är skamligt och oförlåtligt! Faktiskt oerhört svårt att tro att detta händer i Sverige, ett land som vi förknippar med stabil demokrati.

Lika fruktansvärt är de antidemokratiska rörelser som nu ser sin chans att synas och höras.

Man läser en oerhört trist historia om hur något som kallar sig "nätverket mot rasism" saboterar valaffischer och valmöten.

Man drar sig inte för våld.

En 47-årig folkpartist, som dessutom är folkvald kommunpolitiker aktiv i den lokala stadsdelsnämnden, misshandlades av vänsterhuliganer.

Tilltaget är ett angrepp mot demokratin, genom att det påverkar vanligt folks lust att komma ut och föra det politiska samtalet.

Naturligtvis följdriktigt och relevant för vänsterextremisterna.

De vill inte ha något samtal. De har "rätt" och håller du inte med så har de för avsikt att banka in sina åsikter i din skalle. Om du överlever. Gör du det inte är problemet i deras sjuka hjärnor löst.

Man kan ju hoppas att kommunisten ifråga får tänka över sina gärningar under lång tid bakom galler, men särskilt troligt är det väl inte.

------------------

Läs även Oscar Fredriksson om rasister, socialister och valfusk.

LO-topparna i nya skandaler

När man som företagare vill resa iväg någonstans för att konferera (det kan vara vettigt att byta miljö och på så vis kunna ta in lite nya intryck - och trevligt förstås) KRÄVER revisorn att man visar upp ett schema där det tydligt framgår att dagarna gått åt till att diskutera för företaget väsentliga saker. Helst ska man också kunna visa upp skrivna protokoll från dessa möten.

Om anhöriga ska följa med får man helt enkelt betala för dem separat ur egen plånbok och av skattade pengar. Punkt.

Dessa regler är uppsatta eftersom den svenska Socialdemokratin betraktar företagare med stor misstänksamhet. Man tycker att företagare i grunden är utsugare som kan och bör skattas så hårt som möjligt och på alla upptänkliga sätt. Det vore helt enkelt förfärligt om de skulle lyckas behålla mer än nödvändigt av deras egna pengar.

För Rörelsens egna representanter gäller dock andra moraliska regler. De är ju nämligen ädla i sinnet. De försöker ju inte utveckla nya verksamheter som kan skapa jobb, vilket uppenbarligen är något skamligt. De ägnar sig istället att genom kartellbildning och fackligt maktspråk "omfördela" de resurser som skapas i företagen.

Man ska inte tro att det kommer de arbetande människorna tillgodo. Omfördelningen slumpar sig nämligen så lyckosamt för fackföreningarnas ledningar att Rörelsen i sin gudomliga visdom beslutat att omfördelningen faller sig så att just LO-topparna får miljonlöner (och mångmiljonpensioner). Rättvist som fan. Och solidariskt.

Idag kan man dessutom läsa i Expressen och på Politikerbloggen om LO-topparnas lyxkonferenser som enligt andra gäster verkar äga rum på stranden, vid poolen och i restaurangerna. De bjuder artigt nog med sina respektive. Allt detta får LO-medlemmarna betala för.

Jag är inte ett dugg förvånad. Så fungerar de. Jag tror inte ens de förstår varför detta blir en nyhet. De är helt enkelt lite finare människor. Lite extra jämlika, liksom. De tycker säkert att de ÄR så mycket bättre än vanligt folk att de förtjänar lyx och överflöd på just detta vanliga folks bekostnad.

Jag borde väl egentligen inte bry mig. Jag är inte medlem i LO och kommer med all rimlighet heller aldrig bli det.

Garvet är på bekostnad av alla dessa fackanslutna som går och tror att deras fackavgifter - många gånger på flera tusen om året - går till något som gynnar dem själva.

Tänk igen.

Abir och Iraks premiärminister Nuri Al-Maliki i gemensam presskonferens i Bagdad på Söndag

Gammal Svensk bleke mötte känslosam och kryddstark Svensk/Irakisk virvelvind. Abir blev märkbart berörd i debatten mot Sören Wibe och det kan man väl förstå. Abir har sett vad omvärldens flathet och undlåtenhet tillåtit tyranner att göra mot sina folk. En flathet som Wibe vill konservera.

Sören Wibe vill luta den internationella säkerheten på FN och säkerhetsrådet. Det är tydligen inga större problem i Kongo, Darfur, Irak eller på andra ställen i världen, om man frågar Sören Wibe. I alla fall inte tillräckligt stora problem för att vi i det kalla norden ska bry oss om dem. Obegripligt och oerhört ledsamt.

Hur fan kan man vara "neutral" mellan demokrati och diktatur? Hur kan man tycka att det är OK att tyranner förslavar, torterar och mördar våra bröder och systrar i andra delar av världen? Vi HAR alla möjligheter i världen att säga ifrån. Vi i Europa kan göra skillnad. Om vi vill.

Jag vill att Europa ska kunna vara en kraft för frihet och mänskliga rättigheter.

Abir Al-Sahlani vill.

På söndag har hon en gemensam presskonferens med Iraks premiärminister, Nuri Al-Maliki, om en gemensam Europeisk/Irakisk strategi för hur freden och demokratin ska säkras.

Politikerbloggen uppmärksammar det hela och presskonfan kommer att direktsändas av Al-Jazeera och Al-Arabiya. (Även AP och Reuters.)

Ska bli kul att se hur svenska media kommer att bevaka det hela. (Om de nu tycker att någonting utanför Den Moraliska Stormakten Sverige kan vara av intresse.)

---------------

Update: I hastigheten skrev jag "President" Al-Maliki, vilket naturligtvis var felaktigt. Nuri Al-Maliki är premiärminister. President är naturligtvis fortfarande Jalal Talabani och ingenting annat.

Abir vs Wibe i Studio Ett, kl 17

Idag kl 17 i Studio Ett, debatterar min favoritkandidat, Abir Al-Sahlani, mot Junilistans Sören Wibe om EU's gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Tillsammans är vi 497 miljoner människor i unionen. Större än USA och Ryssland tillsammans.

Abir's tal om "den goda stormakten" är fullt relevant, för vi ÄR en stormakt med allt vad det innebär av både möjligheter att agera och det ansvar som följer av att ha dessa möjligheter till sitt förfogande.

Det finns dem som tycker att EU inte ska "blanda sig i" konflikter runt om i världen. Att det inte berör oss. Det är ett oerhört kallt och cyniskt synsätt som bland andra Sören Wibe ger uttryck för.

Jag ska inte hänfalla till målande beskrivningar om hur eländet och förtrycket ser ut; det kan de flesta säkert föreställa sig. Vi i Europa kan och bör hjälpa alla dem som under svåra umbäranden och risk för sitt liv kämpar för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi.

Utan heder i Tyrolen - rena lögner i (S)-kampanj

Socialdemokraterna återtar mark i den senaste opinionsmätningen. Och det vore väl konstigt annars. Inget annat har parti har något som påminner om de krafter man har till sitt förfogande när man mobiliserar hela fackföreningsrörelsen. De som föredrar "fackligt arbete" framför sitt vanliga jobb, ställer upp som lydiga drönare och marscherar i den takt som Rörelsen har bestämt.

Detta tar sig ett och annat märkligt uttryck. Tydligen tänker Byggettan åka till Vaxholm den 28:e maj för att föra någon slags perverterad kampanj för "den svenska modellen" och försöka återta bilden av sig själva, som befläckats svårt av de äckliga tilltag man gjorde sig skyldig till i samband med att de skrev "Go Home" till Lettiska byggnadsarbetare (som helt lagligt och med kollektivavtal i sitt hemland hade vunnit upphandlingen om skolbygget).

För den som ändå tycker att de där Socialdemokraterna inte bara består av rasistiska fackpampar, finns en mängd fler skäl att låta bli att rösta på dem. Ett av de viktigaste är kanske deras oblyga bedräglighet i sin kommunikation.

Hos Johan Ingerö läser jag om det lägsta av det lägsta när det gäller "politisk kommunikation". Citattecknen sätter jag dit, eftersom det inte handlar om politik och att det mer är propaganda eller demagogi än kommunikation:

I en annons så ställs (en kraftigt retuscherad) Marita Ulvskog mot en fransk moderat. Av annonsen ska man tro att Socialisterna vill avskaffa CAP och att Moderaterna vill ha det kvar.

Detta stämmer inte! Det är inte sant. Tyvärr är Socialdemokraterna så kalla att de helt enkelt räknar med att deras kärnväljare ska sakna kunskap om detta.

En annons med Gunnar Hökmark och en fransk socialist skulle uttrycka samma sak. Fast med större trovärdighet. Hökmark är sedan länge en tapper kämpe för frihandeln, medan Marita Ulvskog som gammal Maoist knappast är någon större anhängare av handel, vare sig inom unionen eller mot omvärlden.

Man tycker att journalistiken borde kunna lägga lite energi på att syna dylika bluffar, men det är väl för mycket begärt...

-------------------

Kolla också in den enligt mig mest intressanta kandidaten: Abir Al-Sahlani! 3:e plats på Centerpartiets lista och i högsta grad kryssbar...

Kandidater om ölskatter och smuggling

Sveriges Bryggerier har på sin webbplats en intressant exposé över de olika kandidaterna till europaparlamentets åsikter om ölskatter, införselkvoter och vad som kan och bör göras för att minska/stoppa den kriminella försäljningen till ungdomar.

Folkpartiet var först ut och svarar väl inte så upphetsande. Moderaterna bjuder dock på en del intressanta svar. Medan Folkpartisterna svarar lite svävande ger Moderaterna betydligt tydligare besked:

Det är de höga svenska ölskatterna som är problemet. (Säger t ex unga Christoffer Järkeborn) Dock är alla av dem överens om att denna nivå inte är något som de i egenskap av europaparlamentariker har så mycket att säga till om, utan att det är en fråga för vart och ett av medlemsländerna.

Anna Ibrisagic svarar principfast och klokt angående införselkvoter: "Egentligen borde vi inte ha några införselkvoter. Jag anser att en fri marknad bör betyda just det: en fri marknad. Jag är emot systembolaget och därför också införselkvoter." Poesi! :-D

Det ska bli intressant att se vad de andra partiernas kandidaterna svarar.

Och krysset den 7 juni går till...

Den hårdaste, koolaste och klokaste kandidaten är utan tvivel Abir Al-Sahlani.

Jag tycker mycket om Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark, rent ideologiskt. Jag beundrar också Anna Ibrisagic väldigt mycket för hennes unika kunskaper och kontakter och sitt benhårda arbete för ett bevarande av freden på Balkan.

Tydligen borde jag också dela många åsikter med Olle Schmidt, enligt makthavare.se's test.

Lena Ek gjorde mycket bra ifrån sig på valkick-offen i förrgår och markerade tydligt att det är just klassisk liberalism vi ägnar oss åt i Centerpartiet. Åtminstone i Europaparlamentet. Hennes tydliga ställningstagande om att "rörligheten är viktigare än kollektivavtal" är värt stor respekt!

Det är dock något speciellt med människor med personliga erfarenheter av praktisk frihetskamp. De har liksom kraft bakom de fina orden om fred, frihet och mänskliga rättigheter, som från andra kan kännas platta och tunna. Abir är mitt val.

عبير! كنت أفضل! أنت أفضل من الجبن.

Invandring livsviktig för Europas ekonomi

Kommentarerna kring gårdagens partiledardebatt har huvudsakligen en tematik: Besvikelse över de uteblivna diskussionerna kring EU.

Det hade väl varit oerhört intressant att veta mer om hur Miljöpartiet resonerade när de lika plötsligt som glädjande bytte EU-motståndet mot positivism (hur länge det nu varar när de båda språkrören byts ut 2011).

Lika intressant hade det fått vara att grotta ner sig i Socialdemokraternas hållning i frihandel kontra facklig kontroll över ländernas arbetsmarknader. Med EU- och frihandelsmotståndaren Marita Ulvskog i spetsen finns det all anledning att ta tempen på den Socialdemokratiska protektionismen.

Över "Go Home" och "Social turism" finns ett tydligt invandringsmotstånd. Detta är inte bara djupt omoraliskt och orättvist. Det är också förödande för Europas ekonomi.

En god vän är för närvarande i Palo Alto i Kalifornien och bloggar om ett seminarium på vilket det framkommer att en mer restriktiv migrationspolitik är ett hot mot företagens utveckling i Silicon Valley.

Detta är ett förhållande som givetvis gäller även på denna sida atlanten.

Sammanfattande intryck av debatten

Helt klart är att den socialistiska verklighetsbeskrivningen i hög grad präglar den svenska debatten.

Till viss del beror detta naturligvis på moderatorerna. Anna Hedenmo är ju gammal SSU:are och man känner den ideologiska skolningen från Bommersvik när debatten inleds med att presentera siffror på att klyftorna har ökat. Som om det vore självklart att detta är ett problem.

Alla utom Jan Björklund accepterar detta och det är lätt att förstå varför. Man tvingas starta i en oerhörd uppförsbacke om man måste börja med att förklara det där och det är antagligen (i alla fall kortsiktigt) klokt att låta bli.

LAS vilar också på socialistiska bevekelsegrunder. Lagen utgår från att anställda är skyddslösa offer och att arbetsgivare är ondskefulla monopolkapitalister i cylinderhatt, vars största nöje är att ge folk sparken.

Bra att Maud Olofsson markerar, men KATASTROFALT och oförlåtligt av varje partiledare som anser sig leda ett icke-socialistiskt parti att acceptera LAS.

Vänstersidan var ovanligt samspelta och det kändes som att de koncentrerade sig på att verka tjenis.

Vi får väl se hur det går när man närmare valet 2010 måste börja sätta siffror på sin gemensamma politik.

Regeringen kör hårt på skatten. Jobbskatteavdraget är ett genialiskt konstruerat system när man ser till att minska skattekilarna och därmed minska tröskeln mellan att inte ha jobb och att ha det. Dessutom utan att åsidosätta det kommunala självstyret och beskattningsrätten.

Vänsterpartierna å sin sida tänker gå till val på att höja skatterna. Detta torde vara unikt i världen. Att man tror sig kunna vinna val på att berätta för folk att man tänker ta deras pengar - att de själva är sämre skickade att ta hand om dem än staten.

Detta kan sjukt nog funka i Sverige, men FÖR att det ska funka måste nog människor lita mer på de människor som ska förvalta dem än vad som nu verkar vara förtroendeläget för Sahlin och kompani.

Sahlin försökte också lyfta FRA och därtill kopplade integritetsfrågor. Ännu så länge ganska taffligt. Dessa frågor kräver kunskap och språk som Sahlin inte behärskar, men hon kanske kan lära sig. I så fall kan regeringen få problem. Problem som kan lösas genom att ta kritiken kring integritetsfrågorna på allvar. I grunden har en regering grundad i en liberal idétradition större trovärdighet när det gäller enskilda individers rättigheter mot staten.

Ganska tråkig debatt på det hela taget och man undrar om det skulle kunna göras något med själva formen? Eller så är det helt enkelt innehållet som är för tråkigt? Lite principer skulle onekligen pigga upp...

Recension av partiledarna i debatten

Statsminister Fredrik Reinfeldt

Betyg 3+

Statsministern gör jobbet, varken mer eller mindre. Ger ett stabilt intryck och trycker lite lagom subtilt på oppositionens svaga punkter. Tyvärr ger han vika för den socialistiska verklighetsbeskrivningen initialt i debatten: Att "klyftorna" skulle vara ett problem. Visst det är ett problem om folk är fattiga, men det är fan inget problem att människor blir rika! Tvärtom.


Vice Statsminister Maud Olofsson

Betyg 3

Inte så bra som hon kan vara, men är värd all respekt för några principiella markeringar om både LAS och att skattepengarna faktiskt i grunden ägs av den som tjänat. Raka ryggar går hem i debatter.


Jan Björklund

Betyg 4

Jan var bra. Tydlig och självsäker visade även han prov på ryggrad när han trotsar problemformuleringen kring klyftorna och säger att det faktiskt är OK att vissa tjänar mer än andra. Skolfrågorna blir alltid en borgerlig debattvinnare och i dessa gör Björklund inte bort sig.


Göran Hägglund

Betyg 2

Väldigt anonym i debatten och de få gånger han tog ordet var det mest varmluft.


Oppositionsledare, Mona Sahlin

Betyg 3+

Hon gör jobbet. Hon tjatar in "skattesänkningar för de rika" och att detta ska ha skett för lånade pengar. Jag tycker att hon har åt helvete fel, men det går säkert hem i de vänstervridna stugorna. Lite festligt också att gå till val på en tydlig skattehöjaragenda. Så länge folk anser att deras egna pengar egentligen tillhör staten är detta antagligen en god strategi.

Hon gör dock bort sig totalt i att blanda in Spotify i fildelningsdebatten, men hennes målgrupp fattar säkert inte vad Spotify är. (Det är för övrigt ett gott exempel på hur kapitalismen och fri företagsamhet har större förmåga att praktiskt lösa problem än vad staten har.)

Det kryper i mig när hon låter sådär indignerad, men som sagt, det går nog hem i stugorna.


Maria Wetterstrand

Betyg 1

Katastrofalt dålig. Antagligen bakis och/eller trött efter stämman. Gnällig och otrevlig. Gav ett förvirrat och okunnigt intryck och sätter fingret på ett av de stora problemen som vänstersidan i politiken lider av: Man verkar inte förstå var staten slutar och människorna börjar. Maria vill - för dina pengar - idka riskkapitalverksamhet.

Hon kanske i så fall borde jobba med det istället för att hålla på med politik?


Lars Ohly

Betyg 4

Ohly trivs i dessa sammanhang. Han kör sina klasskampsklyschor och gör det med sådan rörelseenergi att det bär... säkert ända in i många socialdemokratiska öron.

(S)kär i skolan och äldreomsorgen - bygger konsthall för pengarna

Man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta. Socialdemokraternas så kallade valmanifest till europaparlamentsvalet måste vara ett skämt? Med sin folkliga stämma kånstateerar Mååna att "eeee uuu ska halveeera ungdomsarbetslösheeeten".

Alltså, vad är dessa för några jävla galningar (/idioter)? Har man någon aning överhuvudtaget om hur nya jobb kommer till? Vad konkret är det man vill göra?

Tror de att man kan fatta ett europaparlamentsbeslut om att "halvera ungdomsarbetslösheten".
I så fall, tror de på allvar att någon tidigare fattat ett beslut om att höja ungdomsarbetslösheten till den nivå den håller nu?

Men det där med tänkandet verkar inte vara den nuvarande socialdemokratins starka sida...

Det vore komiskt, om det inte vore för de ytterligt allvarliga konsekvenser det socialdemokratiska vansinnet kan ställa till med. Från kommunpolitiken finns en otal exempel, som borde avskräcka varje vettig människa från en röst på det röda laget.

Sundbybergs kommun blev borgerligt styrd för första gången sedan hedenhös i valet 2006. Men genom ett avhopp från Moderaterna föll makten tillbaka till Socialdemokraterna. Om som de brukar den makten!

Man skär ner på skolorna. 26 miljoner tar man bort från barnen. Hur många lärare är det? Hur många städade toaletter är det? Hur många icke-begagnade läromedel är det?

Äldreomsorgen drabbas också av stora nedskärningar. Gamla som efter att ha jobbat ett helt liv och som i sin blinda tilltro till Socialdemokraternas sagor om välfärd för alla, får kanske inte ens gå ut och andas frisk luft mer än någon gång per år.

OK, nu kanske man tänker att det är finanskris och att alla måste spara. Jodå... Fast samtidigt som kommunen inte anser sig ha råd att ge sina barn utbildning och sina gamlingar ett värdigt liv, satsar man 65 miljoner på en konsthall, 7 miljoner på att bygga en baseballstadion (och satsar på att få VM [!], oklart till vilken kostnad) och 40 miljoner på ett friluftsbad.

Det tar naturligtvis på krafterna att ösa skattepengar till monument över sig själv, så Sunbybergs (S)tarka kvinna, Helene Hellmark Knutsson, har väl gjort sig förtjänt av en "jobbresa" till Brasilien för ytterligare 50 000:- av Sundbybergsbornas pengar.

Men det är ju bra med solidaritet och rättvisa och sånt...

Fy fan.

Vill du något? OK, gör jobbet då...

Jag brukar säga att det absolut viktigaste i företagande är säljet. Det är A, O och Ö. Leveransen ska du genomföra med full kvalitet, men bara av en anledning: att du ska få sälja igen.

På samma sätt förhåller det sig med meningen med livet. Enligt min (kanske inte allmänt accepterade) mening, så är det viktiga inte nödvändigtvis genomförandet av livsprojekt. Dagdrömmen om livsprojektet är det som gör oss lyckliga. Förverkligandet av drömmarna är viktiga, men av främst en anledning: att göra nästa dagdröm trovärdig inför sig själv.


Faktum är att samma förhållande kan spåras i politiken. Idéer och principer står mot praktisk pragmatism. Vi har en regering som ska ha beröm för att man genomför rejäla och oerhört viktiga skattesänkningar. Det borde ha sitt ursprung i principer och idén om att varje människa äger sin kropp, sina förmågor och resultatet av där ur sprunget arbete.

Men det talas det väldigt tyst om.

Skattesänkningarnas berättigande iklädes oftast rent praktiska/samhällsekonomiska motiv. Väl så, de är relevanta, men den etablerade politiken har en viktig uppgift i att upplysa och driva viktiga idétraditioner framåt och utåt.

Nu går det ganska bra i opinionen. Regeringen gör jobbet bra enligt många (t ex hälften av Socialdemokraternas sympatisörer), men kopplingen mellan ideologi och politik är alltför svag för att vara långsiktigt hållbar.

(En bidragande orsak till regeringens siffror är naturligtvis också att motståndet är uselt.)

När sådana som Mats Odell öppnar för politisk styrning av AP-fonderna, när arbetsmarknadsministern tycker att LAS är bra och när vi har en kulturpolitik som i huvudsak går ut på att mata det vänstertroll som utgör kulturetablisemanget, skapas inget utrymme för de nödvändiga reformer som måste till för att vårt land och vår ekonomi ska kunna utvecklas.

Men man får gräva där man står. Alla vi som vill någonting och som vill påverka har en skyldighet att 1. läsa in oss på såväl själva idéerna som den historiska och filosofiska bakgrunden till dem. 2. anstränga oss för att föra ut dessa idéer och diskutera dem med andra och 3. stödja de företrädare som vi bäst tror kan representera idéerna.

För punkt 1. rekommenderas Anders Edvarssons "En annorlunda historia", Ayn Rand's "Och världen skälvde" och F A Hayek's "Vägen till träldom".

För punkt 2. finns ett antal bra fora. Att vara med på träffar med Stureplanscentern, Liberati eller Frihetsfronten är en bra början. Att gå med i ett parti fullt ut kan ge en ännu större utmaning. Att blogga, skriva debattartiklar och kommentera och diskutera på olika forum är också relevant. Och förr eller senare bör man börja debattera sina frågor med meningsmotståndare.

Punkt 3. kräver mod, disciplin och intellektuell hederlighet. Mobbarklanen på internet hudflänger dem som försöker men som kanske inte når ända fram. Oerhört orättvist och inte minst korkat, eftersom beteende motverkar det man säger sig kämpa för.

Implicit gynnas ju de kandidater som aldrig tog ställning från början och som kanske tycker helt tvärtom mot dig själv. Detta är helt kontraproduktivt och föder bara den renodlat destruktiva delen av engagemanget. Och den leder ingen vart.

Så, govänner, kämpa på! Det är större saker som står på spel än bara nästa val. Slaget står om framtiden.

---------------------

Några har valt att lämna vårt parti. Jag har respekt för beslutet och jag har respekt för att man kan tappa sugen (och tron på möjligheterna att föra politiken i en bättre riktning).

Jag tycker samtidigt att det är tråkigt och fegt.

Jag kan bli förbannad över vissa människors demokratisyn, enligt man verkar tro att det räcker att sitta på sin kammare och tycka att man har så rätt så rätt och spy galla över alla som inte verkar fatta.

Det är inget annat än politisk onani. Det känns säkert skönt just då, men det leder inte till någonting.

Om man verkligen brinner för till exempel integritetsfrågorna ska du för helvete stå i talarstolen och försvara dem! Du ska ta besvärliga debatter och du ska försöka förstå dem som tycker annorlunda, pröva din egen hållning och - om den håller - hitta pedagogiska sätt att förklara för omgivningen varför du har rätt.

Om du förlorar debatten kan du inte gå hem och tänka att din motståndare bara är dum i huvudet och aldrig kommer att förstå. Man får helt enkelt leta på de argument som biter nästa gång!

Tror man på demokratin, så förstår man också att den omfattar ett i många stycken tröstlöst harvande, men det är det enda sättet. Det enda sättet...

--------------------

Läs även Lake.

Globaliseringsrådet: LAS måste bort

Centerpartiet och framförallt den grupp av centerpartister som kämpar hårt mot LAS får beröm av Thomas Gür i dagens SvD. Med viss rätt.

Som globaliseringsrådet också konstaterar (ett globaliseringsråd som har riklig representation av fackfolk, bland andra Wanja Lundby-Wedin själv, om jag inte är felinformerad) är LAS och dess turordningsregler ett GIGANTISKT problem.

Hur länge ska det ta? Hur många ungdomar ska hållas så långt ifrån arbetsmarknaden att de tappar hoppet? Hur många invandrare? Hur många företag ska behöva gå omkull för att man inte tillåts hålla optimal kompetensmix?

Thomas Gür sammanfattar Lagens orättvisa konsekvenser så här: "Något bättre exempel på så kallad strukturell diskriminering går inte att finna."

LAS måste bort! Hur kan det vara så svårt att fatta?

Marita Ulvskog har rätt

Något oväntat sade Marita Ulvskog nyss i radion något som jag absolut håller med om. Hon anser att jordbruksstödet ska avvecklas och att pengarna istället ska satsas på att skapa långsiktigt hållbara jobb i Europa.

Fina fisken. Istället för att suga in en massa pengar i skatt, som sedan ska delas ut över diverse verksamheter - som för tillfället hörs mest - borde pengarna naturligtvis få stanna hos den som tjänat dem, jobbande människor, företagen och företagarna.

Det är hos enskilda individer idéer uppstår och bäst finansieras. På så vis skapas de varaktiga, hållbara, nya jobb som Marita Ulvskog önskar.

Nu menade hon kanske inte så, men det tänker jag bortse från i någon timme... :-)

Våra tester visar klart och tydligt: Abir!

Inför förra riksdagsvalet fanns det en hel del tester i vilka man kunde få reda på vilket parti man borde rösta på, utifrån de åsikter man hade i olika frågor. Inför europaparlamentsvalet har jag sett ett par som varit riktigt dåliga, men nu också en som är riktigt jäkla bra. Välavvägda, välvalda och relevanta frågor och med resultatet kommer till och med förslag på kandidater!

Det suveräna testen finns på makthavare.se en bit ner till höger (precis som undertecknad).

Mina resultat? Allra mest Centerpartist, näst mest Moderat och sedan lite Folkpartist. Kandidatförslagen är Abir Al-Sahlani, Olle Schmidt och Gunnar Hökmark. :-)

Polarn tvärs över bordet gjorde testet och blev mest moderat, men fick en intressant uppsättning kandidatförslag: Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och ...ta-da... Abir Al Sahlani!

Intressanta KD-kandidater

Jag har ju tidigare sagt att det inte fanns några intressanta kandidater till Europaparlamentet för Kristdemokraterna. Det visar sig att jag hade fel. Ta en titt på dessa fina människor...

Sanningen måste fram

;-)

Individhälsa vs folkhälsa

Folkhälsotanken är djupt antiliberal. Den utgår från att staten vill att vi ska ha god hälsa och det verkar kanske vid ett första påseende trevligt, men det finns ju en underliggande anledning till att staten vill att vi ska ha god hälsa: Den vill förvalta sin tillgång.

Som man kan se i t ex statligt ägda företag kan man konstatera att staten är en ganska dålig ägare. Företag i statlig ägo kan bara tjäna pengar om de har särskilda priviligier, som olika typer av institutionella hinder mot konkurrens. Annars utvecklas statligt ägda företag sämre än privatägda dito.

Ännu sämre blir det förstås om staten ska ställa andra krav än lönsamhetsmässiga, som t ex jämställdhetssträvanden, eller att "ge trollhättan en chans" genom att hindra ett statligt ägt bilföretag (ett rent hypotetiskt exempel givetvis) att göra nödvändiga personalminskningar.

Våra kroppar ägs av oss själva. Staten har inget med dem att göra. Vi förvaltar dem helt och hållet, eller bör åtminstone få göra det.

Vi väljer att äta chips. Några av oss röker. Andra snusar. Vid festliga tillfällen dricks det både öl och nubbe. Vi vet att detta kanske inte är så himla nyttigt, men vi gör det ändå för att vi tycker att det är gott.

Man måste göra en avvägning av hur mycket onyttigheter man vill tillåta sig för att ändå ha den hälsa man önskar.

Det hela kompliceras ju av det faktum att vi är individer. Vissa kan röka ett helt liv utan att ta skada (t ex min gammelmorfar), medan andra som lever efter statens folkhälsoråd med manisk nit kan få lungcancer (en god väns mormor t ex).

Vissa kanske tycker att risken för ett kortare liv är värt det där aftonblosset Black Cavendish på verandan i solnedgången (samma gammelmorfar). Var och en måste värdera detta själva.

På samma sätt - och av ungefär samma anledningar - är staten en lika dålig ägare av människor som företag. Livsmedelsverket ska t ex nu ta hänsyn till klimateffekten av olika livsmedel i sina kostråd. Det innebär att vi får för vår hälsa sämre kostråd, för att staten har en annan prioritering för din kropp.

Det är inte acceptabelt. Mycket glädjande att CUF eldar på i frågan. Tror att det börjar mullra lite i de livsmedelsintresserade centerleden om detta också.

-----------------------

På radion i förmiddags om Annika Dahlqvist och LCHF-kost.

Aftonbladet debatt om att livsmedelsverket bör sluta med kostråd.

Lagen om hinder för folk att få arbeta

Via Fredrick Federley hittar jag en fantastisk artikel av Aftonbladets Lena Mellin i vilken hon tar bladet från munnen när det gäller Lagen om anställningsskydds roll i att hålla unga utanför arbetsmarknaden.

Hur många unga (och invandrares) liv ska hinna förstöras innan laskramarna ska FATTA!!??

Petra Björk vs LAS

Som sagt. Debatterna var överlag oerhört bra och om en opartisk domare fått avgöra hur stämman skulle besluta efter att lyssnat på dem, hade saker sett betydligt annorlunda ut.

Karl Malmqvist har lagt upp ett av de många debattinlägg som krävde stöd för Magnus Anderssons reservation för ett totalt avskaffande av den skadliga och orättvisa Lagen om anställningsskydd. Talare på denna skakiga upptagning är Petra Björk.

Framtiden i Centerpartiet

Även om jag gav uttryck för viss frustration över dels resultatet i öppenhetsdebatten på centerstämman och att jag tycker att reformtakten är över måttan långsam i svensk politik, så finns det visst hopp.

Jag funderar på om något annat parti bättre skulle kunna föra talan i de frågor som engagerar mig mest. Svaret är nej.

Visst kan man bli helt galen på det faktum att debatten kan ha grav slagsida åt det vettiga hållet, men att en lika stark slagsida ändå väljer det andra utan att ha talat för sin sak. Visst kan man bli trött på fördomar om vad vi stockholmare (och stureplanscenterpartister) förväntas tro på och stå för. Visst kan man bli förbannad på den klick historielösa centerpartister som tror att centerpartiet uppstod med kärnkraftsdebatten...

Det finns ett stabilt liberalt idéarv, där respekten för den enskilda individens frihet kontra staten är central. Där subsidiaritet och federalism är ledstjärnor och där den privata äganderätten är helig.

Nu tar två år av diskussion och debatt vid, så att nästa stämma blir en riktig reformbomb!


--------------------

Vad som inspirerade till detta inlägg var Sanna Raymans ledare i SvD där Centerpartiet faktiskt framstår som något av hoppet i Svensk politik.

Hängiven kampanj ger hårdrockskryss?

Man känner igen riktig hängivna politiker på att de aldrig liksom slutar kampanja. På efterfesten i lördags fick vi som jag nämnt tidigare besök av några av Hammerfallkillarna. Abir Al-Sahlani tar givetvis tillfället i akt och sätter igång att övertyga dem att rösta på henne. Och verkar (enligt egen utsago) ha lyckats värva ett kryss! :-D

Man kan heller inte annat än älska Joacim Cans facebookstatus idag, två dagar efter festen:

NATO, FRA och att vända en tanker

Ett mycket lyckat stämmobeslut som jag glömde att ta upp i min förra post var naturligtvis öppningen för att utreda ett NATO-medlemskap. Förvånansvärt många ombud var faktiskt helt och hållet för. Det får mig att tro att nästa stämma, den om två år som ska äga rum i Åre, kommer att ge partiledningen i uppdrag att söka få Sverige att bli fullvärdiga medlemmar.

Jag har haft tillfälle att prata med många Centerpartister från alla delar av landet och jag blir faktiskt överraskad över hur stabilt (klassiskt) liberala väldigt många är. Det är därför något förvånansvärt att utfallet blev som det blev för öppenhets- och integritetsdelen. Om det hade fått debatteras lika grundligt som jobb- och företagande är det inte helt omöjligt att stämman hade landat annorlunda. Betänk att ändå en tredjedel av ombuden alltså röstade för att förpassa FRA-lagen till papperskorgen. Det väcker hopp.

Lite ledsamt kan jag också konstatera att goda vännen Björn Pedersen (Bloggen Bent) härvidlag fått nog och går ur Centerpartiet.

För min egen del känner jag till och från viss frustration över reformtaktens olidliga långsamhet. Vi har problemen nu och ju förr vi löser dem, desto bättre.

Det finns dock en politisk verklighet att relatera till.

Demokrati handlar om att ta hänsyn till många viljor, även om vi tycker att dessa är fel. Man måste komma överens. Att sent en fredagkväll stå i en talarstol för en halvsovande stämmolokal och försöka förklara för folk varför de har fel känns emellanåt tröstlöst. Men det är så det funkar och det är så det måste funka.

På det hela taget en ganska lyckad stämma

Jag hade tänkt gå upp i talarstolen angående LAS. Tyvärr hann hela jobb- och företagarprogrammet avklaras innan jag hann till Örebro. Man har ju liksom ett jobb att sköta också. Det hade dock inte spelat någon större roll.

Partistyrelsen hade ju föreslagit ett miniLAS, där skiten är kvar, men att antalet undantag från turordningslistan ökar med antalet anställda. Jag hade hoppats att stämman var beredd att gå längre: Att avskaffa LAS helt och hållet. Det gick inte. Men det opinionsbildningsarbetet fortsätter.

I övrigt antogs faktiskt en ganska så radikal reformagenda, med formuleringar som att minska statens utgifter, minska statlig styrning, sänka företagens skatter (börja med egenavgiften).

Dock säger man ingenting om företagarens skatter. Det är viktigt att inte släppa in den socialistiska verklighetsbeskrivningen, enligt vilket det skulle vara ett problem att folk blir rika. Vi behöver människor som lyckas, därför är det jävligt dumt att behandla dem (och deras plånböcker) som boskap. Dessutom är det moraliskt fel.

Att centerstämman inte var moget för proportionellt skatteuttag är en stor besvikelse.

På det hela var dock det politiska utfallet ungefär vad man kan förvänta sig. Arrangemanget verkade fungera fint och stämmopresidiet gjorde ett bra jobb överlag.

Det stora undantaget är naturligtvis integritets- och öppenhetsdebatten. Ett gigantiskt och oerhört viktigt frihetsområde som av lätt insedda skäl är traumatiskt för vårt parti. Vi fick rådäng i FRA-frågan och sviterna efter det debaclet brottas vi fortfarande med.

Mot bakgrund av detta ville naturligtvis många många nya och gamla, unga och äldre centerpartister debattera. Man kan förstå vreden när presidiet först begränsade talartiden till 30 sekunder och sedan satte streck i debatten långt långt innan ämnet var färdigdiskuterat.

Det hade verkligen varit oerhört intressant att få höra argumenten FÖR FRA-lagen i sin ursprungliga form (om sådana nu finns), men det hanns så att säga inte med. Dåligt och dumt.

Stämman omfattade också en bankett. Nu har jag varit på centerbankett förut och var sålunda förberedd på vad som väntade. Det tar väl kanske en sissådär 20 minuter tills folk sjunger och dansar vid sina platser. Någon timme tills en del börjar dansa på borden och ytterligare någon timme senare är det lyckliga kaoset totalt. Alla dansar med alla och glädjen svämmar över.

Väldigt kul var också efterfesten på polarn Tobbes hotellrum, där statsråd, folkvalda och hårdrocksstjärnor partajade tillsammans. (Supertrevliga Joakim Cans och ett par av hans kompisar och medmusikanter från Hammerfall gjorde oss sällskap efter deras konsert och stannade långt in på natten.)

Liberal kultur

Trots ett signifikant liten klick av riktiga hårdmetallare i liberala kretsar är det vanligare med både synth och sån där jävla schlager.

Något som alla klassiskt liberala verkar ha gemensamt är dock fascinationen för Sci Fi i allmänhet och Star Trek i synnerhet.

Jag vet inte riktigt varför, men det kanske kan ha någonting med en positiv livssyn att göra. Att framtiden inte är någonting att vara rädd för. Att utveckling är någoning bra och att mänskligheten kan hantera de utmaningar vi ställs inför om vi ger oss fan på det.

Det får vara hur det vill med den saken - jag ser i alla lägen mycket fram emot att se den nya filmen! :-)

Kapitalism är det enda som varaktigt skapar värde

Laddar upp inför stämman med Milton Friedmanklipp. Här är en favorit, som är brännande aktuell i dessa tider av politiska krav på mindre frihet:

Tillämpad kapitalism och debatt om LAS

SVT bjuder ikväll ett par intressanta inslag. Draknästet - Dragons Den - är ett förträffligt program! Underbart att de gör ett program som fokuserar på den så positiva och fram tills nu skamlöst trakasserade kapitalismen på ett praktiskt plan.

Pengar möter idéer. Tycke uppstår emellanåt. Det är liksom företagandets tillblivelseögonblick. :-)

Fortsatte sedan med SVT Debatt, i vilket förvånansvärt nog frihetens idéer står som segrare. Hanna Wagenius gjorde bra ifrån sig i sexköpsdebatten och sedan handlade det om ungdomsarbetslöshet. En professor från Åbo Akademi förklarade att LAS är ett gigantiskt problem.

Centerpartiet representerades av Annika Qarlsson som vill göra något åt saken och det vill nog egentligen moderaten Tomas Tobé också. Det känns som att temperaturen inför lördagens stämmobeslut om LAS ökar!

Vem är Centerpartist?

Aftonbladet för ljus på Centerstämman genom en liten jämförelse mellan två olika centerpartister. En äldre från Örebro och en yngre från Stockholm (min goda vän Christer).

Tror att svaren är mer lika än vad intervjuaren hade trott från början! :-)

Varför har borgerliga partier en marxistisk syn på arbetsmarknaden?

Magnus Andersson uppmanar på Expressens sidan 4 idag stämmoombuden att rösta bort LAS helt och hållet. Centerpartiets partistyrelse har kommit på en medelväg i vilken fler ska kunna undantas och som jag skrev häromdan, minilas är väl bättre än jättelas, men man kan ju undra varför man ska behöva kompromissa.

LAS är skadlig, orättvis och onödig. Det är bara politisk feghet som gör att skiten fortfarande finns kvar.

Som Magnus skriver vilar LAS på en marxistisk syn på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är väl en sak att vänsterpartiet kan anse sådant relevant, men att Moderaterna gör det?

Börje Hörnlund har tråkigt

Börje Hörnlund är ju för skön. Han verkar tycka att det är jättetråkigt att vara pensionär och skulle nog allt bra gärna vilja vara med och styra landet. Tristessen övergår emellanåt till bitterhet, som tar sig uttryck i olika mot det egna partiet riktade utspel.

Bland annat idag, då Hörnlund går till hårt angrepp på Centerpartiet och Maud Olofsson.

För det första haltar Hörnlunds analys. Både med avseende på strategisk positionering och politikens innehåll. Det finns ingen anledning att blaska runt i mitten utan vilja eller mål.

För det andra är det ju svårt att inte imponeras av en Centerledning som - efter 30 års energipolitisk skleros - sätter världens i särklass mest ambitiösa energi- och klimatpolitik i sjön.

Man måste ha respekt för att kärnkraften är en känslig fråga i Centerpartiet. Det är möjligt att Börje Hörnlund har rätt när han påstår att det är Centerpartiets "hjärtesak", men det är faktiskt ingen vidare hjärtesak att ha.

Centerpartiet är - och bör vara - större än så. Jag hörde att en gammal och mycket välmeriterad Centerpartist refererar till partiets viktigaste grundfråga som "att värna den privata äganderätten" och att det var därför partiet startades.

Det kan vara hursomhelst med den saken, men en sådan skrivning är både lättare och lämpligare att ha nära sitt hjärta.

Sexköpsfrågan haverar följdriktigt

Sexrelaterade ämnen är fortfarande i nådens år 2009 så oerhört svåra att debattera i vårt avlånga land. Annorstädes principfasta liberaler havererar omedelbart i känslomässiga utfall om diverse hemskheter, trots att CUF's förslag i första hand syftar till att bekämpa samma hemskheter. (Samtidigt som man hedrar en grundläggande liberal princip.)

Johan Ingerö - som till skillnad från mig normalt är ett stort fan av Birgitta Olsson - belyser bristen på intellektuell hederlighet på sin blogg och undrar:

"... varför Birgitta Ohlsson vill öka tvångsprostitutionen av minderåriga östeuropéer eller försvåra för de socialarbetare som bland annat arbetar drog- och smittskyddspreventivt. Åtskilliga experter anser nämligen att detta är vad sexköpslagen leder till."

Svaret är lika enkelt som bedrövligt: Viljan att straffa människor som inte delar Birgitta Olssons sexualnorm är större än önskan att hjälpa offer för till ämnet relaterade övergrepp.

LAS måste skrotas helt och hållet!

LAS är ett gigantiskt hinder för rörlighet på arbetsmarknaden. En rörlighet som verkligen skulle behövas i dessa tider där näringslivsstrukturen måste ändra karaktär för att alla de som nu förlorar sina jobb ska kunna skaffa nya.

LAS är inte bara ett hinder för företagen att skaffa sig optimal kompetensmix, LAS är också diskriminerande och snedvridande.

En lag som håller någon kvar på en arbetsplats, håller också samtidigt en annan ute. Människor som inget hellre vill än försörja sig själva och skapa ett bra liv, men som ännu inte lyckats skaffa sig fotfäste på den svenska arbetsmarknaden, låses ute i kylan trots att de kanske skulle vara lämpligare för en plats än någon som har haft den i många år.

Rent rättsfilosofiskt är det också ytterligt tveksamt att ha en lag som skapar en sån kraftig asymmetri mellan avtalsparterna. Den ena kan alltså säga upp avtalet när han eller hon vill, men inte den andra parten.

LAS kom till i en tid då alla var socialister och fackföreningsrörelsen hade hybris och berättade oblygt att "om man inte kom överens vid förhandlingsbordet, tog man det lagstiftningsvägen". Den tiden är - eller åtminstone borde vara - över sedan länge.

Lagen måste bort. Den är orättvis, hämmande för näringslivet och djupt omoralisk.

Ett "minilas" är väl bättre än ett jättelas, men det är fan inte nog.

Andres Lokko fattar inte Thatcherismen

Andres Lokko förkroppsligar i mångt och mycket den svenska kulturjournalistiken. Första gången jag blev varse om vederbörandes brister var när han började på SvD och som första åtgärd tog bort kategorin Metal från recensionskolumnerna. [sic]

Samma skribent försöker idag dra Margaret Thatcher i smutsen. Vad han inte verkar fatta var att Storbritannien var ett land i stor kris på 70-talet efter socialdemokratiskt vanstyre och massiv facklig destruktivitet.

Som jag skrivit om många gånger har Thatcher betytt OERHÖRT mycket för att vända denna avgrundslika misär. Hennes benhårda kamp mot socialistiska strävanden har också gjort landet rikast i Europa.

Lokko verkar inte fatta att många miljoner britter som idag lever ett gott liv skulle har varit fattiga om det inte hade varit för Thatcher och den med darr i rösten beskrivna "Thatcherismen".

Liberaliseringen fortsätter - Apoteket avregleras

Goda vännen och grannen Anders W Jonsson skriver på sin blogg om apoteksreformen. En härlig liberalisering som innebär stora förbättringar för både konsumenter och apotekare.

Farmaceutförbundet hyllar reformen och drar igång ett ICA-liknande koncept där enskilda apotekare ska kunna driva sina egna apotek under ett franchiseparaply.

Vänstern är emot och hotar med återförstatligande vid eventuell valvinst. Om det ska ske genom konfiskation eller expropriering beror väl på Ohly's dagsform vid förhandrlingsbordet...

Ylva Johansson gillar inte verksamheter som inte kontrolleras av "rörelsen" och/eller staten och föredrar följdriktigt samma system för läkemedelshandel som Nordkorea och Kuba.

Polisen påverkar tunnelbaneverkets innehåll

Den svenska polisen är slö och slapp. Det enda man är riktigt bra på är att gnälla över att man har för lite resurser. Det verkar liksom vara kärnkompetensen.

Nu lägger man ner förundersökningen mot konstnären som vandaliserade en tunnelbanevagn och ställde ut en film om det på ett galleri. Tydligen anser man sig inte ha tillräckliga bevis. (eh.. det hela är liksom filmat) Dessutom drar man till med en gissning att konstnären kommer att neka till anklagelserna. Så är säkert fallet med de yrkeskriminella som polisen i normala fall har att handskas med, men kanske inte en konstnär.

Att ta konsekvenserna av en konsthandling som innebär olagligheter ÄR en väsentlig del av verket, kan man tycka, men faktum är att den svenska polisen nu skruvar till det hela ytterligare.

Deras undfallenhet att agera mot förstörelse av allmän egendom säger en hel del om vårt samhälle och om det allmännas relativiserade värde. Onekligen en viktig uppgift för konsten att förmedla.

Det hela är åt helvete. Men det är samtidigt - faktiskt - intressant konst.

Maud - en svensk Margaret Thatcher?

För trettio år sedan tillträdde Margaret Thatcher premiärministerposten i ett mycket trasigt Storbritannien. Näringslivet låg i spillror efter fackets härjningar och vänsterregeringens vanstyre.

I samhällsdebatten var en alltmer socialistisk diskurs norm (som på så många andra håll i världen på 70-talet). I det läget var det inte särskilt opportunt att berätta för väljarna att socialismen inte fungerar. Att det aldrig har fungerat och aldrig kommer att fungera.

Men det gjorde Thatcher. Hon visste att hon hade rätt och argumenterade för det.

Och som hon lyckades! Inte bara räddades landet från misär och fattigdom. Det politiska arvet lever kvar och inspirerar politiker i och utanför England, även hos motståndarna. Tony Blair fortsatte liberaliseringsreformerna. Gordon Brown har också kommit ut som stor beundrare av Thatcher.

PJ Anders Linder skriver idag om Margaret Thatcher i SvD och uppmärksammar bland annat det faktum att den där synnerligen tuffa tanten stod upp emot såväl "argentinska generaler som sovjetiska ambitioner".

Saabkrisen kanske är en liten sak i jämförelse, men på det vis som Maud Olofsson stod upp mot amerikanerna och GM för tankarna till Thatchers tuffhet. Både mot yttre hot och oppositionen.

Nu i helgen är det partistämma och jag ser fram emot ett visionärt partiledartal med tydliga besked om fortsatta marknadsliberala reformer och STARKT avståndstagande emot alla typer av socialistiska strävanden.

Socialdemokraterna har probleeeem

Om ett år kommer riksdagsvalrörelsen att vara i full gång. Vanligtvis pytsar LO in flera hundra miljoner kronor av sina medlemmars pengar i att försöka köpa en Socialdemokratisk valseger.

Detta trots att väldigt många LO-medlemmar föredrar och röstar på andra partier.

Gårdagens nyhet om att de flesta LO-medlemmar faktiskt föredrar Fredrik Reinfeldt som statsminister framför Mona Sahlin borde rimligtvis innebära en diskussion kring lämpligheten i miljonstödet.

Men LO kommer antagligen fortsätta att kategoriskt vägra lyssna på sina medlemmar ända tills det inte finns några kvar.

Socialdemokraterna är - med eller utan LO:s medlemmars pengar - ett parti med enorma problem. Något som inte gör saken lättare är naturligtvis Margot Wallströms något otippade hyllning av regeringen för EU-arbetet.

Var ska detta sluta?

Viktiga liberala principfrågor från CUF-stämman

CUF gör några oerhört centrala principiella ställningstagande som kommer att skapa välbehövlig debatt.

På initiativ av Hanna Wagenius vill man bland annat avskaffa sexköpslagen och får därav en del indignerade mediekommentarer.

Principen är dock riktig. Vad två vuxna människor frivilligt bestämmer sig för att göra och av vilken anledning kan inte - så länge det inte skadar någon annan - lagstiftaren vara berättigad att stoppa.

(Ofrivillig dito är naturligtvis ett fruktansvärt brott och bör beivras med kraft.)

En annan sak man vill avskaffa är Folkhälsoinstitutet och det är inte en dag för tidigt. Det finns ett grundläggande problem som ständigt bortses ifrån när tidningsläsarna kastas mellan rönen: Människor är individer! Människor är olika. Det som passar bra för dig, passar kanske sämre för någon annan.

För vissa är de korta kolhydraterna i frukt, bröd och pasta väldigt ohälsosamma, eftersom de blodsockersvängningar som skapas kan påverka vissa aptitsystem och i förlängningen gör att du överäter. Du blir enkelt uttryckt hungrig, trots att din kropp egentligen inte behöver mer käk.

För andra är det inget problem alls. De kan äta socker hela dagarna utan att deras hälsa påverkas negativt (Vilket t ex verkar vara fallet med ovan nämnda Hanna Wagenius).

Du bär ansvaret för din egen hälsa och du måste ta reda på hur du ska leva för att må så bra som du vill. Att lägga bort ansvaret på ett "folkhälsoinstitut" funkar inte...

Hela folkhälsotanken är, förutom att den alltså är kraftigt ineffektiv, en vidrig konstruktion som fastställer en socialistisk verklighetsbeskrivning när det gäller individens roll kontra statens.

En felaktig och destruktiv verklighetsbeskrivning som måste bekämpas med kraft.

Allianskandidater till europaparlamentet

I sann alliansförbrödningsanda har jag funderat lite kring vilka som är mina favoritkandidater i de olika allianspartierna. Och har kommit fram till följande:

Centerpartiet

Abir Al-Sahlani. Redan en stor politiker med erfarenhet från såväl politiskt som praktiskt frihetsarbete. Med vapen i hand och risk för sitt liv har hon slagits mot förtryck och tyranni.

Hennes idé om EU som "Den goda stormakten" är intressant och en bjärt kontrast mot det mjäkigt tandlösa EU som många verkar vilja ha.

Europa ska - om Abir får bestämma - med gemensam kraft kunna påverka sin omvärld. Tala med en röst och sätta ned foten mot förtryck och för det behövs ibland mer än bara diplomati. Vi talar om kapacitet och kompetens att genomföra praktiska interventioner med - om det behövs - militärt våld.

http://www.abir.se/


Folkpartiet

I europapolitiken behövs enligt min mening "stora" politiker. Alltså sådana som kan gå in och äga ett rum, som kan domptera lobbyisterna och som inte räds att axla de stora frågorna.

Annika Beijbom från Göteborg för en tapper kampanj från en position en liten bit ner på listan.

Något säger mig att vi bör lägga hennes namn på minnet. Hon har "star quality" och kommer att ha en framskjuten position i politiken framöver, hur det än går i valet.

Annikas blogg


Moderaterna

Christofer Fjellner är kanske den ledamot i europaparlamentet (invald 2004) som gjort det tappraste jobbet i att försvara friheten.

I oerhört viktiga frågor som frihandel, digital rights och individens rättigheter gör Christofer med hårt arbete och en hel del skicklighet stor skillnad.

http://www.fjellner.eu/


Kristdemokraterna

KD har ingen intressant kandidat. De kommer inte heller att få något mandat. För den som är lagd åt det konservativa hållet kan man istället välja någon av de konservativa kandidaterna på moderaternas lista. Hans Wallmark t ex.

Tankar kring europaparlamentsvalet

Ohoj gott folk! Det börjar bli dags att höja temperaturen inför europaparlamentsvalet den 7 juni.

En sak står fullkomligt klar. Socialdemokraterna kommer att göra ett katastrofval. Deras kärnväljare har närmast till soffan, bryr sig över lag inte så mycket om europapolitiken och många av dem är för närvarande rejält förbannade på partiledningen, vilket gör dem svårare än vanligt att mobilisera.

En taktiskt dundertabbe var också att toppa listan med folk som är EU-motståndare. Antagligen blev man vettskrämd av Sören Wibes övertagande av ordförandeklubban i Junilistan. Helt utan fog. Junilistan kommer att försvinna med en pysning detta val och väldigt få - inte ens miljöpartisterna - är numera särskilt skeptiska till Sveriges EU-medlemskap.

Vilka av uppstickarna kommer då att komma in? Piratpartiet har av allt att döma en god chans. De kommer inte att kunna göra någon politisk nytta i parlamentet, men väl ligga på och hålla den så viktiga digital rightsfrågan på dagordningen. Och det behövs ju det med.

Libertas? Nope.

F!? Trots hundratusentals (miljoner?) kronor i bidrag som de tillförskansade sig genom en mycket snillrik manöver (som i huvudsak gick ut på att för ett ögonblick låta bli att vara ett politiskt parti och därmed vara berättigad till något av de hundratals sätt för olika behjärtansvärda ideella organisationer att få använda skattebetalarnas pengar för att övertyga samma skattebetalare om att de har fel) har de inte en chans. Ett par tusen väljare på sin höjd.

Sverigedemokraterna har inte i parlamentet att göra. Dels har de fel i den enda fråga de på allvar driver. Jag tror också att de överskattar de möjligheter en plats där skulle ge. Visst finns det viss potential till större legitimitet inför kommande val, men då måste de ju leverera något! Chansen är större att de gör bort sig i det väldigt krävande parlamentsarbetet. Deras väljare konstaterar att de inte lyckades göra något åt sin fråga ens som invalda i europaparlamentet. De blir på sin höjd en "Carlshamre" - någon som utan kunna påverka någonting pladdrar på om sin enda fråga med flortunn (för att inte säga rent knasig) argumentation tills ingen ids lyssna längre.

Finns det några intressanta kandidater att rösta på?

I nästa inlägg kommer några heta tips...

Det finns ingen försoning

Det är lätt att betrakta vänstern med ett överseende leende i mungipan. De har en annan analys. En annan världsbild. De tycker annorlunda. Man tänker att de i grund och botten menar väl. Att de - liksom liberaler - vill att världen ska bli ett bättre ställe och att alla människor ska få möjlighet att skapa sig ett bra liv.

Men efter gårdagens betraktande av demonstrationstågens budskap vete fan...

Borgare är "as". Liberaler är apor. Man vill "krossa" både det ena och det andra, däribland människor som jag (som är företagare).

Visst säger man sig även vilja "krossa rasismen", vilket jag tycker är en bra idé. Men denna enda goda idé ställs i skuggan bakom en stor mängd förfärliga idéer.

Mycket anmärkningsvärt är Vänsterpartiets demonstrationstågs stöd för FARC-gerillan. Är det ett officiellt ställningstagande från (V) att "FARC är folket" och att deras kidnappningar och annan terror är den del i en rättmätig kamp emot den folkvalda regeringen?

I den ädla folkkampen hölls bland många andra svensken Roland Larsson fången i två år under de vidrigaste av förhållanden.

Detta är heller ingen enskild företeelse. Våld och terror är legitima vapen i vänsterns krig mot sina meningsmotståndare. De demokratiska fri- och rättigheterna är oviktiga och till och med oönskade.

Intellektuell hederlighet och sanningsenlighet är heller ingenting man anser sig behöva bry sig om. Såväl Aftonbladets som DN:s kultursidor har stundtals låtit sig brukas som megafoner för rena lögner.

Minns hela affären med Andreas Malms förljugna attacker i DN Kultur mot liberaler i allmänhet och Johan Norberg i synnerhet. Läser idag också på Johan Ingerös blogg om hur Aftonbladets kulturredaktörer ser på journalistiska principer som dasspapper.

Den minst sagt vacklande synen på demokrati är heller inget man hymlar med. Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly lär ha sagt följande: ”Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse.”

Dessa galningar har alltså inbjudits till ett tänkt regeringssamarbete i en rödgrön koalition?

Mångfald är marknadsekonomins styrka

I dessa tider av kris vaknar diverse vänstertomtar upp ur den törnrosasömn som det - av verklighet förgiftade - äpple sände dem in i vid tiden för kommunismens totala kollaps för 20 år sedan.

Man försöker få det att framstå som att krisen är en konsekvens av frihet. Det stämmer helt enkelt inte. Till och med avsändare från långt ute på vänsterkanten komplimenterar Johan Norbergs bok om krisens orsaker, En perfekt $torm.

Pliktskyldigt (och halvhjärtat) försöker man väl landa i någon parallell slutsats som mer överensstämmer med klassteori och den materiella dialektiken, men utan att egentligen ifrågasätta de fakta som Norberg lutar sin analys på.

Henrik Alexandersson berör också detta i ett mycket läsvärt inlägg idag.

Ett gigantiskt problem med socialism och planekonomi är att det helt enkelt är jäkligt svårt att veta hur framtidens konsumenter kommer att vilja ha det.

I marknadsekonomi är det upp till alla som känner sig manade att spekulera i framtidens succéer. Många spekulerar helt fel och lägger enorma resurser på att med stor skicklighet utveckla varor och tjänster som ändå inte visade sig tillräckligt attraktiva.

Några lyckas med tur och skicklighet träffa rätt.

Och det är just mångfalden av försök, diversifieringen, som är grejen. Riskerna sprids helt enkelt mellan alla aktörers olika satsningar.

Regleringar riskerar alltid att åsidosätta marknaders naturliga tendens till riskspridning och skapar onaturliga incitament som innebär likriktning, allokeringsineffektivitet och högre priser/utbudsunderskott.

(Att marknadsekonomi dessutom är rättvist och moraliskt riktigt är en annan inte helt obetydlig faktor.)